Vem är det som gråter när löken skalas

Barn gör julen. Det bara är så. Utan dem skulle den inte vara tomte-, julklapps- och Kalle Anka-fixerad. Det är barnen som gör julen, men barn växer upp. Vad händer då?

Jag är inget barn längre, jag är knappt ungdom, ändå är allt som det alltid varit, bara det att tomten har dött, eventuellt genomskådats.

För fyra år sedan skulle någon ta på sig tomteluvan och vara julklappsutdelare. I år var inte ens tomteluvan nödvändig. Jullökens lager skalas av ett efter ett, men ändå går det för långsamt. Julen är en svunnen tid, och förra året var ett bra år för då fanns det barn på julafton. Då kändes inte allt påklistrat och meningslöst, då fanns det en mening med julfasaden. Nu undrar jag mest bara vad som döljer sig längst in, vad som finns där när allting på löken skalats bort.

Jag vågar mig på en gissning.

Till en början, likriktning. Om vi firar jul på samma sätt så vet alla som sysslar med julhandel vad som ska produceras och vi vad som sedan ska konsumeras. På köpet får vi en tradition och en gemenskap utifrån den.

Vi samlas vid den minsta gemensamma nämnaren: barnen. Dem är de som ”behöver” julen mest, dem är de som vi bygger upp våra jular kring, dem är de som startar julkänslan genom att längta till lucka ett. Vi äldre ser igenom det lagret och kommer ut på andra sidan – juldagen, denna dag – utan ett klimax. För ett klimax blir inget klimax om det inte har fått byggas upp med saker, små julsmekningar. Man måste längta och köpa hela paketet.

Däri ligger min gissning. Julen handlar om helhetsupplevelsen. Det är den som fattas mig, och det är den jag blir så arg över inte går att skapa, åtminstone inte i min familj. Det är omöjligt, för här handlar allting idag bara om julafton, att vara iväg några timmar och då uppleva ansträngningen kallad julstämning – det vill säga vara glad, dricka glögg, äta julskinka (om man nu känner för det), lyssna på julmusik och tysta ner allt som ligger utanför jullöken; det som inte är klassat som jul. Och det är nog det äckligaste av allt, julcensuren som råder. För det är ju lite så. Allt som inte går att sätta ”jul” framför hamnar automatiskt i underläge gentemot det andra. Det ska passa in i mallen, för det är allt tillsammans som bildar jul och julstämning. Ingen jul utan julmusik, ingen jul utan julgran och så vidare. Finns det ens en vanlig gran?

Min helhetsupplevelse är borta, och en känsla av ”när börjar det?” har infunnit sig. Men det börjar aldrig. Julkalendern hinns eller vills inte med och tomten är onödig, för ingen behöver honom. Eller gör jag det? Det är ju något jag väntar på...

Kanske är det ett sammanhang jag väntar på, att det röda ska finnas där som en röd tråd till en halsduk med ordet ”värme” invirkat, en halsduk som värmer under en lång tid och inte bara under en fastslagen höjdpunkt som julafton, att jag ska kunna få värmas av samtal om varbildning i bihålorna 1947 istället för det som hör julen till, och att kunna få skapa en ny helhetsupplevelse, med lite mindre jul och mer gemenskap och värme. Kommer det att ske?

En sak är säker. Jag kommer inte kunna vänta på att det ska ske, för de senaste åren är det jag som varit tomten. Det är min jul nu, och snart gör jag vad jag vill med den.