Vår tids minnesluckor (glapp)

Jag lever ett nytt liv. Det är inte så stort, det ryms till och med i fickan. Och det är bra när man startar ett nytt liv för då kan man leva det överallt, liksom vara med vad nu man önskar och leva det som för stunden passar bäst. Så har jag levt de senaste tre veckorna, och nu har jag också äntligen fått göra det magiska att stöta på en levande människa i den nya världen, gjort ett besök i hennes lilla stad. Flickan heter Puddle och vi har fångat insekter och fisk. Som sig bör i denna värld, för här finns inte mycket extremare aktiviteter än så. Här finns istället lugnet till att odla äppelträd och ta en varm kopp kaffe på muséet – och nöja sig med det, vara tvungen. Att tillåta sig själv att leva med nya, nästan gammeldags premisser, det är vad som krävs för att njuta av livet i denna värld, och klarar man det så har man hittat en lätt väg till att mysa. Hittar man dessutom en vän som är beredd att leva samma slags nya liv så lappas liven än smidigare ihop, vilket ökar trivseln och som den senaste tiden har lett till att personer omkring mig ibland knappt vet vilken värld jag pratar om.

Men så kommer glappet och visar på det nya livets skörhet. Det kommer då jag och Puddles alter ego sitter och spelar fem meter ifrån varandra och jag reser mig upp för att sätta igång en cd-spelare. Resultatet av denna harmlösa manöver blir att vår nya värld försvinner, den som vi just där och då delar och lever. De två små skärmarna är igång men är helt svarta och borta på min väns skärm står det att jag inte längre är där. Jag är borta. Och känner mig död. I nästan två timmar har vi levt där, haft roligt men också slitit, och nu är allt det borta. Någon har raderat levd tid ifrån mitt och min väns nya liv och vi sitter i en stunds tyst chock.

Det är inte första gången jag förlorar data i mitt liv, men det är första gången det har skakat om en hel värld på det här sättet. Den skörhet jag upplevde har påverkat mig djupt och fått mig att släppa en del av den naiva verklighetskänsla som tidigare infann sig i mitt nya liv, för nu vet jag att det är på låtsas, på riktigt. Jag har fått se buggen som gör att jag kan se Matrix och kan aldrig återvända tillbaka till min låtsasvärld med samma känsla, åtminstone inte förrän glömskan har gjort sitt. Jag har ännu en gång kunnat intyga för mig själv att det som existerar i datorer aldrig går att lita på, alltid behöver vara sekundärt. Inte ens min e-mail går just nu att lita på, och det gör nästan sorgligt ont att inse och behöva ta itu med dessa faktum.