På andra sidan glaset

Vad som helst går att blanda. Det är en svindlande känsla. Ta till exempel en spade, måla sedan en tavla och häng spaden där bredvid. Du får då en tavla som blivit konst mer än mellan fyra kanter. Konstverket har på grund av blandningen gått utanför tavlan och blivit intressantare, mer unik – men inte nödvändigtvis bättre konst. För det finns misslyckade blandningar också, fruktansvärt många. Det är det här som gör blandningar så fascinerande, att den perfekta blandningen sällan sker. Men när den väl lyckas göra det kan magi uppstå, besvärjelser väl värda alla försök.

Att blanda är bra på många sätt. Det finns en stor mening med att beblanda sig med människor, att möta barn, gamlingar som sakta håller på att falla in i kistor, att ta sig själv och föra fram nya perspektiv och ingredienser och hoppas på det bästa. Chansen finns ju att en specifik blandning blir total, att det går att leva på den. Eller med den. En annan människa är den blandning vars livslängd med lite tur kan vara ett helt liv. Det är också den svåraste, för då en människas förändring aldrig slutar kan blandningen när som helst frångå det perfekta. Den perfekta blandningen är här lika skör som den är fascinerande, eller kanske fascinerande just därför.

Man kan också skapa med andra människor, låta blandningen ge ett synligt resultat. För de flesta blir ett barn det yttersta resultatet av den mixningen, men många väljer att skapa mer än så av sina relationers möjligheter. Ett exempel på detta fick jag ta del av igår, då jag såg Dziga Vertovs dokumentära film Man With A Movie Camera. Att se en sovjetisk film från 1929 är inte något man får för sig varje dag, men på grund av en blandning öppnades det valet upp för mig.

Med hjälp av Cinematic Orchestras vilja att blanda sig med Man With A Movie Camera fann jag en väg tillbaka till en film och tid som varken jag eller de själva levt. Cinematic Orchestras musik till Vertovs annars stumma film är den starkaste förening av olika tidsåldrar jag fått uppleva så här långt. Den tonsatta filmen har på något märkligt vis sammanfogat fram en egen tid, nästan som framtid fast ändå inte. Den sedan länge döde Vertov känns konstigt nog medverkande till det här resultatet, som att han själv hjälpt till och inte bara blivit utvald av Cinematic Orchestra. Jag antar det är så det känns när man blandar in en pionjär i en tid då allting talar för att det var här han/hon egentligen skulle ha levat.

Läs om Cinematic Orchestras skiva här (som för övrigt inte de enda som tonsatt Man With A Movie Camera) eller läs om själva filmen här. Eller varför inte ladda ner hela paketet här?

Jag ville ha helhetsupplevelsen

Kollektiv sorgsenhet har en värmande effekt den ensamma aldrig kommer kunna uppnå. Att höra andra människors snyftningar, se en mans spasmiska gråtrörelser i skenet av ett bioljus, är en speciell känsla, för den talar om att ordet vi är fler än två. Fler än vi två har känslor som rörs av verklig fiktion.

Biografen har sina poänger. Dess dunkelhet öppnar vägar, och den stora bilden och det höga ljudet stänger av ovidkommande. Åtminstone är det så man vill att den ska fungera. Men jag är inte längre säker på att biografen erbjuder den ultimata vägen till fokusering, dess kollektiva seende till trots.

Igår betalade jag 85 kronor för en biljett. Utan att veta om det betalade jag också för den största mängd reklam jag någonsin sett före en film. Att det är under mitt senaste biobesök detta händer, och att de var de mest plågsamma reklamer jag tagit del av på så stor duk, talar för en dyster fortsättning. Om detta är vad framtidens biografer innebär så vill jag inte längre vara där.

I förrgår åt jag en god hemlagad medelhavsgratäng. Det var en lugn fredag som avslutades med en nedladdad film nerkrupen under ett täcke. Jag behövde inte åka någonstans och kunde anpassa precis allt efter mina behov. Upplevelsen har efter mitt biobesök börjat kännas futuristisk. Det är lite konstigt med tanke på att biografen hade både större bild och bättre ljud. Men så handlar det inte bara om teknik. Helhetsupplevelsen är det viktiga, att både filmen och jag fått det vi förtjänat, det vill säga det bästa av bemötande. Den fattas idag, både i och utanför salongen.

