Jag är fast i ett förhållande med ett spel jag inte vill vara kär i

Ibland finns det inte många skillnader mellan spel och cigaretter; jag vet att när jag trycker på knappen så kommer jag tycka om det, men samtidigt vet jag att det egentligen inte är bra för mig. Detta ibland har senast infunnit sig när jag spelat Tumblebugs, ett mycket beroendeframkallande pusselspel. I dataspel är beroendeframkallande ett bra ord, ett gott tecken på ett utmärkt spel. I den andra världen är det ett farligt ord, ett varningens ord.

Just nu är jag mer beroende av Tumblebugs än cigaretter, och hela den insikten känns väldigt konstig men däremot inte ovanlig. Då och då gömmer sig suget, men jag vet ändå att det finns där, det gäller bara att hitta rätt spel så kommer det tillbaka. Ibland tvivlar jag dock på om jag vill hitta rätt spel en gång till, för känslan av att vara beroende är i grund och botten en jobbig känsla, det finns redan så pass mycket jag måste ha för att känna mig tillfreds. Mat är en sådan, en fungerande dator en annan. Jag vill inte behöva spela en halvtimmes Tumblebugs för att jag ska kunna börja skriva.

(I just det här fallet var det i och för sig var ganska bra, då jag antagligen inte hade skrivit den här texten annars… Men alla andra gånger är det en dålig sak. Och nu när jag tänker på det så kommer jag nog aldrig kunna bli en seriös författare hur mycket jag vill eller inte vill. Att sitta med en full askkopp bredvid skrivmaskinen är liksom jävligt mycket mer seriöst än någon som sitter och skriver på en dator och spelar färgglada pusselspel mellan skrivflödena.)

Pusselspelen – eller spel överhuvudtaget vars spelvärde inte ökar utan sänks efter sisådär en kvarts spelande – har lite av cigarettens meningslöshet över sig. Andra spelgenrer utökar och berikar på ett helt annat sätt, men kan ändå skapa samma beroende. Beroendet är i deras fall emellertid inte lika bekymmersamt för mig, för när spelets slut är nått kan jag lättare gå vidare och känna någon slags frigöring över att spelet är till ända, lite som att ha tittat klart på en film. I pusselspel är vägen det enda viktiga, målet är bara där för att sporra till ytterligare framgång, och därför är det så mycket svårare att avsluta beroendet, samtidigt som det är så mycket enklare att starta upp spelet. För fem minuters spelande finns det alltid plats för. Antagligen är det här som ökar beroendet, att alltid känna att en passande tidpunkt skulle kunna vara nu. Jag skulle kunna spela Tumblebugs i fem minuter just nu och sedan fortsätta skriva, och vara fullt nöjd med det. Och det är en äcklig känsla samtidigt som det är en kittlande sådan. Ett beroende.

Att kunna frammana ett beroende är nog bland det bästa betyg ett spel kan få, sa jag för ett tag sedan, men nu har jag blivit mindre och mindre övertygad om att det faktiskt är så för mig. Pusselspel är interaktiv underhållning, och jag vet inte om det är underhållning jag vill ha längre, just för dess obestående värde. Ändå är det vad jag lägger den mesta av min speltid på just nu. Jag är fast i ett förhållande med ett spel jag inte vill vara kär i.

Det är dags att nå slutet och stanna vid slutet och inte vara blödig, krypa tillbaka med hopp om bättre tider. Och sedan kanske påbörja något, om tiden finns, som fyller mig med någon slags mening. Jag tror jag mår bra av det.

Hunden som äter glass, ger boktips och dessutom dödar lite (Jim Jarmusch-resan, del tre)

Idag hittade jag till Solna centrum och hem igen, något jag inte lyckades med i natt. Det kändes bra, värdelösgraden sänkte sig ett litet snäpp.

Idag trotsar jag mitt föregående inlägg och sätter mig och gör något jag velat göra i två veckor, det vill säga sedan jag fick den i brevlådan; jag åker en hållplats längre. Ser på filmen Ghost Dog. Del tre måste finnas, det är därför jag vågar trotsa.

