Låt mig hålla dig i handen och krossa den när vi säger nu

"I can't believe i did that." Vilket jävla as han är. Det är väl så man tänker när släggan mosar kaninen som ligger på golvet och rör sig i cirklar, skriker med knäckt nacke. Hej, nu ska du dö din piece of shit. Jag älskar dig. Så sprutar blodet och armen som gjort det där fruktansvärda är inte fruktansvärd. Armen som håller ondskan krossar inte bara kranium, vill inte bara krossa kranium. Det är egentligen ganska enkelt.



De hånglar framför trummornas och basens onanerande, omslutna i en kaotisk livmoder mitt i deras mest intensiva ögonblick någonsin som är så extremt sammankopplat med allt som inte är sött, just där blandar de tungor och jag förstår dem jag förstår dem verkligen för det där är kyssen som är på riktigt, blanda sött och salt och du får en kyss som döljer sig i höga ljud och fuck you med korrekt baslinje du behöver inte förstå för det här är inte din stund. Jag är förbannad fast att jag gillar kaniner fast att jag gillar att hångla och jag tycker om kontrasten som kommer av att slå på den man älskar för jag är inte bara god jag har ilskan jag lever i frustrationer för jag är så mycket mer påverkbar och går lätt sönder bryts loss ifrån mig själv titta där är jag ju och jag kan inte få min hand att sluta. Jag kan bita ganska hårt.



Jag släpper den svarta kaninen Dig. Han är inte mer än en utgångspunkt för slaget i mitt bröst, kontrasten mellan att klappa och lämna det söta sönderslaget på marken, vara mitt emellan eller både och för att där sedan koncentrera på transen, rörelserna, monotonin, de trasiga ljudingångarna mikrofonen i halsen.

Vem som helst kan vara ond, har du tänkt på det har du tänkt på att också barn kan vara skitförbannade kapabla till att mörda för det är inte musklerna eller utsidan som spelar roll alla människor har ilska inom sig och vi kan kramas medan vi lever ut den har du tänkt på det man behöver inte slå någon på käften för att få kunna vara arg har du tänkt på det? Det går att le och vara med för att sedan sluta, krypa in i ett kylskåp och därefter stänga dörren. It's that simple. It's my fucking heat, it's my fucking fridge. Fast det är bara några som ger oss elen.

Jag såg Lightning Bolts turnédokumentär The Power Of Salad And Milkshakes, tyvärr en av få bra vägar för att på allvar kunna uppskatta
deras musikala kraft. Mycket händer då du ser dem skapa.
Läs mer om Lightning Bolt här.

Framtiden, den tål att tänkas på

I framtiden kommer kyrkan fyllas av värme igen. Dess tomma men välplacerade lokaler kommer bli de små, utdöende städernas samlingspunkter. Ytan kommer i sin flexibilitet rymma allt den behövs till, den kommer vara länken mellan det nya och det gamla och vara precis det medborgarna önskar sig, natt som dag. Religionen kommer i sin avklädda roll samla och hjälpa.

I framtiden kommer vi att få människor som genom sin välfärd kommer göra framtidens motsvarighet till dagens skönhetsimplantat: Intellektuella implantat, som förhöjer den betalandes förmåga och som gör henne allt mindre mänsklig. Från människa till cyborg, från cyborg till robot. Bit för bit kommer vi kunna plocka bort det som hämmar oss och ersätta med framtidens senaste implantat eller kroppsdelar. När vi till slut kan föra över innehållet i våra hjärnor till en ny kropp, kommer vi i teorin kunna leva för evigt. Framtiden kommer att vimla av förmögna supermänniskor, världens intellektuella som har mer likheter med robotar än människor – superrobotar som aldrig kan dö och som bara blir fler och fler desto längre tiden går. Vi som däremot inte har råd kommer bli underlägsna dessa människor, men förhoppningsvis inte lidande av att vissa av oss gått över till det andra släktet. För tänk om Jesus uppenbarar sig igen, en ny Mahatma Gandhi? Redan givna superrobotar.

I framtiden kommer jag inte behöva skriva ner det här, utan med hjälp av teknologin inom mig, och som jag därför inte behöver någon annan energikälla än maten jag äter för att använda, kommer tanken också kunna vara handlingen. Mitt och många andras fysiska arbete kommer om inte utföras tankestyrt – vilket gör komplexa manövreringar såsom kirurgi och att styra ett flygplan mer precist – så av mindre intelligenta robotar som utför det fysiska bättre och snabbare än mig. Ett led i processen skalas bort, och därför också en möjlighet till mänskligt fel. I framtiden, faktiskt bara om cirka tre månader, kommer datorn ha raderat ut steget i dataprocessen som för tillfället är mina arbetsuppgifter. I framtiden kommer jag, för ett berättigande av min egen existens skull, vara tvungen att ägna mig åt något unikt för människan. Jag kommer isåfall ägna mig åt det jag egentligen vill göra, vara kreativ. Jag är fast besluten att använda min kreativitet, för precis som med alla andras kreativitet gör den mitt liv lite bättre och mer spännande att leva, lite mera mänskligt. Jag inbillar mig att robotar har väldigt svårt för att tänka fritt, fantisera, och därför kunna ta den saken ifrån oss.