Tråkigt nog är det bara den nu uppköpta biografkedjan Astoria som lagt tyngd på det här med helhetsupplevelse. I vilken mån Astoria lyckats med detta vet jag inte, men i framtiden kommer det att behövas en förändring åt deras mer medvetna tankebanor för att biograferna ska ha en chans att få mig tillbaka. Att uppleva film ska nödvändigtvis inte behöva vara en ensak. Det kollektiva seendet har fortfarande sina poänger, men med dagens inramning känns ansträngningen att hitta filmen på nätet mer givande än att faktiskt åka till en biograf. Att betala i en liten lucka för att få se en ny film har aldrig känts så meningslöst som nu.

Att flytta

Det har varit förändringar i luften. Jag har gradvis lyckats landa på en ny planet och har precis kunnat börja andas normalt igen. Luften är ny och frisk, men jag är inte säker på vad det beror på. Inte heller varför en liknelse med enorma avstånd ter sig så självklar fast att jag i själva verket knappt förflyttat mig någonstans, bara några kilometer. Jag blir rädd för mig själv när jag tänker på hur stor denna förändring egentligen varit, hur mycket tankar och tid som jag lagt på att försöka smälta mitt nya avstamp. Det borde inte vara så stort att göra något sådant här, men framför allt borde det inte vara så svårt.

Processen som började någon gång i maj och som nu, i början av september, är avslutad kvalar direkt in som en av de jobbigaste saker jag utsatt mig för. Lägenheten jag nu lever i kändes i flera veckor helt omöjlig att hitta, trots 1000 kronor för olika annonssidor. Men det värsta är ändå att alla dessa timmar av letande kommer att komma tillbaka, redan om åtta månader. Längre än så får vi inte bo. Nu när det känns så här bra gör det faktiskt inte så mycket , men om sju månader kommer ångesten förmodligen tillbaka och gör sitt oavsett jag vill det eller inte.

Som en följd av denna korta period tvingas jag mer eller mindre att börja leva i nuet på heltid för att inte våndas, en omställning som förhoppningsvis kan lyckas och samtidigt också skapa givande bieffekter. Det är en intressant omställning att behöva genomföra, men är ändå något jag hade velat undvika. Det är aldrig roligt att behöva tvingas till någonting.

Att flytta har jag märkt är ett projekt beroende av en mängd olika variabler, en del av dem också totalt oförutsägbara. Nu pratar jag inte om att få en låtsasbostad i form av en studentlägenhet, eller att flytta in och ut hos vänner som redan fixat allt. Jag pratar om att ha ett boende som man vill bli av med samtidigt som man vill hitta sig ett nytt. Det är det här som är det svåra med att bo, för man måste bo någonstans. Det går inte att bo i luften (men däremot på gatan). Ut- och inflyttningsdatum måste stämma. Lägger man sedan till alla de andra rösterna som måste få vara med i bestämmandet är det inte svårt att se att det inte är tänkt att vi ska vilja (eller kunna) flytta, åtminstone inte med någon slags möjlighet till framtidsperspektiv.

Som det är idag krävs ett extremt långsiktigt perspektiv för att slippa att behöva tänka i korta tidsintervaller. Det här är ett alldeles för långt, onödigt långt, perspektiv enligt mig. Det kräver dessutom både en ansenlig mängd pengar och tid för att överhuvudtaget kunna genomföras. Det långsiktiga krav som skapas av variablernas svåra körsång låser fast människor efter att de en gång fått vad de velat och gör därför också samma sak för deras möjligheter till förändring. För mig är därför det här kravet något väldigt obehagligt, men samtidigt har jag precis prövat på motsatsen och vet att det otrygga alternativet inte är önskvärt för ett stort antal människor. Många liv går inte att leva i korta tids-intervaller, och om några år kommer kanske också jag ha ett sådant liv. Förhoppningsvis kommer jag då kunna ha valt det av egen fri vilja.

Vissa saker är mer riktiga än andra

Det är svårt att vara snäll, verkligen snäll. Hur gärna du än vill innebär det inte att du också kommer att lyckas. Du kan aldrig vara säker på hur handlingen kommer att tas emot, för det är så mycket som kan gå fel på vägen, så många led där din önskan kan förvrängas, studsa emot och brytas av. I värsta fall kan den till och med bli till motsatsen.

