Det är skillnad på att känna och att känna

"Bland det mest gripande och smärtsamma jag läst på länge", lyder citatet, men det kunde stått: "Bland det mest gripande och smärtsamma jag sett på länge", för det är där kopplingen ligger, och är något som jag tänkt lite då och då sedan jag och min flickvän gick ut med söndriga ögon efter att ha sett Lo Kauppis egenföreställning Bergsprängardottern Som Exploderade på Södra Teatern förra tisdagen.

Citatet är ifrån en recension på Henrik Bromanders debutalbum Hur Vi Ser På Varandra från i år, och efter att ha läst den så känns tankarna hon och jag pratade om på hemvägen klarare, mer satta i kontext. För både Kauppis föreställning och Bromanders bok är väldigt gripande, och har den där smärtan som kommer då det vi får uppleva träffar oss i magen (eller hjärtat), och är sådant som gör att de båda fått väldigt bra recensioner. Skillnaden är bara att det Kauppi berättar om är koncentrerat självbiografiskt och därför får mer kraft. Det var den kraften jag motsatte mig lite när jag efter att hon gått ut från scenen började falla i tårar.

Här är också en av anledningarna till att jag inte gått på teater innan (om man bortser från de där närvaroplikt-föreställningarna). Teaterns styrka ligger i att det verkligen är där, på riktigt, och jag är rädd för på riktigt. För det är inte kul att gråta offentligt, snarare en förödmjukelse, och jag får dessutom ångest av allting som har med publikintegration att göra. Men varför påverkade då Kauppi mig så mycket? Varför var jag inte som de äldre damerna som småpratade och skrattade när de reste sig från sina stolar efter att andra akten tagit slut och lyset tänts?

Två svar: Jag är ingen van teatermänniska. Men framför allt: Jag kunde sammankoppla Kauppis liv med mitt eget, och jag var inte beredd på det. Hon sårade mig genom att berätta om det hon själv upplevt i sitt liv. Och det var meningen, jag kände det verkligen så. Hon gjorde allt för att såra mig och alla andra i salongen så mycket hon kunde, för det är just det vi vill ha. Så mycket känslor som möjligt.

Jag är inte en person som undviker starka känslor, tvärtom, jag letar gärna upp dem, just för att det får mig att leva lite mer, som man ju gör när man känner. Men det Kauppi gav mig var nästan överdrivet. Jag har bara upplevt den känslan två gånger tidigare, och det har varit på begravningar. Den ena min egen fars. Och är det något vi inte vill behöva uppleva så är det väl oväntade begravningar. Men det var det hon gav mig, och då, när jag satt där i mörkret och hon gav och gav och jag tog emot och emot, ville jag allt annat än tacka henne för det. Nu såhär efteråt känns det okej, och jag håller det hon gav mig väldigt nära, men jag vill inte uppleva det igen. Till skillnad mot Twin Peaks, så räcker en gång mer än väl.

Med tanke på hur lite av hennes liv jag egentligen kunde sammankoppla med mitt eget, och hur starkt det påverkade mig, så började jag direkt tänka ett steg längre; tänk om hon träffat mitt i prick hos någon, och då menar jag verkligen mitt i prick. Hur kom då den personen att må?

I denna tanke tror jag det finns en viktig del, för vilka är det egentligen som går på teater? Inte är det uteliggare, pundare, och arbetarklass som Kauppi själv. Nej, utan det är istället (om fördomarna får leva fritt:) kulturell, välbärgad medelklass och uppåt, som inte har en sargad bakgrund att tänka på och referera till när de sitter där i salongen; inget lidande, bara medlidande. Då uppskattas det att få så mycket känslor som möjligt för pengarna, för det är vad de kommit dit för. Och då är det lätt att ge så mycket man orkar.

Vi livnär oss på andras känslor, andras liv. Det blev så tydligt för mig där i salongen. Det är då Henrik Bromander kommer in, både i självbiografiska serie-Sverige och min egen värld med ordet distans i sin hand. För skillnaden mellan styrkan i Kauppis och Bromanders verk är något så svårt som ett litet glapp mellan verklighet och fiktion. Och Bromander lyckas med konststycket att göra glappet logiskt och enkelt och att få en fiktivt självbiografiskt historia att faktiskt kännas självbiografisk (speciellt den första novellen, den om bibliotekarien från Älmhult, se bild). Den distansen känns såhär efter Kauppis genomstormning väldigt passande för mig, och dessutom som ett nytt och fräscht grepp i Sveriges serieklimat som jag inte uppmärksammat innan.

Det fiktiva kommer enligt mig aldrig att bli lika starkt som det självbiografiska, men kanske kan det för en gångs skull faktiskt vara någonting positivt. För så länge en distans, en overklighet finns där, både från ens egen sida och skaparens, så slipper vårt eget mörker överskugga upplevelsens.

Läs mer om Bergsprängardottern Som Exploderade och var du kan se den här.
Hur Vi Ser På Varandra är utgiven av Ordfront Galago. Besök Bromanders hemsida här.