Jim Jarmusch-resan, del två

Ser du bilden? Det är så här resan fortsätter, denna gången med ett tåg rakt in i helvetet, till filmen Dead Man. Men för mig är det här ingen film. Johnny Depp är ingen skådespelare, och den sargade västernmiljön är inte det viktiga. Det här är rörlig bildpoesi, med en ödslig elgitarr av Neil Young. Och jag tror det är meningen att jag ska tycka så, för William Blake, den döda mannen, är i verkligheten en poet som dog 1827. I filmen har han sällskap av Nobody, och här är Blakes poesi den röda döden, i svartvitt.

Jarmusch målar med bilder, det är där ifrån poesin kommer.
När han suddar ut gränserna, det är då drömmarna kommer.
Drömmar är också bilder. En tonsatt dröm, en tonsatt dikt.

"Every night and every morn
Some to misery are born
Every morn and every night
Some are born to sweet delight"

Ser du bilden? Det är din bild, fri för tolkning. Och det är en bild, en enda frame av en hel film. Det är fint. Vissa filmer gör sig som bilder; jag har helt nyligen hittat två. Och båda har namnet "Jim" i sig (men också Iggy Pop, av någon anledning).

Jag känner att jag inte är vid slutstationen riktigt ännu.

Likheter med Coffee and Cigarettes? Några få. "Do you have any tobacco?" nämns lite då och då i filmen. Jag tror någon är lite fixerad.

Läs mer om filmen här, bland annat en miniintervju med Jarmusch.