Jag har misslyckats idag. Det börjar redan vid frukostbordet med att jag inte lyckas berätta mitt innersta på ett sådant delikat vis att det faktiskt verkar som mitt innersta. Jag lyckas inte fylla det jag säger med riktig mening. När jag sedan står i hissen på väg bort gör jag det med en vilja att berätta, hur det som i hennes sömndruckna ögon var ett försök till att visa intresse för mina väl valda ord (vara en god lyssnare) blev något annat när jag inte fick den tyngd jag alltid vilar på då jag berättar det jag brukar hålla hemligt. På tunnelbanan till min arbetsplats skriver jag så ett sms som har som mål att få henne att förstå min tyngdfixering, men det enda jag lyckas med är att ge henne skuld för att jag blivit ledsen. Mitt försök blir, precis som hennes, någonting annat när det väl kommit fram, helt utan mening.

Sammanhanget och personernas egna sinnestillstånd är extremt viktiga för att den goda handlingen ska kunna bevara sitt värde, kanske till och med upphöjas till något ännu större. Och som jag redan antytt har jag misslyckats idag, dagen som fortsatte till ett jobb.

Som ung och fortfarande ny med att befinna mig på en arbetsplats är omställningen från ledig tid inte helt enkel. Det har varit svårt att hitta tillbaka till mitt mer offentliga jag, rollen som ignorerar nivåskillnaden mellan att vara snäll och verkligen snäll. Idag fixade jag inte den övergången. Det blev en svår dag, för många ifrågasättanden för att låta bli att se det ur ett större perspektiv och en oro ifall jag inte skulle hitta tillbaks.

När jag går upp för trappan, blir ledig och kommer ut i fukten är jag tillbaka, fast besluten att inte misslyckas mer. Jag försöker att möta allas blickar som vanligt och hindra mig ifrån att ge den bit jag egentligen vill. Jag är övertygad att mitt leende kommer att uppfattas som en gliring, ett hånflin. Så jag ler inte. Jag tittar lite på dem, men mest stirrar jag i marken. Det blir enklast så, omöjligt att feltolka.

För at kunna laga mat när jag kommer hem går jag in i en mataffär utan att veta vad jag ska köpa . Jag väljer ut fyra varor. I kassan ställer jag mig bakom en asiatisk man som verkar snäll. När han sedan glömmer att plocka sina växelmynt kan jag inte låta bli att göra det. Jag går två steg fram, plockar upp mynten och sträcker mig över rullbandet för att ge honom dem. Jag tror mig höra ett "thank you" och ser ett litet leende hos kassörskan. Hur mannen uppfattade min handling vet jag inte, men jag hoppas att han såg att jag gjorde mitt sista försök för dagen att vara snäll, verkligen snäll. Jag vill tro på att jag fick vara på riktigt.

Vi fattades samma saker (glapp)

Vi är klyvna, uppdelade på två sidor om mamma. Jag, som hävdar att jag inte förstår, och hon, som inte vill förstå. Det känns menlöst att prata, ta tiden och försöka göra den större, för den glider hela tiden mellan fingrarna och trillar ner i det förflutna. Och jag är inte där längre, hur självklart det än kan låta. Jag går sakta mot något annat, någon jag knappt kan namnet på, och där finns inte plats för glapp. Där måste man förstå, i alla fall försöka. Vägarna tar liksom inte bara slut, marken finns där. Jag ser ju den. Så jag går, lämnar samtidigt som jag hämtar. Står inte när hon ställer sig i vägen och blir överkörd. Det är mycket blod, och det är samma, och det är vi, och det är då men glappet är nu.

Vår tids minnesluckor (glapp)

Jag lever ett nytt liv. Det är inte så stort, det ryms till och med i fickan. Och det är bra när man startar ett nytt liv för då kan man leva det överallt, liksom vara med vad nu man önskar och leva det som för stunden passar bäst. Så har jag levt de senaste tre veckorna, och nu har jag också äntligen fått göra det magiska att stöta på en levande människa i den nya världen, gjort ett besök i hennes lilla stad. Flickan heter Puddle och vi har fångat insekter och fisk. Som sig bör i denna värld, för här finns inte mycket extremare aktiviteter än så. Här finns istället lugnet till att odla äppelträd och ta en varm kopp kaffe på muséet – och nöja sig med det, vara tvungen. Att tillåta sig själv att leva med nya, nästan gammeldags premisser, det är vad som krävs för att njuta av livet i denna värld, och klarar man det så har man hittat en lätt väg till att mysa. Hittar man dessutom en vän som är beredd att leva samma slags nya liv så lappas liven än smidigare ihop, vilket ökar trivseln och som den senaste tiden har lett till att personer omkring mig ibland knappt vet vilken värld jag pratar om.

