Vi sitter i containern

Jag är en man i en mans kropp. Jag träder in, har ficklampan med mig, är beredd på att mörkret kommer skrämma mig, att jag behöver se med mina egna ögon. Jag träder in, men det är inte mörkt. Tre projektorer lyser upp, några få små lampor lyser med en bestämd mängd ljus på bestämda platser. Det känns nästan hemtrevligt. Jag tar av mig mina jackor, lägger dem på soffan och sätter mig ner. På höger sida ligger en naken nyfödd, på vänster en tandborste. Vi försöker att vänja oss vid att de ligger där och att vi sitter där, att allting runtomkring oss är på riktigt men ändå låtsas. Framför den största projiceringen står en rullator. Jag tänker att jag bor här nu, det är väl meningen att man ska känna sig hemma? så jag går fram för att flytta rullatorn. Det är bara vi två i rummet, och jag tänker att den står i vägen och jag får väl bestämma, visst får jag bestämma? Men jag flyttar den bara några centimeter, vet inte vart jag ska flytta den i allt det här bråtet. Jag sätter mig i soffan igen, och hon säger att man bara får röra inte flytta och jag minns "kameraövervakning". Det är inte hemtrevligt längre. Det fortsätter så. Vi tittar på tre filmer samtidigt, mina ögon flackar runt och måste fixera någonting. Jag väljer den jag tror är filmen som ljudet är beroende av, men efter några minuter förstår jag att det finns inget beroende och att det är därför jag nu har möjligheten att sitta där jag sitter med den mjuka kvinnorösten talande utan slut och början. Hon säger att hon är en kvinna i en mans kropp.

Jag är en kvinna i en kvinnas kropp. Alla dessa foster, födda och ofödda som ligger runt mig, jag förstår dem inte. Det är en kvinna i en mans kropp och hon talar om dem, om oss, vi blir fler för varje foster blir "oss" fler, fler som träder fram bakom draperierna och är jesus (en könlös jesus, ett foster som kan bli allt och ingenting). När hon smeker sin mage förstår jag varför han är den som har något som kan rymmas där, den som har magen, han som är psykosen och inte hon. Ändå är det väl han som lever? Det är han som går på fest och hon som bärs genom en öde sjukhussal. De tre projiceringarna är en cirkel vari jag innesluts, matas med bilder som blir till bilder när jag ser dem och måste blunda när de kommer tillbaka för att inte kräkas av rörelsen. För jag snurrar runt, och när jag blundar hinner jag andas och jag måste andas så jag ber honom följa med mig, stå vid snön vända mot solen. Han säger till mig att snön är bra för den kan man slå sönder utan att egentligen ta sönder något, och jag uppmärksammar honom för att cigaretten fortfarande ryker trots alla sparkar. Vi går in igen och han använder en ficklampa medan jag använder en kamera. Filmen viskar medan vi går runt i bråtet, tittar och viskar att filmen behöver också andas. Den största projiceringen är svart för en lång stund och ingen av oss vet om det ska vara så, om det var så eller om rytmen förstörts eller bara skapts om. Vi har uppfattat början av filmen, för hon har talat om det här förut och vi är födda nu aldrig att födas igen. Ändå går det att börja om. Jag tillåts vara allt, för jag är som alla andra guds barn. Mer inuti än utanpå, mer utanför än inuti. Utöver min kropp är jag fri.



Samma dag som filmen Container gick upp på bio, den 10 mars, öppnade Lukas Moodyssons Containermuseum på Färgfabriken i Stockholm. Här får man möjligheten att kliva in i filmen. All rekvisita samlas i rummet, där också filmen visas i en ständig loop. Utställningen levandegör filmen och den lägenhet i Trollhättan som den är inspelad i, samtidigt som den kan vara Moodyssons arbetsrum som har flyttat in på ett museum. Installationen blir som ett havererat museum, en havererad lägenhet. Skräp, kläder och prylar fyller rummet tillsammans med dockor, nazihjälmar, Paris Hiltons autograf, östtyska frimärken, Jesus, porrstjärnan Savannahs stövlar och fanbrev, tidningsurklipp och dödskallar. Man kan se på filmen och installationen i två minuter eller slå sig ner i fyra timmar. Utställningen i Stockholm avslutades den 26 mars.

