Ingenting är trådlöst

Jag var på konstakuten igår. I väntrummet gick det att köpa skivor med precis så sterila omslag man kan vänta sig; flygplan är i själva verket väldigt små och inplastad kyckling gör sig bra på element – för man ska väl inte äta kyckling? Döda kycklingar fryser också, titta bara på alla knottror. Det är synd att den uppochnervända kycklingen inte låg på en gasspis, för hade den gjort det så hade jag med stor sannolikhet kunnat få använda all den värdefulla gasspiskunskap jag samlat på mig de senaste veckorna och kunnat avgöra om det var en bra eller dålig gasspisbild. Och det här skriver jag då bara för att fylla mina timmar av att föra över gasspisinformation med någon slags mening. Det känns inte riktigt som jag lyckas.

Jag var på OTO igår. Det är inte "konstakut" på japanska, men det är alltid kul att kunna låtsas. Min jacka hängde någonstans uppe i luften ett tag. Det kändes originellt, jackor hör liksom inte hemma på marken (är de där någonsin?), så varför inte upp några meter till. Skorna lämnades också i trappan, för har någon hört talas om att en privat fest tillåter skor inomhus? Det är det som skiljer, tänker jag och sätter mig på golvet efter att jag blivit glad över att man får gratis popcorn och kan köpa billiga varma mackor. Det finns inget hippt över popcorn och varma mackor, och för en stund blir jag stolt över min mobil utan färgskärm. Utan skor ser alla snälla ut, hemma ut. Och vi är i en industribyggnad.

Tråden började på Street tidigare på dagen med att jag köper det som förmodligen blev min första leksak på över fem, kanske tio, år. Jag hade glömt bort hur lycklig man kan bli av att hitta och köpa något som i realitetens alla namn bara är lite plast. Nu sitter den lilla leksaken fastklibbad på min datorskärm, och jag tycker plötsligt att jag är cool, lika cool som leksaken. Men den vet, jag försöker bara spegla mig i dess glans. Och min syster vet inte ännu att hon kommer att få en nyckelring i julklapp. Låt oss hoppas att det inte blir Torbjorn The Boatsman. Eller är han kanske den man egentligen vill ha? Jag blir osäker... Fulsnyggt är ju trots allt det nya snygga.

OTO-loggan. Det var dit tråden ledde. Dit, och kvällens första fokus: Keiichi Sugimoto som Fourcolor.

Vi sitter på golvet för det är inte skitigt. Den ödsliga staden som genom projektor målas upp framför oss är ett Japan utan människor. Keiichi ger bilderna liv med sådant som går att göra med en dator och en elgitarr, men det är skillnad på ett leva och att leva. Hade jag fått välja så hade jag valt att leva i hans andra värld denna kväll, Filfla. Mer spännande, och man får måla själv.

Varför ska man egentligen uppleva elektronisk musik live? Det blir ju ingen skillnad många gånger. Alla artister har sina egna lösningar på problemet som består i att maskinerna tar över (de gör det genom ON-knappen, våran skapelses början.) Keiichi valde att ha med en elgitarr, och med den lyckades han få in lite mänsklighet och improvisation till det projektorn och datorn spelade upp under framträdandet som Fourcolor. Projektor är ett ord som nästan blivit en synonym med elektroniska liveframträdanden och är många gånger ett lyckat försök till att få upplevelsen mera levande, mera mänsklig, men när det kommer till kritan så är det egentligen bara ännu maskin som repeterar. Så faktum kvarstår: maskinerna tar över.

Tomas Hallonsten och Johan och Andreas Berthling är tillsammans Tape, och deras spelning blev i mitt huvud en lek med dessa begrepp, människa/maskin. Stycket som fastnade och som jag förmodligen aldrig kommer att glömma bestod till en fjärdedel av en marracas, men för mig var det instrumentet allt; en människa och en rytm som aldrig nånsin slutar, som hellre går under än slutar och the symbol för människans stolthet att försöka vinna över maskinen, en maskin som kan låta hur länge och snabbt den vill utan att bli trött. Behöver jag säga vem som vann? En underdog elchockad till döds.

Så kommer sången, den enda för kvällen. En ljuv, mjuk röst som helt logiskt får sällskap av Stina Nordenstam under pausmusiken, ett av Sveriges egna svar på harmoni. Naoko Sasaki är Piana, och genom hennes musik kan vad som helst smälta samman. Störande moment som människor som går, försöker hitta en plats när vi andra sitter ner får en mening, och deras lätta steg för att inte trampa på händer och välta flaskor och ölglas blir en del av det som stämmer där jag sitter. Piana är badkarsmusik (lyssna och tänk på varmt vatten), ett tonfall att somna till i en värld med för lite leksaker, och är det någon som ska stå i ljuset från de utstående ljusstakarna på den röda väggen är det hon, där och då. "Thank you", säger Naoko efter varje låt. Det är det enda många av oss förstår, och det enda som bryter hennes förtrollning på mig, får mig att tänka på vad jag missat istället för det jag fått.

Tvära kast. Andreas Tilliander pluggar in sina saker. Sedan dränker han oss i oljud. Mokira är en sån kontrast att om Piana är det happy end är han bonusminuterna som gör att filmen slutar i en vacker olycka. I vad som känns som en mindre evighet lyssnar vi på höga toner och en kompakt ljudmassa jag spontant känner skulle kunna ge alla i publiken tinnitus bara han nyfiket velat skruva på en ratt lite till ("Does this one go to eleven?"). Här finns inga gränser, så jag vet inte om hacken som kommer är menade eller inte. Är oljud ickeljud och därmed inte musik? Allting ifrågasätts, och människor går därifrån. Men jag sitter kvar och kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska älska eller hata, om jag ska hålla för öronen eller inte. Regnkläder använder jag bara när det regnar, och vem bestämmer om det gör det? En favorit får mig att önska tystnad, och jag vet inte heller om det är meningen. Kan man skapa musik för att försöka få folk att uppskatta tystnaden? Det känns inte så när man gjort två av förra årets bästa skivor.

Räddningen är Piana, som hela tiden suttit på en stol och väntat på att få glittra i julljuset en gång till. Det är en lättnad och befrielse att höra Naoko framföra anledningen till att jag började lyssna på henne, och anledningen till att jag håller namnet Mokira så nära till hands, låten "Tsuki No Kioku". Kontrasterna möts under en låt, och det som bildats är ett artificiellt organ lika fungerande som The Postal Service. Naoko helar med rösten, ambulansen hinner i tid. Tomhetskänslan (tom som tystnaden) vänder till något jag känner igen, som faktiskt lever och inte bara känns som ett experiment med örats förmåga. Det tar slut där.

Efter sju år på Nackagatan flyttar Konstakuten ut ur lokalerna vid årsskiftet. OTO var deras sista utställning i dessa lokaler. Besök Konstakutens hemsida här.