Men så kommer glappet och visar på det nya livets skörhet. Det kommer då jag och Puddles alter ego sitter och spelar fem meter ifrån varandra och jag reser mig upp för att sätta igång en cd-spelare. Resultatet av denna harmlösa manöver blir att vår nya värld försvinner, den som vi just där och då delar och lever. De två små skärmarna är igång men är helt svarta och borta på min väns skärm står det att jag inte längre är där. Jag är borta. Och känner mig död. I nästan två timmar har vi levt där, haft roligt men också slitit, och nu är allt det borta. Någon har raderat levd tid ifrån mitt och min väns nya liv och vi sitter i en stunds tyst chock.

Det är inte första gången jag förlorar data i mitt liv, men det är första gången det har skakat om en hel värld på det här sättet. Den skörhet jag upplevde har påverkat mig djupt och fått mig att släppa en del av den naiva verklighetskänsla som tidigare infann sig i mitt nya liv, för nu vet jag att det är på låtsas, på riktigt. Jag har fått se buggen som gör att jag kan se Matrix och kan aldrig återvända tillbaka till min låtsasvärld med samma känsla, åtminstone inte förrän glömskan har gjort sitt. Jag har ännu en gång kunnat intyga för mig själv att det som existerar i datorer aldrig går att lita på, alltid behöver vara sekundärt. Inte ens min e-mail går just nu att lita på, och det gör nästan sorgligt ont att inse och behöva ta itu med dessa faktum.

Dragkampen (glapp)

Jag står på en gatufests mark för första gången. Samtidigt är det också stadsfestival och festen blir därför en suddig del av folkmassan. Polisen har en stund tidigare varit där och förhindrat en smärtfri play-tryckning och sedan, när festen väl börjat och hade kunnat anses farlig, har de begett sig där ifrån i jakt på viktigare insatser. Musiken och dansen har efter väntan fått börja, och därmed är nu gatan jag står på förändrad. Den har i större mängd blivit våran, allas som vill deltaga, och lite mindre någon annans. En intressant känsla.

Lite uttänkt blockerar alla festdeltagare stadens enda strippklubbs ingång, och efter några minuter av dans vecklas heller inte helt oplanerat en lång banderoll ut mellan de två små träden med texten "mot förtryck – bekämpa sexismen". Och då börjar luckan synas. Glappet som gör det möjligt för en berusad man i tjugoårsåldern, extremt benägen att inte släppa taget om samma banderoll, att säga att manifestationen "fötrycker kvinnor". Det skulle kunna vara skrattretande, lika skrattretande som en annan benägen mans kommentar att vi "förstör deras levebröd" hade kunnat vara, men efter att stripporna i raseri kommit ut från klubben och valt att välta en ställning(!) över ljudanläggningen och ett av träden så tas den möjligheten bort. Istället blir det hela absurt. Tragikomiskt. Än omöjligare blir situationen när de sedan börjar klä av sig, göra det de inte fick göra på den, på grund av oss, för kvällen stängda strippklubben – när de börjar röra sig till våra rytmer och tro att vi blir chockade. Och visst blir jag chockad, men jag känner ingen nakenchock. Istället reagerar jag på det starka bemötandet, på glappet mellan kvinnor (och män), hur den egentligen ganska oskyldiga manifestationen väcker sådant raseri, både hos stripporna och hos de män som valt att hjälpa vackra kvinnor i nöd. Hur feminism i någons ögon kan fötrycka mer än sexism.

Här börjar mitt spel

Jag är en långsam person, tidskrävande om man så vill. Jag vill inte göra någonting om tiden inte finns där, och slösar jag på tiden – vilket händer ibland – kan detta leda till att jag ställer in det jag för en stund sedan ville för att jag känner att jag inte längre hinner. Men lyckligtvis har också jag uppfunnit fenomenet "skjuta upp" och därför läggs mycket som inte hinns med på en omfattande väntelista, varje punkt med sina egna krav för genomföring. Vilket leder oss fram till idag.

Idag har varit en typisk "bocka av från listan"-dag. Jag har begett mig till Arbetsförmedlingen, besökt en efterlängtad konstutställning, lånat två noga utvalda böcker men framför allt har jag begett mig hem med något jag planerat i lite drygt ett år – ett Nintendo DS Lite. Just nu ligger den lille i mitt knä och laddar sig för första gången. Känslan av att än en gång ha köpt en ny lekkamrat, i detta fall en som kan leka överallt, maler på med sin speciella glädje nånstans i mitt inre.

