Att sluta innan slutet (Jim Jarmusch-resan, del sju)

Han dansar i hennes lägenhet. En låt, från start till slut. Hon tittar på honom lite och ler. Det är lika tomt som lägenheten, även om hennes leende visar att det finns känslor där någonstans. Sedan läser han ur en bok för henne, starka ord. Men så slutar han, säger att han har tröttnat på boken, att hon kan få den och slänger den på bordet. Hon tar boken och river ut några sidor, viker abstrakta saker av dem. Efter detta tillfälle ses de inte mer, och jag vet inte vad hon känner, men jag vet vad han känner. Ingen större förlust. För honom är människor rum, intressanta till en början med väntad tristess när han vet vad som finns där. Och just det här rummet är ett kalt rum, där man behöver dansa för att inte vilja falla ihop på golvet.

Allie Parker, som huvudpersonen kallas, måste iväg, och efter en tursam händelse har han så pengarna och reser till Frankrike. Det här är Jim Jarmuschs recept på meningslösheten och tristessen, den som jag tror han med Permanent Vacation vill porträttera. Men det är också turen som tar Allie dit. Hade han inte haft pengarna hade han fått stanna, och jag kan inte hjälpa att reflektera över ett av dagens radioprogram. Lennart Eldh på Frälsningsarméns natthärbärge berättade om en ny grupp hemlösa i Sverige, de unga. Han sa att de ”har aldrig gjort ett handtag på arbetsmarknaden, aldrig kommit in i samhället utan levt i ett utanförskap hela tiden och har även klippt banden med sin familj, man lever i något typ av förlängt sommarlov, där narkotikamissbruket är det som gäller” och jag kan inte sluta att tänka på Allies permanta semester som är hans liv och hur det fortsatte när han efter filmens slut kom till Paris. Jag är inte säker på att det blev så mycket bättre, även om Jarmuschs egen resa till Frankrike blev ett startskott och grunden tills hans filmkarriär, den som tog sin början med denna film.

Permanent Vacation kom ut 1980 och gillas nog inte riktigt mycket av någon.