Jag har sett Dennis Hopper fiska med en guldig elefantkeps

Det närmaste jag kommit ett fiskeprogram innan är Rex Hunts Fiskeäventyr på Discovery, och varenda gång har jag bytt kanal. Jag kan förstå varför man fiskar, jag har själv upplevt spänningen som liten pojke, men jag kan inte förstå hur man kan tycka det är roligt att titta på; någon sitter i en timme och försöker få napp och det blir nerklippt till fem minuter, ungefär som på ett matlagningsprogram. Men om jag ska vara ärlig så vet jag faktiskt inte om det är så fiskeprogram går till, för jag har aldrig satt mig ner och verkligen tittat. Förrän nu.

Men jag ska inte himla med vad Fishing With John är. Det känns nämligen fortfarande som att jag inte har sett ett fiskeprogram. För John Lurie är ingen fiskare och hans gäster i de sex avsnitten är inte fiskare dom heller. Men det är inget som hindrar John ifrån att åka ut på äventyr med sina gäster till exotiska platser runt om i världen. Han tar Jim Jarmusch – mannen som fick mig att ladda ner denna störda blandning av humor och allvar, verklighet och fantasi, och som också gjort John Lurie känd genom sina filmer – till Montauk och försöker fånga haj, Tom Waits till Jamaica, Matt Dillon till Costa Rica, Willem Dafoe till Maine för isfiske och hungernöd, och i ett dubbelavsnitt åker han med Dennis Hopper till Thailand för att söka efter en gigantisk bläckfisk. Allt detta kommenteras på ett väldigt spännande och parodiskt vis av Robb Webb, som med sin väldigt stereotypa berättarröst ger en extra dimension åt det ovanliga innehållet.

"Fishing With John hangs somewhere between the universes of Jarmusch and David Lynch", skrev The Guardian för säkert många år sedan, och det är en liknelse som jag, en nybliven Jarmusch-resenär och äldre fantast av Lynch, håller med om.

Efter varje avsnitt står det att John Lurie både skrivit och regisserat varje avsnitt, och då får jag fram samma känsla som jag fick av Coffee And Cigarettes, nämligen: Om kändisarna nu spelar sig själva, exakt vad är det som är regisserat och skrivet? Och efter att ha sett de sex avsnitten är jag väldigt mycket mer osäker än vad jag var med Jarmusch-filmen. För här finns det knappt några gränser, det är enbart några få saker som är överdrivna och som jag kan peka "Osant!" åt. Det är verkligen en härlig känsla, och en känsla John med sitt fiskeprogram tagit tillvara på, tillsammans med ljudet. För John är också med och gör introlåten (som går, just det, ”Fishing…with John”) och all annan musik till programmet. Det är verkligen Fishing With John, han är med och styr överallt, också i dina öron. Och den sammanvävda helheten är så säregen, underhållande och distinkt att jag inte kan förstå varför jag inte hört talas om den tidigare. Men jag antar att det är som med fisket, vissa saker tar tid att få upp till ytan.

Fishing With John gjordes 1991 och hade premiär i USA på Independent Film Channel/Bravo.