Det intressanta med att köpa en teknikpryl är att den, till skillnad mot en bok, blir gammal väldigt fort; det finns ett diffust "bäst före"-datum att hålla reda på. Många tekniska manicker jag haft på väntelistan (på grund av tid eller pengar) har blivit strukna när jag insett att det lurar någonting mycket intressantare och bättre alldeles runt hörnet. Och denna ständiga jakt på det perfekta tillfället att ta del av samtidens små under har med tidens gång mer och mer fått mig att ställa foten utanför den plats jag en gång satte det mesta av min tid på. Jag är inte längre lika intresserad av att snappa upp det senaste direkt när det kommer, även om mitt habegär håller sig ständigt latent. Jag är nu en andra klassens prylbög.

Säga vad man vill om nyversioner av redan släppt teknik, men företagen har faktiskt fattat en del av grejen. För att vi konsumenter ska våga satsa på gammal teknik krävs idag inte bara en prissänkning utan också ett förtroende. Med förtroendet blir vi trygga och förstår att tillverkaren tror på det den skapat, vi ges en garanti på att den nygamla produkten fortfarande har ett värde som berättigar ett köp. Hade Nintendo inte släppt Lite-versionen av sin DS hade jag förmodligen aldrig köpt någon. Istället hade jag väntat på nästa pryl, förhoppningsvis en riktig fullträff. Men nu förstod alltså Nintendo. De förstod att det finns många andraklassare där ute som inte lockats, som inte riktigt hann med när det begav sig eller som tyckte konsolen var för ful och klumpig, samma personer som de nu kan snappa upp genom fördelarna med att köpa efter alla andra: lägre priser, mer genomtänkt design, ett större utbud och tryggheten i att inte köpa en flopp.

Nintendo och andra företag har lärt sig och nu inkluderat i sina företagsstrategier att det finns en andra våg köpare som behöver sina specifika lockelser för att dras med ner i djupet. Det är en logisk följd av ett allt snabbare tempo i en bransch som med hjälp av denna insikt kan förlänga dagens teknik livslängd avsevärt, förhoppningsvis med ökad koncentration på spelupplevelsen som följd. Insikten gör också att min egen insikt av att vara en del av den konserverande men ändock förnyande andra klassen så mycket enklare att acceptera. Det finns inte längre någon nackdel med att vara sen, för genom nyversioner börjar allting om igen. Då kastas ordningen om och jag får vara med utan att bli förväxlad med reaköpare, tredje klassens teknikkonsumenter.

Och nu har den visst laddat klart. Dags att spela!

En dimma i öppenhet

Bara några enstaka gånger har jag visat den totala sårbarheten offentligt. Det har, av förklarliga skäl, alltid varit utan min mening. De möjliga blickarna och utsattheten har gjort dessa tillfällen till starka varningsskyltar till minnen. Det är hemskt att vara den som brister, den som andra kan suga in och sedan spotta ut som skvaller, inte få mer än iakttagande tystnad av dem som ser. Och är det något som klingar fel med sån här slags offentlig öppenhet så är det likgiltighet. Det spär liksom bara på förnedringen, kontrasterna.

Igår var jag blind. Jag vaknade upp och såg mig inte tydligt i spegeln, tänkte att det var meningslöst att kämpa emot och blev icke seende. Därefter blev dagen komplicerad, för jag hade en resa framför mig, men lyckligtvis åkte jag den inte ensam. I det offentliga försökte jag anpassa mig så gott jag kunde till mitt nya handikapp, det som i andras ögon förmodligen inte var ett sådant utan bara en sårbarhet – för jag grät. Utåtriktade tårar rann från mina ögon, och till en början, då jag tjuvkikade ganska ofta, grät jag mer.

Ur vilken vinkel man än vill se det var jag sårbar, ett kläckt skal med rinnigt inuti. Visst gjorde det ont, men utsatt kände jag mig inte. Jag var den som hade övertaget. De som såg mig kunde omöjligt veta hur det stod till, om det var emotionella tårar de skymtade eller bara plågsamma. Jag var sårbar, men på mina villkor och mer på deras bekostnad än min egen. Jag var sann men ändå falsk, och hade för första gången lyckats uppleva ett sårbart tillfälle jag skulle slippa skämmas för tillbaka till i min ensamhet.