I framtiden kommer vi kunna uppleva datorförstärkta drömmar och vi kommer aldrig vilja vakna igen. Lucid dreaming blir den nya modeflugan alla samtalar om, och drogerna, som människor för länge sedan lärde sig att älska, kommer i jämförelse framstå som patetiska. Vi kommer med hjälp av de datorförstärkta drömmarna en gång för alla inse kraften och värdet inom oss själva och sluta upp med att mata oss med massproducerad underhållning. Vi kommer ta fantasin tillbaka, och därmed också sova. När vi sedan utsövda vaknar är steget inte långt ifrån att ta rollen som uttryck istället för intryck. I framtiden frodas fantasin.

I framtiden kommer vi att tänka effektivt och energisnålt, vi kommer anpassa oss så att spillet blir så litet som möjligt. I hemmen kommer detta visa sig i att vi kommer att börja bära heltäckande, snyggt designade dräkter som täcker och håller kroppen varm. Vi kommer på så sätt kunna sänka värmen åtskilligt och på köpet sluta och bry oss om mer än ett klädesplagg. Detta faller helt logiskt då kropparna mer och mer utsluts ur sammanhangen. Vi kommer inte längre ha någon anledning att försöka imponera på andra med hjälp av yttre attribut, och med hjälp av den nya matchningsteknik som finns tillgänglig i alla sammanhang då vi försöker skapa nya möten, behöver vi heller inte ha dem då vi ska visa upp vår identitet, vilka vi är. De avatars och den information vi delger varandra via de virtuella världar vi rör oss i kommer istället vara av större betydelse för vår självrepresentation.

I framtiden kommer kollektiven vara tillbaka. Vi kommer inte ha tid, lust eller bostadsmöjlighet att bo själva längre. Vi kommer mer eller mindre bli tvungna att hjälpas åt med det vi är i behov av, och genom databaser med flera tusen olika sammansättningar av människor kommer vi finna just den kollektiva boendemiljö vi söker. Kollektiven kommer sedan kopplas ihop, integreras i varandra och kommer därför ge oss en trygghet och närhet alla generationer innan oss saknat. Vi kommer genom att känna tillhörighet till varandra lättare kunna hjälpas åt att påverka våran vardag, och därför skapa ett dynamiskt och politiskt handling- och kunskapskraftigt samhälle ingen skulle kunna tänka sig att vilja ställa sig utanför. Genom detta kommer också kärnfamiljerna upplösas, och vem som älskar vem eller vilka kommer vara lika oväsentligt som kläderna eller hudfärgen vi bär.

Utställningen Fiction Hotel på Kulturhuset i Stockholm är nu nästan dåtid. Men idéerna består och behövs bara förverkligas. Det här var mina tankekedjor utifrån det jag fick ta del av.

En parentes (före del sju), del två

En upplevelse så stark att jag var tvungen att skriva en text om den har visat att uppleva faktiskt är att leva också. Duvorna och deras mycket fina val av hem – vår balkong – som när jag först fick tala om dem var något vackert och väldigt symboliskt, har nu blivit en avskrädeshög, duvtoalett, bajsinferno eller vad man nu vill kalla baksidan med att ha två duvor som hyresgäster på obestämd tid (se bildbevis). Igår kväll försökte min sambo Axel skrämma bort samurajduvorna genom att kasta ölburkar på dem. Han lyckades på så sätt få över dem till en balkong på hyreshuset mittemot. Något säger mig dock att de kommer tillbaka, och att vi därför måste ta itu med problemet på något mer seriöst sätt inom kort. Frågan är bara hur. Jim Jarmusch, vad är det du egentligen har lett mig in på?

För en fullständig retrospektiv på uppLEVAs duvtexter, läs i denna följd den här och den här och den här texten.

Elevator! take me home

En hel dag har jag läst. En jobbig dag. Men det gör inget, för det gav mer än det tog. Jag tror att jag hade kunnat sova nu.