Idag, min första fredagskväll på främmande dialekt, rullar jag ner persiennerna, hämtar ett tuggummi och petar på den där apparaten som självklart ska sluta fungera mitt i filmen, då ett litet hus på en båt beskådas från ett höghustak precis när solen ska gå ner. De två unga männen pratar där uppe på taket som om de förstod varandra. De pratar ledigt och mycket, men de förstår inte. Men jag tittar på dem och förstår dem båda för jag har text att läsa och jag förstår att de ändå förstår, hur lika de är, och det är sådant som gör film så stark. Lösningar, påhitt, en mening att sitta där en fredagskväll och inte bry sig om någonting annat än att filmen ska få leva vidare på en annan apparat.

Den största anledningen till min resa, varför jag reser, liftar mig fram till en ny film av Jarmusch, är nog för att ingenting är sig likt. Det nya, påhittiga är ständigt där och gör om. I detta fall är det maffiagenren som blandas ihop med huvudpersonen Ghost Dog och hans fascination för hur de japanska samurajerna levde (undertiteln till filmen är The Way Of The Samurai och citat från boken Hagakure med samma undertitel återkommer ständigt i filmen). Att duvsamurajtorpeden spelas av Forest Whitaker, ofta med ett beat i bakgrunden av RZA från Wu-Tang Clan, gör också sitt för att göra det här blir lika oprövat som bra. För oprövat är ofta lika med bra för mig, för finns det inga spärrar finns det heller ingen mening att tappa intresset.

Det finns så många timmar att sova att få välja sina tillfällen är en möjlighet jag inte nog kan sluta glädjas över. Vaken, där, idag. Jag missade ingenting. Låt mig nu få tro att det var sant.

Ghost Dog: The Way Of The Samurai hade premiär på Cannes filmfestival 1999.

Att uppleva livet som den enda upplevelsen

Femte inledningen säger mig att jag måste börja där jag sitter, när jag fick sätta mig. För det är inte enkelt att hitta i Solna en regnig och blåsig natt med lungor som vill ha mer luft än vad de får, både genom mun och näsa. Det är så svårt att hitta att, om du är riktigt duktig (som jag), hamnar där du började. Trots två, säkert korrekta, vägbeskrivningar. Värdelös? Värdelös.

Sedan fem dagar tillbaka har jag varit utanför mitt nya tillhåll i livet två gånger. Det kunde ha blivit noll. Halsen har hållit ett stryptag om verkligheten och därmed fått den overklig. Solna har inte varit en stad och Solna har inte legat i Stockholm. Solna har varit en lägenhet där man kan titta på en teveskärm och en datorskärm och ligga i en säng gärna länge. Och det är sådant här som gör att jag börjar fundera på var en upplevelse egentligen slutar. När börjar min nästa, den som inte går att innefatta i Stockholm + nyinflyttad + sjukdomsdegel + desorienterad?

Egentligen är ju bara saker som att kolla på David Lynchs The Grandmother och bila i åtta timmar underrubriker till en mycket mer omfattande upplevelse. Och fast att dessa underrubriker i min värld förtjänar helt egna berättelser så kan jag inte ge dem det, för jag kan inte tänka på det lilla nu. Det är stora rörelser runt dem, och i min förvirring tar jag en taxi till mitt nya hem och skiter i allt.

I stressen över att flytta och hinna med så mycket som möjligt innan dess upplever jag några få sekunder av perfektion

Jag står i köket och skär ihop en sallad medan grytan står och puttrar på spisen. Ur högtalarna från rummet intill lyssnar jag för andra gången på min enda hittade skiva i år: Gäddan Och Braxens CD-R-skiva. Jag fann den på den stora stenen utanför effektförvaringen på Emmaboda. Den bara låg där, mitt på stenen, och i mitt festivalrus utan eftertanke kände jag att den var menad för mig att ta hem och lyssna på. Så jag tog den. När jag nu står i köket och skär tomaten har jag hunnit komma till spår nummer sex, "Gäddhäng". Det är en glad låt som med sin bitpop och solen utanför fönstret ger en känsla av välbehag. Men så lyssnar jag vidare.

