De svarta hålen

Avstånd döljer. Vi kan inte veta vad som pågår just nu mer än i de rum vi är i. För att nå allt det andra måste vi förflytta oss, se men aldrig mer än en sak i taget. För mer krävs två, och nummer två kan berätta. Den kan berätta vad den eller andra har sett, måla upp bilder och verkligheter vi kanske aldrig annars kommer i kontakt med. Avståndet döljer så ofantligt mycket, och vi har bara varsin ficklampa med begränsat antal batterier. Men tillsammans har vi i alla fall fler.

Tydligheten kommer då avståndet vill fortsätta vara ett avstånd, och då de som berättar för dig vet vart de vill komma men hindras att så göra – skuggan framträder då allt runtomkring ljusnar, men skuggan blir inte ljusare för det. För ljus krävs en springa som den kan tränga in genom. En enda människa som berättar är allt som krävs för att avståndet och svärtan inte längre ska finnas där. Titta på Muhammedkarikatyrerna, bilderna från Abu Ghraib. Allt som behövs för att vi andra ska kunna se eller höra är en människa som var där och såg. Ringar på vattnet, och vi är också där.

Jag var på Guantanamo bay igår. Såg golfbanan, McDonalds-skylten och alla de andra sakerna som hör till utsidan av en sluten amerikansk militärbas på Kuba. Jag följde berättarna Tarik Salih och Erik Gandini på deras dokumentära kringresa med syfte att minska avståndet till vad som egentligen händer på Guantanamo, kallat Gitmo av militärerna själva. Men skuggan kvarstår. Det närmaste vi kommer de 637 fångarna är deras rop eller skrik som hörs över den stängslade muren. Undanflykterna den runtvisande soldaten för sig med när han försöker förklara lätena blir patetiska. "De ber" och "det är natt så man kan höra allting mycket bättre nu än på dagen" förklarar ingenting. Istället gör de bara skuggan tydligare. Alla vet att det är av högsta prioritet att ingen vet vad som händer där inne, och så länge någon inte berättar eller visar kan vi bara tänka oss och dra slutsatser. Något snarlikt med det som skedde i Abu Ghraib är ingen orimlighet, då det med stor sannolikhet var en av de nu styrande på Guantanamo vid namnet Miller som förde över de omänskliga förhörsteknikerna till Abu Ghraib.

I en tid då nyhetsrapporteringen kan ta sig längre än vad den någonsin gjort tidigare behövs det nya metoder för att behålla avståndet. I den amerikanska militären har man bland annat löst detta med så kallade "contractors", det vill säga inhyrda soldater från privata företag. Vad dessa soldater har för befogenheter och skyldigheter framgår inte. När en av cheferna för ett contractor-företag som haft män i Irak intervjuas av Tarik och Erik svarar han något i stil med att "de utgår från sitt hjärta". Rätt och fel finns inte, det är moralen som gäller. Och när den brister? Det spelar ingen roll, för ansvaret ligger på ett företag – och däri ligger poängen i hela deras existens. Media bryr sig inte om att rapportera när contractors stupar, och tack vare deras suddiga varande syns de heller inte i någon viktig statistik; USA kan förlora män utan att det blir ramaskri hemifrån. Den ena parten vinner utan att förlora och den andra ges pengar för de har inget att förlora, ingenting mer än sina liv.

Avstånd döljer. Och när avståndet minskar och allting går att syna på nära håll brister det som fungerade när ingen visste. Kemiföretag kan gräva ner tunnor med gift i marken och hoppas att ingen märker det, men någon har märkt det för någon har gjort det, och så länge saker inte händer av sig själva kommer det finnas människor som berättar. Och finns det inte det, utan bara människor som kan berätta, så kommer det finnas människor med ficklampor. Dessa ficklampor behöver inte innehas av FBI-agenter, det kan faktiskt vara din eller min, och användas av en sån enkel anledning som att vi tycker att något känns fel. Och det bästa med att hitta fel är att vi därefter kan ställa dem till rätta, kanske till och med förhindra att de över huvud taget äger rum.

Gitmo hade premiär den 10 februari. Läs mer om den här.