Vi sitter i containern

Jag är en man i en mans kropp. Jag träder in, har ficklampan med mig, är beredd på att mörkret kommer skrämma mig, att jag behöver se med mina egna ögon. Jag träder in, men det är inte mörkt. Tre projektorer lyser upp, några få små lampor lyser med en bestämd mängd ljus på bestämda platser. Det känns nästan hemtrevligt. Jag tar av mig mina jackor, lägger dem på soffan och sätter mig ner. På höger sida ligger en naken nyfödd, på vänster en tandborste. Vi försöker att vänja oss vid att de ligger där och att vi sitter där, att allting runtomkring oss är på riktigt men ändå låtsas. Framför den största projiceringen står en rullator. Jag tänker att jag bor här nu, det är väl meningen att man ska känna sig hemma? så jag går fram för att flytta rullatorn. Det är bara vi två i rummet, och jag tänker att den står i vägen och jag får väl bestämma, visst får jag bestämma? Men jag flyttar den bara några centimeter, vet inte vart jag ska flytta den i allt det här bråtet. Jag sätter mig i soffan igen, och hon säger att man bara får röra inte flytta och jag minns "kameraövervakning". Det är inte hemtrevligt längre. Det fortsätter så. Vi tittar på tre filmer samtidigt, mina ögon flackar runt och måste fixera någonting. Jag väljer den jag tror är filmen som ljudet är beroende av, men efter några minuter förstår jag att det finns inget beroende och att det är därför jag nu har möjligheten att sitta där jag sitter med den mjuka kvinnorösten talande utan slut och början. Hon säger att hon är en kvinna i en mans kropp.

Jag är en kvinna i en kvinnas kropp. Alla dessa foster, födda och ofödda som ligger runt mig, jag förstår dem inte. Det är en kvinna i en mans kropp och hon talar om dem, om oss, vi blir fler för varje foster blir "oss" fler, fler som träder fram bakom draperierna och är jesus (en könlös jesus, ett foster som kan bli allt och ingenting). När hon smeker sin mage förstår jag varför han är den som har något som kan rymmas där, den som har magen, han som är psykosen och inte hon. Ändå är det väl han som lever? Det är han som går på fest och hon som bärs genom en öde sjukhussal. De tre projiceringarna är en cirkel vari jag innesluts, matas med bilder som blir till bilder när jag ser dem och måste blunda när de kommer tillbaka för att inte kräkas av rörelsen. För jag snurrar runt, och när jag blundar hinner jag andas och jag måste andas så jag ber honom följa med mig, stå vid snön vända mot solen. Han säger till mig att snön är bra för den kan man slå sönder utan att egentligen ta sönder något, och jag uppmärksammar honom för att cigaretten fortfarande ryker trots alla sparkar. Vi går in igen och han använder en ficklampa medan jag använder en kamera. Filmen viskar medan vi går runt i bråtet, tittar och viskar att filmen behöver också andas. Den största projiceringen är svart för en lång stund och ingen av oss vet om det ska vara så, om det var så eller om rytmen förstörts eller bara skapts om. Vi har uppfattat början av filmen, för hon har talat om det här förut och vi är födda nu aldrig att födas igen. Ändå går det att börja om. Jag tillåts vara allt, för jag är som alla andra guds barn. Mer inuti än utanpå, mer utanför än inuti. Utöver min kropp är jag fri.



Samma dag som filmen Container gick upp på bio, den 10 mars, öppnade Lukas Moodyssons Containermuseum på Färgfabriken i Stockholm. Här får man möjligheten att kliva in i filmen. All rekvisita samlas i rummet, där också filmen visas i en ständig loop. Utställningen levandegör filmen och den lägenhet i Trollhättan som den är inspelad i, samtidigt som den kan vara Moodyssons arbetsrum som har flyttat in på ett museum. Installationen blir som ett havererat museum, en havererad lägenhet. Skräp, kläder och prylar fyller rummet tillsammans med dockor, nazihjälmar, Paris Hiltons autograf, östtyska frimärken, Jesus, porrstjärnan Savannahs stövlar och fanbrev, tidningsurklipp och dödskallar. Man kan se på filmen och installationen i två minuter eller slå sig ner i fyra timmar. Utställningen i Stockholm avslutades den 26 mars.