Jag åker tåg hem, allting glimmar förbi där utanför. Någon tittar på mig flera gånger och ler in i mina ögon medan jag värmer min vänsterhand på elementet. I sedvanlig anda läser folk varandras tidningar och för första gången bidrar jag med något annat än en gratistidning. Jag vill att någon ska ta den.

Vi går av för det här är våran väg hem, och dörren in till rulltrappan öppnas först av en ung kvinna som vänder sig om och håller upp den för en äldre som håller upp den för mig och jag gör samma sak. Vi fortsätter uppåt, och vid nästa dörr står en ung man med sina vänner och röker samtidigt som han håller upp dörren för folkströmningen. Jag viker av åt mitt eget specifika mål och undrar för mig själv om det är så här svensk vänlighet är, och om den isåfall är patetisk.

Sedan går jag fel av bara farten. Ojsan. Går in i en trädgren och ler därefter åt mig själv; det här är jag, på väg till en hiss och jag fryser. Men bara om fötterna. För storstaden har sina varma punkter. Man möter människor där.

Radiostation: Julen

Jag har upptäckt radion. Det började med att jag under glöggens storhets- och arbetstid tröttnade på att lyssna på musik. Guided By Voices, Xploding Plastix, Final Fantasy och The Embassy med flera fick sluta upp med sina omtyckta ljud, för sådana ljud ska vara något speciellt. Det blev de inte när man lyssnar sex timmar dag in och dag ut, och dessutom lyssnar till och från jobbet med hjälp av samma hörlurar.

Det var då jag tänkte på radion och blev en allmänbildad P1-lyssnare för första gången i mitt liv. Jag har nog aldrig känt mig så upplyst och med i det stora sammanhanget som då. I en vecka var (webb)radio det mest fantastiska som fanns, och med möjligheten att kunna växla mellan P1, P3 och SR Minnen kunde jag hela tiden hitta något som jag tyckte om.

Sedan kommer slumpen och ger mig unika radiomöjligheter.

På världens bästa hemsida för musik, vid namnet Last.fm, råkar jag uppmärksamma att mitt konto fått en blå ikon istället för den vanliga. Det visar sig att Last.fm har sjabblat lite och på så vis velat kompensera användarna genom att ge bort superkonton.

Last.fm-radion blir en del av mitt jul- och nyårslunk. Först genom att jag lyssnar på andras radiostationer, framförallt finner mig fram till christmas-radion där låtar som lyckas att inte förpesta julen utan faktiskt göra den behagligare spelas. Sedan att jag med hjälp av superkontot gör en egen, min första alldeles egna webbradio.

Last.fm-tekniken är egentligen för bra för att kunna vara sann och fungera. Den fungerade knappt då den var ny för ett halvår sedan, men nu är den i princip felfri. Antar att det är så det blir när man ligger i framkanten och inte har enormt mycket pengar. Enkelt förklarat fungerar användandet såhär: Last.fm, som är en hemsida som registrerar allt du lyssnar på när du är uppkopplad mot Internet, har ett tag-system. Detta system går ut på att du som lyssnare kan välja att markera (tagga) dina lyssnade artister/låtar som vad du vill. Och har du superkontot (3 dollar i månaden) som jag med många fler fick i julklapp – en av de bästa! – så skapas en radiostation utifrån dina taggar. Har du inte superkontot så måste fler ha taggat saker med samma namn för att det ska bli en radiostation, till exempel "christmas". Detta fungerar sedan på precis samma sätt som SR:s webbradio, att innehållet streamas via nätet. Vips så kan vem som helst lyssna var som helst på ens musik! Till exempel i ett litet sydligt rum med en osthyvel, ett flippflopprum på juldagen, eller till en harmonisk fika med örtbröd och hummos på nyårsdagen.

Hur låtarna och artisterna som man själv väljer ut blir möjliga att lyssna på för andra är fortfarande ett mysterium jag inte helt löst ännu, men klart är i alla fall att de inte kommer från ens egen dator. Min egen radiostation "favourites" som jag skapade hade till exempel låtar med artisterna jag valt som jag själv aldrig hört. Det är någon som leker gud, och kanske ska gud fortsätta att inte ha ett kön eller namn. Huvudsaken är ju att det faktiskt fungerar.

Tyvärr verkar mitt blåa Last.fm-konto försvunnit nu. Kvar är inte längre möjligheten att göra det möjligt för andra att lyssna på delar av min favoritmusik, att ha en radiostation. Men jag, och alla andra, kan fortfarande lyssna på den vida spridda tag-radion och de blåas radiostationer, och känna på den bekväma lyx som finns i att bli tipsad om ny musik på detta sätt, dessutom med möjligheten att skippa låtar.