Från grannens trädgård hör jag hunden skälla, inte sådär jobbigt som jag tyckte den skällde igår och som jag försökte stänga ute genom att stänga dörren, utan på ett sätt som jag på grund av musiken sammankopplar med min första arkadupplevelse hemma; hunden i Duck Hunt. En spänningshund. Och vips står jag inte längre och tänker på flytt, död och hunger; jag står och tänker tillbaka, får en blandning av hörselintryck som blir några sekunder av lycka, just för att jag inte väntade den och för att jag glömmer. Vad händer sedan? Glassbilen kör förbi med sin jingel. Och jag tror inte att det är sant.

För hur stor är chansen att jag hittar en blipblopskiva på Emmaboda som jag dessutom ville få tag på, spelar den när jag står och skär ihop en sallad i solskenet (då grytan ännu inte börjat koka och jag därför inte behöver använda fläkten = inga störande ljud), hör grannens hund skälla – som inte ens är grannens hund utan deras son Johans och som för tillfället är bortrest så de passar den – och att då glassbilen kör förbi? Lyckligt liten.

För en större ljudmedvetenhet läs Tor Billgrens text ”Det är ju bara ljud…” här.
Och till dig som äger skivan jag tog: Tack för lånet. Du kan få tillbaka den nu.

Ett tält kan också vara ett sovrum

Ståendes på South Ambulance spelning på Emmaboda slog det mig att jag har slutat upp att tänka. Jag stod inte längre och lyssnade på ett band jag hade på CD, MP3 eller vinyl; jag stod och lyssnade utan att minnas hur jag fått tag på musiken. En ren känsla som jag blev väldigt glad över, för det kändes som musiken bara fanns där, ihågkommen. Den hade smugit in sig i mina öron utan att jag mindes, ville minnas, hur och nu fanns den också redo att greppas i luften av andra; formatlöst, en egen existens bortom allt vad de olika innebär i status och ekonomiskt tänkande, precis som det ska vara.

Men jag har faktiskt tänkt på format också. Som hur bra Bedroom Records är och som på årets festival nog var det skivbolag som hade flest artister (fem) på festivalen trots – eller kanske för att – de fortfarande bara släppt CD-R-skivor. Rough Bunnies var roliga att kolla på och thehelpmeplease var roliga att höra ifrån Oscars och Annas tält, men dom spelningarna spelade ingen större roll när Mixtapes & Cellmates gav Juno EP extra kraft med att visa att fast inte Radio Dept. kan spela sin shoegaze tillfredsställande live och Khonnors screengaze kan bli ganska tråkig att se på i längden så går det faktiskt göra liknande musik jävligt bra live. Mixtapes & Cellmates är det enda bandet jag pratat med på festivalen, och då var det ändå väldigt väldigt enkelt att kunna skaka hand med Erlend Øye. Kanske vågade/ville jag säga några uppmuntrande ord för att alla i bandet är så unga (yngre än mig, väl?) och för att Karlshamn är ett nära ord, för det är då man blir extra glad över hur bra det är, för kan Karlshamn vara bra så kan allt vara bra och därmed inte sagt att Karlshamn är dåligt i sig det är bara en liten stad och i år märktes den (Matti är sig själv i Band Of Joy och det är också bra, jag hade velat stå där på tågstationen och vänta) och jag har fortfarande inte varit hos mormor och morfar på Ekö i år. Mixtapes & Cellmates kommer bli Bedrooms första tryckta släpp och det känns som jag förstår varför.

Och ja, jag minns livet nu igen. Det är skitigt, har en hög frekvens av oljud och är väldigt upphetsande när solen skiner om den nu gör det. Och om den inte gör det kan man ju alltid sätta på månen en lösmustach, för ibland är månen och solen samma sak. (Idag funderade jag på att göra någonting vitt men ångrade mig lite när jag mindes hur dåligt vitt är för känsliga ögon.)

Polyphonic Spree var en upplevelse som inte går att ge något annat format än verkligheten. Är du säker på att du vill spara? Ja.

