Den identitetslösa musiken finns verkligen! Ja Victor, jag hör den!

Den identitetslösa musiken. Hade den också haft ett kön så har jag nog raderat det. Fast inte med flit, det går liksom inte att bortse med flit. Jag ska glömma dig och så minns jag allting så tydligt, allt det jag vill glömma. Du är där.

Den identitetslösa musiken. Glöm mig inte! Vattnet som porlar. Musiken som jag nu lyssnar på är enkel att ta reda på, det står i Winamp, det står i en mapp. Det står Aoki Takamasa - Indigo Rose. Det är fyllt med namn, med betydelser. Japanskt. Häftigt. Lyssnar du på sånt? Ja.

Den identitetslösa musiken. På en liten kassett står det en massa namn jag tror på, men de är fake. Jag har raderat dem utan att jag visste om det. Glömt att skriva dit något nytt. Det som finns där har inga namn, de finns ingenstans utan där, som musik. Sambassadeur, visst, men mer? Jag vet inte.

Den identitetslösa musiken. Det bästa idag, det som satte stämningen. Jag känner basen, någon slags glitch får mig att vilja gå robot. Jag är robot. Inget namn. Kom med mig och jag ska dansa något som inte är. Jag är ingen.

Den identitetslösa musiken, och jag är där i 2000-talet, roboten som laddar ner och pluggar in direkt i hjärnan. Bra_musik. Vet_inte_mer. Musik som jag glömt bort att notera namnet på, men bara har, någonstans. I vissa fall på en kassett. Ingen möjlighet till att veta, bara försöka minnas. Out_of_memory.

Den identitetslösa musiken. Jag kan inte tipsa någon om den, för den finns bara där. Den är jävligt bra. Typ electronica. Här, ta mina hörlurar. Du har dem redan. Sånt man har. Sånt som finns. Vem bryr sig om resten?

Den identitetlösa musiken. Så nära bara musik man kan komma. Helt utan en tanke på att skapa den. Minnet är min vän. Out_of_memory. Helt okej.