Vi fattades samma saker (glapp)

Vi är klyvna, uppdelade på två sidor om mamma. Jag, som hävdar att jag inte förstår, och hon, som inte vill förstå. Det känns menlöst att prata, ta tiden och försöka göra den större, för den glider hela tiden mellan fingrarna och trillar ner i det förflutna. Och jag är inte där längre, hur självklart det än kan låta. Jag går sakta mot något annat, någon jag knappt kan namnet på, och där finns inte plats för glapp. Där måste man förstå, i alla fall försöka. Vägarna tar liksom inte bara slut, marken finns där. Jag ser ju den. Så jag går, lämnar samtidigt som jag hämtar. Står inte när hon ställer sig i vägen och blir överkörd. Det är mycket blod, och det är samma, och det är vi, och det är då men glappet är nu.