Och medan du väntar

Att tiden går åt och rinner iväg med informationsströmmen, oftast i ultrarapid, när jag sitter vid datorn och Internet är en medvetenhet som ibland kan framkalla ett äckel över detta jag spenderar mina timmar på; att stirra in i en skärm. Äcklet över att veta att det inte finns någon tid kvar till att leva, på riktigt. Att sitta här och skriva i mitt svartvita HTML-fönster och lyssna på Xela är inte att leva, det är bara en parentes mellan något mycket viktigare, ett försök till att fylla ett fönster som ändå inte går att fylla. Fönstret är oändligt, och därför är det inte på riktigt. Och jag kan inte ta på det.

Kanske är det därför jag nu ger mig iväg till Rasslebygd och Saker Vi Glömt, för att inte glömma bort livet, så som det kan vara att inte vara en del av screengaze-kulten. Troligtvis regn, troligtvis rus och ljud som inte går att vrida ner.

Men den här biten av texten är, som egentligen allting jag skriver (om vi nu ska följa mitt eget tankesätt, vilket jag tvivlar på att jag alltid gör, jag måste se de här timmarna som någonting viktigare annars går jag nog under) en parentes. Ikväll är det bara en liten parentes, en sådan som leder fram till något jag vill sprida, nämligen:

Internet är fyllt av upplevelser. Du har säkert hittat många själv, men med tron och chansen att du inte hittat dem alla vill jag här nu dela med mig av höjdpunkterna av en dag av surfning. Tre stycken vågor av fantasi och kreativitet.


Det börjar som en simpel man med vid en busstation. Sedan bär det av, upp i luften. Fly Guy är en blandning av upptäcktsresa och spel och är en av anledningarna till varför Internet kan vara ett interaktivt minikonstmuseum (pixel all the way). Fly Guy har också en viss gnutta av Internets oändlighet, men tyvärr finns det här ett slut.


För två dagar sedan satt jag mitt i en konversation och blev imponerad av citat såsom "The feel of rust against my salad fingers is almost orgasmic". Det lät bra, men var bättre än så. David Firth har en enorm röst, nästan i klass med Matt Stone och Trey Parker, och det är rösten och musiken han valt som gör att kreationer som Salad Fingers sätter sig på djupet. Om fantasin fortsätter vara lika sjukt (och) bra så kan jag tänka mig att David kommer bli riktigt stor. Kanske får vi se hans animationer tillsammans med Weebl and Bob på MTV?


Sedan länge har Harpan blivit utbytt som en stunds digital avkoppling mot lättillgängliga Flash-spel. På Orisinal: Morning Sunshine samlar Ferry Halim alla sina, oftast söta, Flash-spel på en och samma sida. För tillfället är de 56 stycken och håller precis så hög kvalité att man orkar lägga ner lite tid på varje. En mysig stund för hela familjen!

Och där har du alltså några av anledningarna till att jag fortsätter att stirra in i en skärm och må dåligt över mig själv och mitt varaktiga beteende. (Och jag fattar fortfarande inte varför jag ägnar tid åt att skriva det här, varför jag bryr mig. Men jag antar att man måste bry sig om något, att man måste ha en paus. Det här är det.)

Jag har sett Dennis Hopper fiska med en guldig elefantkeps

Det närmaste jag kommit ett fiskeprogram innan är Rex Hunts Fiskeäventyr på Discovery, och varenda gång har jag bytt kanal. Jag kan förstå varför man fiskar, jag har själv upplevt spänningen som liten pojke, men jag kan inte förstå hur man kan tycka det är roligt att titta på; någon sitter i en timme och försöker få napp och det blir nerklippt till fem minuter, ungefär som på ett matlagningsprogram. Men om jag ska vara ärlig så vet jag faktiskt inte om det är så fiskeprogram går till, för jag har aldrig satt mig ner och verkligen tittat. Förrän nu.

