Att flytta

Det har varit förändringar i luften. Jag har gradvis lyckats landa på en ny planet och har precis kunnat börja andas normalt igen. Luften är ny och frisk, men jag är inte säker på vad det beror på. Inte heller varför en liknelse med enorma avstånd ter sig så självklar fast att jag i själva verket knappt förflyttat mig någonstans, bara några kilometer. Jag blir rädd för mig själv när jag tänker på hur stor denna förändring egentligen varit, hur mycket tankar och tid som jag lagt på att försöka smälta mitt nya avstamp. Det borde inte vara så stort att göra något sådant här, men framför allt borde det inte vara så svårt.

Processen som började någon gång i maj och som nu, i början av september, är avslutad kvalar direkt in som en av de jobbigaste saker jag utsatt mig för. Lägenheten jag nu lever i kändes i flera veckor helt omöjlig att hitta, trots 1000 kronor för olika annonssidor. Men det värsta är ändå att alla dessa timmar av letande kommer att komma tillbaka, redan om åtta månader. Längre än så får vi inte bo. Nu när det känns så här bra gör det faktiskt inte så mycket , men om sju månader kommer ångesten förmodligen tillbaka och gör sitt oavsett jag vill det eller inte.

Som en följd av denna korta period tvingas jag mer eller mindre att börja leva i nuet på heltid för att inte våndas, en omställning som förhoppningsvis kan lyckas och samtidigt också skapa givande bieffekter. Det är en intressant omställning att behöva genomföra, men är ändå något jag hade velat undvika. Det är aldrig roligt att behöva tvingas till någonting.

Att flytta har jag märkt är ett projekt beroende av en mängd olika variabler, en del av dem också totalt oförutsägbara. Nu pratar jag inte om att få en låtsasbostad i form av en studentlägenhet, eller att flytta in och ut hos vänner som redan fixat allt. Jag pratar om att ha ett boende som man vill bli av med samtidigt som man vill hitta sig ett nytt. Det är det här som är det svåra med att bo, för man måste bo någonstans. Det går inte att bo i luften (men däremot på gatan). Ut- och inflyttningsdatum måste stämma. Lägger man sedan till alla de andra rösterna som måste få vara med i bestämmandet är det inte svårt att se att det inte är tänkt att vi ska vilja (eller kunna) flytta, åtminstone inte med någon slags möjlighet till framtidsperspektiv.

Som det är idag krävs ett extremt långsiktigt perspektiv för att slippa att behöva tänka i korta tidsintervaller. Det här är ett alldeles för långt, onödigt långt, perspektiv enligt mig. Det kräver dessutom både en ansenlig mängd pengar och tid för att överhuvudtaget kunna genomföras. Det långsiktiga krav som skapas av variablernas svåra körsång låser fast människor efter att de en gång fått vad de velat och gör därför också samma sak för deras möjligheter till förändring. För mig är därför det här kravet något väldigt obehagligt, men samtidigt har jag precis prövat på motsatsen och vet att det otrygga alternativet inte är önskvärt för ett stort antal människor. Många liv går inte att leva i korta tids-intervaller, och om några år kommer kanske också jag ha ett sådant liv. Förhoppningsvis kommer jag då kunna ha valt det av egen fri vilja.