Tänk om livet vore det tragiska?

Jag är sjuk, och genom att vara det och knappt orka lämna rummet döljer sig alla möjligheter jag en gång hade. Kvar finns ett (tom)rum jag måste fylla för att klara isoleringen som egentligen bara bottnar i min egen kropp; det min kropp inte klarar, klarar heller inte jag. Häri finns en av de obehagligaste insikterna med att vara sjuk. Det är jag som håller uppe allt. Det är jag som gör att alla människor inte försvinner, och jag gör det genom att vara synlig, skrika ringa skriva att här, här finns jag.

Det finns ett enormt obehag i att ligga i sin ingrodda säng, titta i taket med filten och täcket upp till hakan och veta att allting bara fortsätter. Utan mig. Så jag brukar försöka glömma allt det och ta mig ut och möta så mycket jag orkar och kan via en teveskärm. Är filmerna tillräckligt bra och många så hinner jag inte fundera på min verkliga relation till omvärlden i några större portioner förrän vips! så är jag frisk igen. Ett beprövat knep, men alla har nog inte lyxen att ha ett hamsterlager med osedda filmer som jag, ett nu i dessa tider hårt brukat sådant.

Med tolv filmer har jag kunnat genomföra en lättdiagnostiserad filmfeber. Det här är en av de nya möjligheter som öppnar upp sig med rätt (grad av) sjukdom. Frossan. Plötsligt är det helt okej att vara sjukt besatt av att göra en speciell sak; sjukdomen tar bort alla spärrar och all mättnad, drogar ner mig till ett annat stadie.

Det verkar som att desto mindre jag lever, desto mer måste jag också uppleva. Finns det ingen att prata med eller någon ork att själv försöka skapa är upplevelserna min flykt eller räddning eller njutning eller hopp… Eller allting på samma gång. Jag tror inte alls att det här är något konstigt, faktiskt bara bra. Frossa tyder ju på en hunger, och om denna hunger inte går att mätta spelar det heller ingen roll. Man blir liksom inte fet. Och äta bör man annars dör man.

Under mina dagar av att vara sjuk har jag fått chansen att leva i en upplevelse istället för tvärtom och jag har tagit den. Men om två dagar kommer jag att vara nyduschad, ha rakat mig, lagt undan de dubbla madrasserna framför teven, slutat vara sjuk och återgått till verkligheten som säger – åtminstone vid denna punkt – att livet är, precis som det antyder, mer leva än uppleva. Det är nästan lite sorgligt.

Mina symtom var feber och ständigt illamående och de tio filmerna sågs i följande ordning: A History In Violence, Down By Law, Scanners, Crash, Min Japanska Vän, Flåklypa Grand Prix, Sånger Från Andra Våningen, Crumb, Jarhead, The Giant Buddhas, Nói Albínói och Fritz The Cat.

Med myntet snurrande i luften (Jim Jarmusch-resan, del åtta)

Jag kan inte bestämma mig för om en karaktär som säger att det som händer honom i filmen är precis en sån sak som också brukar hända i filmer, om denna kommentar gör filmen mer fiktiv eller verklig. Kommentaren pekar på det extraordinära i händelsen (i det här fallet flykt) och lyfter fram det osannolika och gör det till en stor händelse inte bara för mig utan också för den som säger det. Karaktären blir på så sätt lite mänskligare, men framför allt blir det lustigt för genom att lägga en sådan kommentar så kommenterar personen också filmen som ju låtsas vara verklighet.

