Elevator! take me home

En hel dag har jag läst. En jobbig dag. Men det gör inget, för det gav mer än det tog. Jag tror att jag hade kunnat sova nu.

Jag åker tåg hem, allting glimmar förbi där utanför. Någon tittar på mig flera gånger och ler in i mina ögon medan jag värmer min vänsterhand på elementet. I sedvanlig anda läser folk varandras tidningar och för första gången bidrar jag med något annat än en gratistidning. Jag vill att någon ska ta den.

Vi går av för det här är våran väg hem, och dörren in till rulltrappan öppnas först av en ung kvinna som vänder sig om och håller upp den för en äldre som håller upp den för mig och jag gör samma sak. Vi fortsätter uppåt, och vid nästa dörr står en ung man med sina vänner och röker samtidigt som han håller upp dörren för folkströmningen. Jag viker av åt mitt eget specifika mål och undrar för mig själv om det är så här svensk vänlighet är, och om den isåfall är patetisk.

Sedan går jag fel av bara farten. Ojsan. Går in i en trädgren och ler därefter åt mig själv; det här är jag, på väg till en hiss och jag fryser. Men bara om fötterna. För storstaden har sina varma punkter. Man möter människor där.