Jag är fast i ett förhållande med ett spel jag inte vill vara kär i

Ibland finns det inte många skillnader mellan spel och cigaretter; jag vet att när jag trycker på knappen så kommer jag tycka om det, men samtidigt vet jag att det egentligen inte är bra för mig. Detta ibland har senast infunnit sig när jag spelat Tumblebugs, ett mycket beroendeframkallande pusselspel. I dataspel är beroendeframkallande ett bra ord, ett gott tecken på ett utmärkt spel. I den andra världen är det ett farligt ord, ett varningens ord.

Just nu är jag mer beroende av Tumblebugs än cigaretter, och hela den insikten känns väldigt konstig men däremot inte ovanlig. Då och då gömmer sig suget, men jag vet ändå att det finns där, det gäller bara att hitta rätt spel så kommer det tillbaka. Ibland tvivlar jag dock på om jag vill hitta rätt spel en gång till, för känslan av att vara beroende är i grund och botten en jobbig känsla, det finns redan så pass mycket jag måste ha för att känna mig tillfreds. Mat är en sådan, en fungerande dator en annan. Jag vill inte behöva spela en halvtimmes Tumblebugs för att jag ska kunna börja skriva.

(I just det här fallet var det i och för sig var ganska bra, då jag antagligen inte hade skrivit den här texten annars… Men alla andra gånger är det en dålig sak. Och nu när jag tänker på det så kommer jag nog aldrig kunna bli en seriös författare hur mycket jag vill eller inte vill. Att sitta med en full askkopp bredvid skrivmaskinen är liksom jävligt mycket mer seriöst än någon som sitter och skriver på en dator och spelar färgglada pusselspel mellan skrivflödena.)

Pusselspelen – eller spel överhuvudtaget vars spelvärde inte ökar utan sänks efter sisådär en kvarts spelande – har lite av cigarettens meningslöshet över sig. Andra spelgenrer utökar och berikar på ett helt annat sätt, men kan ändå skapa samma beroende. Beroendet är i deras fall emellertid inte lika bekymmersamt för mig, för när spelets slut är nått kan jag lättare gå vidare och känna någon slags frigöring över att spelet är till ända, lite som att ha tittat klart på en film. I pusselspel är vägen det enda viktiga, målet är bara där för att sporra till ytterligare framgång, och därför är det så mycket svårare att avsluta beroendet, samtidigt som det är så mycket enklare att starta upp spelet. För fem minuters spelande finns det alltid plats för. Antagligen är det här som ökar beroendet, att alltid känna att en passande tidpunkt skulle kunna vara nu. Jag skulle kunna spela Tumblebugs i fem minuter just nu och sedan fortsätta skriva, och vara fullt nöjd med det. Och det är en äcklig känsla samtidigt som det är en kittlande sådan. Ett beroende.

Att kunna frammana ett beroende är nog bland det bästa betyg ett spel kan få, sa jag för ett tag sedan, men nu har jag blivit mindre och mindre övertygad om att det faktiskt är så för mig. Pusselspel är interaktiv underhållning, och jag vet inte om det är underhållning jag vill ha längre, just för dess obestående värde. Ändå är det vad jag lägger den mesta av min speltid på just nu. Jag är fast i ett förhållande med ett spel jag inte vill vara kär i.

Det är dags att nå slutet och stanna vid slutet och inte vara blödig, krypa tillbaka med hopp om bättre tider. Och sedan kanske påbörja något, om tiden finns, som fyller mig med någon slags mening. Jag tror jag mår bra av det.