När en illusion på ett sådant här sätt driver med sig själv ploppar guden bakom allting lätt fram. I denna värld heter han Jim Jarmusch och som ofta är hans spel(filmer) med fiktion och verklighet aldrig tydliga med sina regler. Tom Waits får heta Zack, John Lurie får heta Jack men Roberto Benigni fortsätter vara sig själv. Han kan precis som i verkligheten mycket om kaniner (hans mamma födde upp) och i slutet är han kär och dansar – med sina riktiga fru. Det är Roberto som säger att deras flykt från fängelset är som taget ur en film, och nu när jag tänker på det är det himla passande för det är ju han som är länken till verkligheten, han som får ett utrymme att vara sig själv och som också länkar ihop Zack och Jack, två karaktärer med en klang och känsla som hos olika sidor på samma mynt.

Två gånger i filmen börjar Zack och Jack slåss, de förenar sig ett slagsmål och blir, som så många andra gånger när det närgångna träder in, inte fiender utan kommer istället närmare varandra. Som två bröder bråkar de och första gången hinner de skada varandra, men andra gången finns Roberto där och går emellan och gör att kedjan inte brister i förtid. Det är en mitt med två sidor, en lustigkurre och två allvar med två olika vägar att vandra. Höger är väst och vänster är öst – och tvärtom. Och hur mycket de än vill så kan de aldrig välja samma väg.

Down By Law kom ut 1986 och är därmed Jarmuschs tredje långfilm. Den är som många andra av hans filmer svartvit. Arty huh?

Man ger och man får, men inte så ofta med främlingar

Jag lyssnar på radion, hör om Morgan i Christer som är i Mumbai. Han uppmärksammar mig för ett koncept som trots sin kanske något ruttna vinstfaktor ändå fyller mig med värme. Jag vet inte hur det stavas, men framför mig ser jag en restaurang som heter Baba McDoom. Bry dig inte om Baba:t, fantisera istället om vad det här McDoom egentligen står för. Sätt ihop ordet med hemlösa och du får ihop en mängd frågor om denna kanske inte alls snabbmatskedja. Men, på riktigt nu. Baba McDoom eller hur det nu stavas är en restaurang för de allra fattigaste, för dem som inte har råd att köpa men köar i alla fall, i långa långa led. De köar för maten de inte har råd med men så gärna vill ha, maten som först blir deras när någon annan har pengarna. På Baba McDoom är det förbjudet att köpa mat till sig själv, hela konceptet går nämligen ut på att de rika köper maten och de fattiga sedan äter den. Morgan har åkt taxi en lång bit för detta ändamål, att vara köpare. Väl där lämnar han fram en summa pengar till personalen motsvarande hundra kronor, och vips så får femtio människor äta sig mätta. Han och en vän spenderar åtta hundra kronor på detta sätt. Restaurangen går med vinst och fyra hundra människor får ett varsitt värdigt mål med mat på två västerlänningar som förstått värdet i att ge också till främlingar.

Det kommer kanske inte som en chock för någon att våra pengar faktiskt kan vara värda så mycket något annanstans, men att kunna se det här hända framför ens ögon, se den lilla glädje som kommer av att ha fyllt en del av en människas behov för en dag, känner i alla fall jag är en väg att gå, just på grund av vägens synlighet. För att många människor ska våga och vilja hjälpa andra måste vi kunna ges ett kvitto (inte nödvändigtvis en nota för 400) på att det vi önskar åstadkomma med vår insats faktiskt också händer. Det är i alla fall därför jag hellre ger en cigarett till en uteliggare än pengar, då jag genom det åtminstone vet vad det jag ger går till.