Min radiojul är över. Ändå känns det här som bara början på någonting nytt – en skräddarsydd radio, ett verktyg till att slippa välja och bara vara, en möjlighet som känns som framtiden. Jag längtar efter fortsättningen.

Jag har aldrig varit i Japan

Sverige + Omvärlden = Sverige ligger i världen.
Slutsats: Allting är egentligen jävligt nära! Eller i alla fall inom räckhåll.

Det där är ganska enkel matte, sånt som barn kommer på typ någon gång då de tittar på teve och märker att människorna inte talar (dubbad) svenska, utan att det finns ett avstånd som är så pass litet att de där människorna faktiskt talar sitt språk i våra teveapparater.

Men man glömmer matten. Det brukar bli så efter att man inte har behövt den på ett tag, inte varit utomlands på ett tag. Kanske är det därför som en av mina vänner har en enorm världskarta på en av sina väggar, det är liksom viktigt på något sätt. Att inte glömma sin och Sveriges litenhet, och blicka framåt och utåt med nyfikenhet som kommer av att man faktiskt kan räkna länderna. Ett, två, tre. Hej och hå. De är hundratals... och hur många har jag varit i? Ingen aning.

Men jag har inte varit i Japan.

Många andra svenskar har varit, och det är genom dem som min fascination väckts, vad de kommit hem och visat för mig genom ett förståbart Sverigefilter. Nu låter det som att de är många som hjälpt mig med matten, men nej inte så många (och om det är bra eller dåligt vet jag inte). I vissa fall har de dessutom varit alltför högljudda för att japanerna själva ska ha synts tydliga, och kanske är det därför som jag nu brinner så starkt för att få berätta om dem tysta. Andreas Tillianders ljudmattor tillsammans med Naoko Sasaki har jag redan nämnt, den passionerade men flyktige leksaksförsäljaren på Street likaså, och tysken Uwe Zahn platsar väl inte riktigt in här men hans skiva Lilies – skapad utifrån en resa till Japan – är bara för tyst för att inte nämnas i detta mycket konstruerade sammanhang.

Sedan har vi Tokyo Brainstorm. Japan direkt i hjärnan. Ingen svensk synlig så långt ögat når. Svenskar bakom kameran, bara i bakgrunden. Och därför skulle Tokyo Brainstorm, precis som Lilies, kunna ses som en hyllning till Japan, ett land som gör att folk skapar storverk, en musa som egentligen är ett helt folk. Eller i alla fall delar utav den.

Tokyo Brainstorm är första utgåvan av den förmodligen första tidskriften i Sverige som valt det kompakta formatet DVD. De är kaxiga, så skivan innehåller inga textblock. Webbadressen innehåller knappt text den heller känns det som, men ändå är det tillräckligt för att jag ska förstå det jag sett och för lite för att jag inte ska förlora den overkliga känslan som fascinerade mig så. ("Kan det här verkligen vara verkligheten?")
För att jag skulle känna mig tillfredsställd efter de cirka tio musklicken, skickar jag iväg ett tack och frågor. Anders Bolin berättade och fick mig ett steg närmare:

Vi mailade personerna vi ville träffa och sen åkte vi dit. Fast vi hade inte alla intervjuer klara när vi åkte utan fick lite tips när vi var på plats också. När det gäller valet att bara köra fotografier så beror det på att vi ursprungligen tog bilderna för att göra en papperstidning med enbart bilder i. Det blev en jäkla massa foton, digitalt och vanliga, plus filmsnuttarna, som inte var avsedda för mer än dokumentation egentligen. När vi efter ett år drygt inte fått ihop pengar till trycket kom idén att göra en DVD istället, och så småningom blev det vad det blev, efter mycket pill och ångest.

Tystnaden var inte helt vald. Kanske behöver den inte vara det för att kännas äkta, tänker jag. Kanske var det meningen att budgeten inte skulle hålla och att de på så vis skulle komma på att texten inte heller behöver hålla uppe bilderna, att det passade bättre med Lars Carlssons egna versioner av mötena, och därför lämnade de skrivna texterna därhän, för dem som (helt tidsenligt har den nödvändiga tekniken och) vill veta mer efter musiken och filmen vinkat hejdå.

Tokyo Brainstorm är min del av fascinationen för Japan, anledningen till att jag kommer bege mig dit förr eller senare, och en av anledningarna till att jag kämpar med något så onödigt som att skriva: En dag kanske jag kan skapa något otroligt vackert eller magiskt utifrån en upplevelse så stark som en resa till Japan, så stark en sådan kan bli om man träffar, eller få ta del av människor såsom Ryota Kuwakubo, Haruki Nishijima och Exonemo. Gå nu och läs om dem här. Eller varför inte, se filmen. Bara filmen!