Tänk om livet vore det tragiska?

Jag är sjuk, och genom att vara det och knappt orka lämna rummet döljer sig alla möjligheter jag en gång hade. Kvar finns ett (tom)rum jag måste fylla för att klara isoleringen som egentligen bara bottnar i min egen kropp; det min kropp inte klarar, klarar heller inte jag. Häri finns en av de obehagligaste insikterna med att vara sjuk. Det är jag som håller uppe allt. Det är jag som gör att alla människor inte försvinner, och jag gör det genom att vara synlig, skrika ringa skriva att här, här finns jag.

Det finns ett enormt obehag i att ligga i sin ingrodda säng, titta i taket med filten och täcket upp till hakan och veta att allting bara fortsätter. Utan mig. Så jag brukar försöka glömma allt det och ta mig ut och möta så mycket jag orkar och kan via en teveskärm. Är filmerna tillräckligt bra och många så hinner jag inte fundera på min verkliga relation till omvärlden i några större portioner förrän vips! så är jag frisk igen. Ett beprövat knep, men alla har nog inte lyxen att ha ett hamsterlager med osedda filmer som jag, ett nu i dessa tider hårt brukat sådant.

Med tolv filmer har jag kunnat genomföra en lättdiagnostiserad filmfeber. Det här är en av de nya möjligheter som öppnar upp sig med rätt (grad av) sjukdom. Frossan. Plötsligt är det helt okej att vara sjukt besatt av att göra en speciell sak; sjukdomen tar bort alla spärrar och all mättnad, drogar ner mig till ett annat stadie.

Det verkar som att desto mindre jag lever, desto mer måste jag också uppleva. Finns det ingen att prata med eller någon ork att själv försöka skapa är upplevelserna min flykt eller räddning eller njutning eller hopp… Eller allting på samma gång. Jag tror inte alls att det här är något konstigt, faktiskt bara bra. Frossa tyder ju på en hunger, och om denna hunger inte går att mätta spelar det heller ingen roll. Man blir liksom inte fet. Och äta bör man annars dör man.

Under mina dagar av att vara sjuk har jag fått chansen att leva i en upplevelse istället för tvärtom och jag har tagit den. Men om två dagar kommer jag att vara nyduschad, ha rakat mig, lagt undan de dubbla madrasserna framför teven, slutat vara sjuk och återgått till verkligheten som säger – åtminstone vid denna punkt – att livet är, precis som det antyder, mer leva än uppleva. Det är nästan lite sorgligt.

Mina symtom var feber och ständigt illamående och de tio filmerna sågs i följande ordning: A History In Violence, Down By Law, Scanners, Crash, Min Japanska Vän, Flåklypa Grand Prix, Sånger Från Andra Våningen, Crumb, Jarhead, The Giant Buddhas, Nói Albínói och Fritz The Cat.