Och jag hade ett gevär

Rad ett är då jag vaknar klockan tre på natten, ställer mig i duschen och är så spänd inför att vara där att kroppen tar emot lite mer men egentligen inte hinner, för jag vill inte vara sen och jag vet inte hur lång tid det tar för jag har aldrig gjort det innan och sakerna jag slänger ner i en ful gul kasse efter att ha hållt på för lång tid med en tofs som ändå ingen kommer att få se innan den försvinner är: cheddarost-dip, en banan, en burk-Pepsi, en nektarin och en halväten påse grillchips. Det kan ju hända att man är hungrig klockan fem på morgonen. Det kan ju hända att jag för någon gång sådär ibland tänker i förväg.

Hej, står du också här på perrongen?

"Nu är jag här" i en mikrofon, och det är som att jag behöver de där orden, behöver det där "Allt väl?" av en främling i joggingdress, för att känna hur faktiskt vänligt allting kan kännas fast att man är rädd. Orden är mina vänner och om jag hör dem hör jag klanger, tonfall och dialekter. Jag tror jag vet vilken dialekt jag föredrar. Det finns ett fängelse där, men ingen jag känner är så låst. Öppna vägar.

Tut tut, jag väntar, saktar in. Öppna dörrar.

För det är faktiskt mitt hem och jag har nyckeln och den är inte svårförstått blå. Det är mina minnen som finns här och jag sparar inte på detaljer för jag vet att det är detaljerna som räknas, de små sakerna ingen kan ta ifrån oss. Och det finns så många detaljer just nu att fast jag skriver ner så fångar jag inte hälften. Många försvinner och kommer inte tillbaka, förrän det är dags för fler.

Det är detaljerna som gör filmerna, som gör musiken och böckerna. Det är detaljerna som gör ett liv. Och jag har bara ett, så det gör allt. Men en tallrik, en sked, kan också vara för två. Ett plus ett är två.

Om två rader sitter ihop räcker de ganska långt.

Det är en indian där ute nu, och det är flera timmar tills den hittar det den söker. Indianen har sin häst igen och rider nu ut ur solnedgången, ut och in i trappuppgången. Indianen har också en nyckel, indianen har också minnen. Det är så mycket den har, så mycket den kan göra med sina valda, bara händer. Men jag har dess ögon. Och jag har provat dem och sett samma saker, bara lite annorlunda. I det fanns en trygghet.

Och det finns inget slut. Bara en rad, nummer 44. Jag skjöt aldrig.