Men jag ska inte himla med vad Fishing With John är. Det känns nämligen fortfarande som att jag inte har sett ett fiskeprogram. För John Lurie är ingen fiskare och hans gäster i de sex avsnitten är inte fiskare dom heller. Men det är inget som hindrar John ifrån att åka ut på äventyr med sina gäster till exotiska platser runt om i världen. Han tar Jim Jarmusch – mannen som fick mig att ladda ner denna störda blandning av humor och allvar, verklighet och fantasi, och som också gjort John Lurie känd genom sina filmer – till Montauk och försöker fånga haj, Tom Waits till Jamaica, Matt Dillon till Costa Rica, Willem Dafoe till Maine för isfiske och hungernöd, och i ett dubbelavsnitt åker han med Dennis Hopper till Thailand för att söka efter en gigantisk bläckfisk. Allt detta kommenteras på ett väldigt spännande och parodiskt vis av Robb Webb, som med sin väldigt stereotypa berättarröst ger en extra dimension åt det ovanliga innehållet.

"Fishing With John hangs somewhere between the universes of Jarmusch and David Lynch", skrev The Guardian för säkert många år sedan, och det är en liknelse som jag, en nybliven Jarmusch-resenär och äldre fantast av Lynch, håller med om.

Efter varje avsnitt står det att John Lurie både skrivit och regisserat varje avsnitt, och då får jag fram samma känsla som jag fick av Coffee And Cigarettes, nämligen: Om kändisarna nu spelar sig själva, exakt vad är det som är regisserat och skrivet? Och efter att ha sett de sex avsnitten är jag väldigt mycket mer osäker än vad jag var med Jarmusch-filmen. För här finns det knappt några gränser, det är enbart några få saker som är överdrivna och som jag kan peka "Osant!" åt. Det är verkligen en härlig känsla, och en känsla John med sitt fiskeprogram tagit tillvara på, tillsammans med ljudet. För John är också med och gör introlåten (som går, just det, ”Fishing…with John”) och all annan musik till programmet. Det är verkligen Fishing With John, han är med och styr överallt, också i dina öron. Och den sammanvävda helheten är så säregen, underhållande och distinkt att jag inte kan förstå varför jag inte hört talas om den tidigare. Men jag antar att det är som med fisket, vissa saker tar tid att få upp till ytan.

Fishing With John gjordes 1991 och hade premiär i USA på Independent Film Channel/Bravo.

Vi dör varenda gång

I dagens spel finns mycket frihet. Många gånger finns det också möjligheter att göra saker annorlunda. Det är därför spel av idag kräver stora betatestningar innan de släpps lös i butikerna, för vad än spelskaparna har tänkt sig så är det givet att någon spelare sedan gör på ett helt annat sätt – just för att det går. Och då ska helst inte spelet hänga sig. Tyvärr får ju konsolspelarna lida mest av detta, för när spelet väl är släppt så går det inte att släppa nya versioner och förvirra köparna. I dataspelsvärlden är det annorlunda, där släpps patchar jämt och ständigt och åtgärdar de nya buggar som hittats.

I Pacman, som Acid House Kings spelar i en av sina videos på karaoke-dvd:n som nyligen damp ner i min postlåda, går det bara att göra en sak, nämligen att äta och vara glad att spökena inte tar en. Hade det gått att göra någonting annat, funnits ett sätt att manövrera ut spökena och få dem att äta upp varandra eller något sådant, hade jag velat pröva. Det är roligt med saker som man inte ska göra, som inte ska gå.

Spel av idag tillåter så mycket mer. Det är då ens fantasi och vilja att tänja på gränserna kommer in och livar upp något man tröttnat på, nämligen att allt ska göras på precis samma sätt varje gång. Visst, det kanske finns en poäng med att göra saker på samma sätt, just för att det kanske är det bästa och mest effektiva sättet (eller sättet som ett sådant spel alltid spelats på). Däremot kan det vara roligare och mer spännande att spela det annorlunda, hitta en väg att göra minirevolution i den konstruerade världen.

I eftermiddags ägnade jag ytterligare några timmar åt WarCraft 3: The Frozen Throne och Battle.net med en vän. Både han och jag var för ett tag sedan sugna på att spela på ett nytt sätt tillsammans, arbeta ut en ny taktik, vilket ju är själva grundstommen i spel som WC3:TFT då det är ett strategispel. Taktiken är nyckeln till en vinst, men denna gång var vi inte intresserade av att försöka vinna så snabbt och lätt som möjligt, utan istället av att utmana oss själva och överraska fienden, mestadels tyskar. Jag har väl spelat sisådär 800 standardgames på Internet – och då är jag den oerfarna av oss två – så det mesta hade redan testats. Därför blev jag jätteglad och spänd inför den nya taktiken som jag aldrig ens övervägt.