Igår impulsköpte jag pommes frites ur ett sådant där litet gatukök. Ingen kö och i luckan en man som i Sverige blev en sån som står i luckan i ett gatukök med snö på taket och säljer pommes frites. Nyfiken som jag är på att hela tiden testa gränser (även om det här inte är höjden av gränsförflyttning) så regisserar jag mina femton kronor till att ligga i en förslutbar låda och ber om att få ketchupen vid sidan om. Han ger mig två små ketchupförpackningar. Hela tiden är han ett steg före mig, och jag anar redan från början att det här är en man som gillar att göra människor nöjda, kanske även glada. Så jag tar mig nästan vatten över huvudet och frågar: Kan jag få en feferoni också? Han mumlar ett ja och efter friteringen är klar lägger han upp sju feferonis på toppen. Jag mumlar ett överraskat tack tillbaka och är lite rörd. Och då har jag ännu inte sett att mitt val av låda tillsammans med hans givmildhet gav en större mängd strips än förra gången, och som därför gjorde en improviserad maträtt för två möjlig.

Det känns inte som att det tillhör det vanliga att be om något extra i Sverige, att vara sådär jobbig som jag kände mig och ofta känner mig när jag ber eller frågar folk om saker. Men jag kan inte hjälpa det, och jag vill inte hjälpa det, för det ger mig så mycket, den värmen jag kände från den där mannen i gatuköket. Jag kan bli upprymd i flera dagar efteråt av att främlingar eller nästanfrämlingar är snälla mot mig. De ger mig det oväntade, tar det väntade och gör någonting unikt av en annars död tid i mitt liv – och förhoppningsvis gör jag det samma också för dem.

Som för tre veckor sedan, då jag var tvungen att gå en timmes promenad för att hämta ut ett paket ända från USA. Jag hade aldrig varit på just den här poststationen förut, inte ens i området. Så jag går och blir osäker och drar mig lite men frågar ändå den där ganska unga kvinnan som kommer emot mig om hon möjligtvis vet åt vilket håll eller tunnel jag ska gå åt för att hamna vid mitt paket. Hon säger att hon också är förvirrad (nyinflyttad) men tror ändå att hon vet och att hon dessutom själv är på väg dit. Hjälp, tänker jag, för jag har aldrig varit med om att jag frågar om vägen och att personen också ska gå åt det hållet. Jag snabbar på stegen för att lägga ett avstånd mellan mig och henne och hamnar helt fel för plötsligt går jag i hög motorvägsgrå snö och blir tvungen att korsa den trafikerade motorvägen för att kunna fortsätta. När jag gör det ser jag henne igen. Hon har gått på rätt sida av vägen och hon har sett att jag varit på fel. Jag försöker fortsätta gå självständigt men allt jag väljer fortsätter bli omvägar. Till slut hamnar jag så alldeles bredvid henne, försöker inte längre kämpa emot och pratar. Vi pratar mest om vägen, paketet jag är på väg att hämta och hur lite jag förstår vart jag egentligen ska, och både hon och jag accepterar varandras närvaro. Vi går där och all nervositet av att gå bredvid en främling är nästan borta, kvar finns bara en varm känsla av vilken tillfällighet detta är.

Vi kommer in i det lilla samhället och snart är vi framme vid lägenheten där hon själv eller någon hon känner bor. Vi säger adjö och ler åt varandra när våra blickar för en sista gång möts. Det är ett bra avslut på en välvilja och värme i ett annars ödsligt och kallt klimat. Och så är hon borta för alltid. Trodde jag. För efter att jag hämtat mitt paket och tryckt ner det i min för lilla väska och är på väg hem samma väg jag kom, så är hon där igen. Vi känner varandra nu, och jag pekar på mitt paket och ler. Hon ler tillbaka. Jag känner mig lite fånig med mitt leende och pekande, men också väldigt mänsklig. Jag vet var hon bor och hon vet att jag har hämtat ett paket. Det är hemskt roligt att veta och jag myser. Men nu efteråt fryser jag lite när jag tänker på hur unik händelsen egentligen var, hur sällan det oväntade sker. Med tanke på hur många främlingar det finns och hur mycket jag egentligen kan påverka (dem) borde jag kanske inte frysa, utan bara sträcka ut handen och värma mig. Oftare är ett bra ord.