Tomtar kan inte spridas genom luften

Till synes utan anledning pratar vi lite om trädgårdstomtarnas befrielsefront och jag kan inte låta bli att tänka och nämna Amelie från Montmartre, vad hennes pappas tomte fick följa med på för äventyr. Detta gör jag helt utan koll på dagens stora händelse. Några minuter senare dyker en stor neongul tomte upp på kontoret och jag får då höra talas om en invasion som jag verkar ha missat helt under min väg till kontoret.

Klistermärket på tomtens mage löd They-do-exist.com, och snart la alla sina arbetssysslor vid sidan för att med hjälp av den nyfunna adressen ta reda på tomtens varifrån, varför och hur. Visst luktade det reklam lång väg, men detta talade hemsidan isåfall tyst om. Däremot visade den att tomtar dykt upp också i Malmö, Göteborg, Belgien, Holland och Luxemburg av alla ställen.

Efter arbetsdagens slut hade mitt behov av att själv få ta hand om en av dessa tomtar blivit så stort att jag tog en omväg hem för att leta upp någon eftersläntrare som kunde tänkas finnas kvar i den urbana miljön. Tomtar tenderar att bli bortförda/befriade ganska fort så mina chanser att lyckas fånga en bedömde jag var ganska små. Och mycket riktigt så var det så klart så. De få tomtar som fanns kvar satt på höga, nästan heliga platser. Alla utom en...

En timme senare står det en nyskrubbad, neongul tomte på fjärde våningen och tittar ut över sina grannar i huset bredvid. Det känns bra, både att den står där och att den har en så pass levande och billig historia bakom sig, men som vanligt känns en stunds lycka inte alls värd ett utrymme som detta när det egentligen finns viktigare saker i mitt huvud som tar lika stor plats. Så istället tänker jag mig alla dessa neongula tomtar som en tjugoårsspresent till världens ödligaste stad. De hade nog passat bra tillsammans med all radioaktiv kommunistkitsch och tysta samtal. Grattis Tjernobyl.