Tjugo games och några timmar av speltid senare sitter jag här och är fortfarande spänd. Varför? För att vi inte har vunnit en enda gång. Däri ligger också det roliga; svårighetsgraden, det nästan möjliga men ändå omöjliga.

Det var inte meningen att vi skulle kunna vinna genom att spela så där. Det var därför vi gjorde det.

Det finns en spelupplevelse jag har så kär att jag fortfarande har den på väggen i mitt gamla pojkrum. Det är en tavla som jag fått ingraverad på Mallorca när jag var femton. På tavlan står det Gloom.

Gloom är en modifikation av first person shooter-spelet Quake 2. Och för att ta om det på mitt vanliga språk: Gloom är ett mod för FPS-spelet Q2. Det är alltså ett DIY-projekt av några glada amatörer som suttit hemma och knåpat ihop det alldeles själva.

Gloom är en unik spelupplevelse som jag fortfarande, fem år senare, inte har stött på någon jämlike med, och därför har det också en stor gnutta av det som den här texten handlar om: möjligheten till svårighetsgrad. Och buggar.

Jag tror att det är just det här som är en av anledningarna till att så många gillar Counter-Strike, att så många gillar Warcraft 3 och varför jag gillar Gloom. För vi kan lära oss buggarna och använda dem, och grejen med de här spelen är att det är bra buggar, som ger ytterligare en dimension och svårighetsgrad, och det är därför utvecklarna har valt att ha kvar dem, trots att de lätt kan åtgärda dem i en patch.

Jag försöker tänka mig den första personen som i Gloom kom på att man kunde kläcka obstacles på varandra, och på så sätt nå till oanade höjder med sin Breeder och sedan kläcka ägg på ställen folk aldrig sett förrut. En fullkomligt genial idé som revolutionerade hela sättet att bygga baser på i Gloom och som därifrån och framåt blev en milstolpe i hur man bemästrar spelet till fullo. Han/Hon måste blivit stolt över sin upptäckt, lite som Einstein måste känt över sin relativitetsteori.

Våra små LAN-partyn med Gloom kom aldrig att bli sig lika igen, och nu kunde inte vem som helst vara Breeder och Engineer (självklart hittades samma bugg också hos det andra laget, bra för balansen) – det kom att bli en svår konst att lasta rollen som basbyggare. Fuskigt måhända, men till skillnad från vanliga spel så finns de här fusken där från början, inbyggda, och därför är de inte fusk utan väl utnyttjade buggar, och sådana tar tid att både hitta och bli bra på. Dessutom: Om alla till slut använder sig av dem, fortsätter de då att vara fusk?

Utan chansen till de här minirevolutionerna i spelen skulle någonting förstöras för spelaren, nämligen möjligheten att kunna erövra spelet, göra det till sitt eget. För det är just det minirevolutionerna är, ett polygonformat fuck you-finger åt utvecklarna. "Jag gör det på mitt eget sätt", eller "Jag har hittat en bugg och fram tills nästa patch kan ni inte stoppa mig, muahaha!" Och utvecklarna vet att vi älskar det, så de låter dem vara kvar. I alla fall för en stund. Tills nästa spel. Men då gör de nya fel...och då är vi där och fingrar igen.

Just nu känns gloom så svårt att komma in i att jag inte vågar börja på det igen, i alla fall inte på internet där några få inbitna sölvesborgare och finländare kanske fortfarande spelar. Fast jag vill, med många delar av mitt bredbandsrandiga hjärta.

En liten inblick i Gloom

Jag börjar som en grunt med kulspruta. Några få skott räcker för att de små spindlarna ska falla till marken.

Jag börjar som en hatchling. Smygandes hugger jag gruntsen i ryggen och de faller döda till marken.