På hemvägen går jag trygg med blundande ögon, låter mig ledas fram till en matvarubutik och får vänta utanför, som en hund och med en hund. Vi lyssnar på Gary Moore från en väntande bil. Jag hör allt, ser inget och är inte ett dugg sårbar. Jag bara är, som om det här är mitt är. Otroligt skönt, att släppa ett sinne. På riktigt, om så bara för en dag.

Som tur var blåser det

Flaggorna vajar, solen skiner. En dag har blivit en röd dag, så att vi kan fira vårt vackra land utan hämningar. Men vad är det egentligen som ska firas? Jag själv ställer mig frågande, men så finns det dem som har det klart för sig, och som blir mittpunkten varkring allting cirkulerar. De är övertygade att Sverige är det bästa landet och att de har receptet för hur det ska kunna bli ännu bättre, och flaggan har mer eller mindre, om man bortser från all idrottslig stolthet då färgkombinationen under några dagar blir allas igen, varit deras sedan de valde att börja använda den. Och nu ska du och jag alltså också fira, vilja fira, gärna med en flagga i handen och en nationalsång nära till hands i strupen så att vi slipper skämmas när Norge visar upp sitt stora engagemang för sin nationaldag. Men för mig går det inte, trots de många alternativ jag kan välja bland, för jag förstår inte vad jag ska fira, och varför. Sverige är mitt hemland och det finns mycket att glädjas över som kommit till innanför gränserna, men det får inte mig att vilja fira, dunka rygg och säga hur bra vi är, eller snarare har varit. För det är ett tillbakablickande firande; högtider är till för att minnas det förflutna. Och det är det som skrämmer mig, för det är nutid nu.

Jag tittar på flaggan och ser hur den vittrar sönder. Ganska road står jag där och ser hur begreppen svensk och svenskt luckras upp framför mina ögon i takt med att gränserna blir mer och mer meningslösa, att människor får och vill förflytta sig, att kulturerna går in i varandra och skapar framtiden, den nya världen utan möjlighet till gränsdragningar. Och mitt bland det här så manas vi att fira nationaldagen som aldrig förr, försöka förstärka våran flaggas positiva betydelse, ta tillbaka den från bakåtsträvande högerextremister för att flaggan ska få vara allas – när den istället kan bli ingens, en kvarleva från forntiden. Men det kommer nog, så småningom. Kanske.

"Oscar Wildes definition är fortfarande mest klarsynt: 'Patriotism är de hätskas dygd.' Den är också något man ägnar sig åt i brist på andra saker att vara stolt över. Enligt en undersökning som University of Chicago publicerade för tre månader sedan är en typisk patriot manlig, fattig och lågutbildad. Studien visar att terroristattacker stärker de nationalistiska känslorna, medan välstånd försvagar dem. Och att Sverige är världens tredje minst patriotiska land efter före detta Östtyskland och Lettland (många öststater vill hellre se sig som en del av Europa än som framstående nationer)."
– Fredrik Strage om Nationaldagen

Edit: Det är tydligen det här vi firar.

Popagandan

Ett hav av pop och allting som ryms och inte ryms däri, hur kunde jag tro någonting annat. Det är klart att atmosfären blir inavlat homogen när alla de bokade har fått foga sig till namnet och att vara en del av propagandan, ett synsätt på musik där stil, aktualitet och direkthet är lika mycket värt som glöd och substans, med en idoldyrkan som får hela hjulet att snurra (och åker man i sidled är det lätt att bli yr). Det var bara att tacka, ta emot och låtsas att det som hördes faktiskt gjorde någon skillnad, att de var där för att frälsa och inte förena oss i det solidariska ordet gratis, bli en irriterande fond till ett socialt surr.

Det regnade, gyttjan var inte värre att ljudet som uppstod när fötter mötte mark lät mer än det såg ut. En minut där ifrån låg tunnelbanan och det riktiga storstadslivet, ett hot eller värme som gjorde flykten till en säng och välavvägda musikval ständigt närvarande, behagligt vuxen i all sin torrhet och komfort. Jag flydde, flera gånger, alla tre gånger, men jag är inte ledsen för det. Går det att fly och glömma ben, temperatur, det oväsentliga i och utanför periferin och därmed klockan, är jag den andre att vänta nio fucking minuter på en tunnelbaneperrong, för det tråkiga, eller kanske bra, med propaganda är att man inte behöver många minuter för att förstå budskapet. Festivalen slog in redan fasta budskap i mitt huvud och jag kan inte hjälpa att tänka låtsasradikal. Så vad säger du: ska vi supa skallen av oss och försöka göra det med stil, eller ska vi försöka se svart där andra ser vitt? Nänä... Jag förstår, men alla alternativ är inte bra alternativ heller. Bra gjort.