Efter ett tag märker jag att det börjar komma anfallande drones, såna som kan ta sönder våra teleports och därmed vinna, så jag byter till en shock trooper.

Efter ett tag märker jag att det börjar komma shock troopers med hagelgevär som lätt kan döda mig så jag byter tillbaka till hatchling igen för att samla mera frags, så att jag kan byta till något bättre senare.

Jag märker att de börjar komma fler hatchlings så jag byter till heavy trooper. De är utmärkta att döda massor med hatchlings med för de har raketgevär med stor sprängradie.

Jag vet inte riktigt hur jag ska matcha hans heavy trooper men bestämmer mig för att bli en kamikaze-spindel och smyga nära och sedan detonera. Förhoppningsvis stryker tillräckligt mycket med för att det ska vara värt mitt självmord.

Jag har tillräckligt många frags för att bli en commando, människornas mest smygande valmöjlighet. Han är bra på det mesta, och som hemligt vapen har han en C4-bomb som när han planterar kan orsaka förödande skada. Hinner jag bara in i spindelbasen…

Jag märker att jag blir dödad av ett ljudlöst vapen på bara någon sekund när jag försöker samla frags som hatchling och förstår därför att en commando är på väg mot basen och äggen. Jag bestämmer mig för att bli en guardian och vänta på honom hemma, i mörkret. När jag står still ser inte commandon mig, så han blir ett lätt byte för mina stora klor. Jag infekterar liket.

För att kunna komma förbi liket som blockerar den närmaste vägen till spindelbasen blir jag en exterminator, som med sina granater och förmåga att flyga en bit lätt kan komma förbi det och fortsätta anfallet och utrota äggen en gång för alla.

För att göra ett billigt men dödligt motanfall väljer jag stingern, som med sin skorpionsvans kan förstöra både teleports och människorna med några snabba hugg. Dessutom så klarar jag lätt av exterminatorn jag möter, för hans laser gör ingen skada på grund av min unika cellstruktur.

Jag bestämmer att det får vara nog av lyckade spindelattackarer för ett slag och blir en mech. Med mina dubbla autokanoner och grova armor hjälper jag till att hålla fienden borta så pass länge att våran engineer kan återställa basen. Jag blir sedan reparerad av honom och fortsätter ut, mot spindelbasen.

Mechen kan bli svår att döda. Tillsammans med en kamikaze-spindel väntar jag på den i skuggorna som guardian. När han är precis så nära jag vill släpper jag av en av mina två taggbomber som, om den träffar rätt, kan göra stor skada. Kamikaze-spindeln hoppar sedan ner på honom och avslutar mechens framfart.

Jag vet nu ungefär vad denna guardian håller till och bestämmer mig för att bli en heavy trooper och skicka iväg en missil på den platsen där jag tror han kan hålla till.

Jag blir dödad av en heavy trooper och förstår att det inte är lönt att gömma sig längre. Jag väljer därför att bli en stalker, spindlarnas största och farligaste kreation. Det är dags att vinna.

Läs lite mer om Gloom här och mycket mer här. Gloom 2 håller för nuvarande på att utvecklas och kommer använda sig av den väldigt skuggfixerade Doom 3-motorn. Härligt.

Hampus ritar!

Idag har jag ägnat hela dagen åt något jag egentligen inte tycker om; att sitta och hålla på med hemsidor. Visst, det är kul när det är klart (som nu, då jag inte riktigt kan uppskatta det för jag är väldigt trött) men timmarna det tar är för många, och allt för att få kunna göra saker mera tillgängliga för andra människor. Det jag gjort tillgängligt denna gång är mina skissblocksteckningar, vilket i princip är det enda jag ritat de senaste månaderna. Du hittar sidan här. Min vän Szilveszter har hjälpt mig med den, och från början hade vi stora planer om hur det skulle se ut; vi gick ut i trädgården och fotade blocket på gräs, var i hans kök och rev ut lappar. Men allting blev jobbigt, och kvar blev bara blocket. Men det räckte för mig, för blocket var det enda jag hade tänkt mig. Från ett block till ett annat obläddrigt, för dig att uppleva.