Popaganda höll på mellan den 25-27 maj. Besök hemsidan här.

Då tiden mer levs upp än upplevs

Men HERREGUD, de äter ju sin egen avföring, de tror att den är fantastisk. Men det är inte mat, man kan inte leva på det där, fast att så många gör det och ler med sina bruna tänder. I alla fall inte jag. Jag försöker titta bort, men varje gång de gör större rubriker, mindre betydelser, kladdar ner sig själva och ber att jag ska titta och ställer sig i vägen, kan jag inte göra något annat. Jag måste titta. En del gånger kan jag skratta och fälla en kommentar till andra som jag vet skrattar med mig, men ibland när jag är ensam kollapsar jag, faller ihop, går och lägger mig någonstans och glömmer bort att fingrar i halsen inte är den enda lösningen till frigöring. Glömmer att det finns underbara saker att lyfta fram, viktiga saker som fyller våra väsen. Minns bara att vi är djur, som i brist på riktig mat äter ur varandras arslen, istället för att undra vem det var som avskedade kocken.

Jag känner ett äckel, över att jag satt mig i denna position tillsammans med så många andra. Att jag tillåter så mycket skräp ta upp min tid, inte gör mer motstånd, avskyr men ändå fortsätter vara delaktig. För att det är gratis. För att jag åker tunnelbana och har ett tvångsmässigt behov av att ta del av reklam och allt annat som finns i min väg. För att jag går på så många tricks att jag av varierande mängd är tvungen att egentligen leva någon annans liv. Vems vet jag inte, men det är någon som i alla fall inte väljer. Någon som går runt i designade kläder för en viss typ av människor, lyssnar på en viss målgrupps musik på radion och utnyttjar staden och dess alla faciliteter precis så som arkitekterna tänkt ut och visat med sina små figurer. Men titta, där är jag ju! En prick i ett system som egentligen inte har en aning om vad jag och många andra tänker på när vårt synfält noga bestämts, vad vi ska upptäcka och hur vi ska leva upp vår tid.

Jag vägrar finnas så här, men är mer inuti än utanför. Jag ser, hör och känner i ett omlopp där punktplacerade upplevelser lätt kan bli till hot som tömmer mer än de fyller, får den egna världen att sakta falla sönder medan vi tittar på och inte tillräckligt frågvist undrar när det ska sluta. Jag vill fly, men vet att jag måste göra tvärtom för att inte förlora ett liv.

Tomtar kan inte spridas genom luften

Till synes utan anledning pratar vi lite om trädgårdstomtarnas befrielsefront och jag kan inte låta bli att tänka och nämna Amelie från Montmartre, vad hennes pappas tomte fick följa med på för äventyr. Detta gör jag helt utan koll på dagens stora händelse. Några minuter senare dyker en stor neongul tomte upp på kontoret och jag får då höra talas om en invasion som jag verkar ha missat helt under min väg till kontoret.

Klistermärket på tomtens mage löd They-do-exist.com, och snart la alla sina arbetssysslor vid sidan för att med hjälp av den nyfunna adressen ta reda på tomtens varifrån, varför och hur. Visst luktade det reklam lång väg, men detta talade hemsidan isåfall tyst om. Däremot visade den att tomtar dykt upp också i Malmö, Göteborg, Belgien, Holland och Luxemburg av alla ställen.

Efter arbetsdagens slut hade mitt behov av att själv få ta hand om en av dessa tomtar blivit så stort att jag tog en omväg hem för att leta upp någon eftersläntrare som kunde tänkas finnas kvar i den urbana miljön. Tomtar tenderar att bli bortförda/befriade ganska fort så mina chanser att lyckas fånga en bedömde jag var ganska små. Och mycket riktigt så var det så klart så. De få tomtar som fanns kvar satt på höga, nästan heliga platser. Alla utom en...

En timme senare står det en nyskrubbad, neongul tomte på fjärde våningen och tittar ut över sina grannar i huset bredvid. Det känns bra, både att den står där och att den har en så pass levande och billig historia bakom sig, men som vanligt känns en stunds lycka inte alls värd ett utrymme som detta när det egentligen finns viktigare saker i mitt huvud som tar lika stor plats. Så istället tänker jag mig alla dessa neongula tomtar som en tjugoårsspresent till världens ödligaste stad. De hade nog passat bra tillsammans med all radioaktiv kommunistkitsch och tysta samtal. Grattis Tjernobyl.

I den här scenen bär Muhammed en hjälm till familjepappan

Will the cartoon be allowed to appear uncensored? Will Family Guy be destroyed??? Will television executives fight for free speech?
(Or will Comedy Central puss out?)

Jag har precis bevittnat den andra och avslutande delen i Matt Stone och Trey Parkers cliffhanger "Cartoon Wars", ett avsnitt som sändes för första gången i amerikansk teve för drygt en vecka sedan, och som jag såhär efteråt vill hävda var en av de viktigaste 20 minuter humor jag sett i hela mitt liv. Nog för att jag redan innan visste att South Park gått och blivit en av våra roligaste samtidsröster (seriens snabba process från idé till färdig tevekonsumtion är bara några veckor), men nu på senare tid har den också gått och blivit en av våra viktigaste. South Park är våran spegling i Lustiga Huset, innan synlig med bara barnets blick. När ögonen nu blickar in i spegeln finns där också en uttalad vilja; de fyra barnen i South Park har växt mer än vad man kan tro.

Matt och Trey har sedan länge axlat rollerna som gränsöverskridare, och när nu en av gränserna gjorts så tydlig i och med Muhammed och yttrandefriheten var det bara en tidsfråga innan profeten skulle dyka upp på allvar i South Park – men i Family Guy. Det finns en metanivå i South Park som tidigare bara använts för att förhöja humorn eller för att ytterligare få oss att förstå poängen, en nivå som i dessa två episoder verkligen har ställts på sin spets. Avsnitten handlar om hur Fox trots stora protester tänker sända ett Family Guy-avsnitt som innehåller en avbildning av Muhammed, ett avsnitt Cartman gör allt för att förbjuda. Det första South Park-avsnittet avslutades med ett antal spänningshöjande frågor (se citat), och om man inte förstått att det egentligen handlat om South Parks egen rätt och problematik kring att få visa Muhammed, gjorde man det då.

De båda avsnitten var alltså egentligen inget annat än ett kittlande test för Matt och Treys egen yttrandefrihet, en frihet som de genom framför allt Kyle försöker propagera för i det andra avsnittet. Kyles tal till chefen för Fox blir ett tal från Matt och Trey till chefen (eller cheferna) för Comedy Central, och vi som tittare får beskåda hela denna process, göra en egen bedömning av vad som är rätt och fel, vem som gör det rätta beslutet; om yttrandefriheten sträcker sig över religion och förlöjligande (dock inget förlöjligande i South Park, allt Muhammed gör är nämligen att ge familjepappan en fotbollshjälm med en fisk på). Om yttrandefriheten sträcker sig över religion och förlöjligande.

Comedy Central-chefens svar på frågan?
Nej, det gör den inte. Cartman får rätt.

Fox-chefens svar?
Ja, det gör den. Kyle får rätt.

Resultatet av dessa olika svar på ett och samma utrymme blir en komediserie med en censurerad Muhammed lagd över en handling om en komediserie där Muhammed till slut tillåts visas. Terroristernas hämnd på denna handling blir att göra samma sak, fast värre, tillbaka: en komisk sketch med syfte att göra den västerländska kulturen till åtlöje. Människor som står på en amerikansk flagga med dollarbyggnader i bakgrunden bajsar på varandra, George W Bush och Jesus bajsar på varandra. Allt skulle kunna vara kontroversiellt, på gränsen, men ställs sedan i kontrast till Muhammed. Ingen censur. Inte ens i närheten.

Sex South Park-säsonger tidigare, i ett avsnitt kallat "Super Best Friends", finns redan Muhammed. Han är ocensurerad och ofarlig, och jag tänker att kanske var det här också en del av meningen för Matt och Trey, att visa på förfallet. Att visa att människor och censuren glömmer det ena för det andra – för sen när blev det okontroversiellt att på detta sätt göra narr av Bush och Jesus i Amerikansk teve? Det måste ha känts skönt för Matt och Trey att i alla fall få veckla ut ett av sina finger mot solen. Ett långt finger som säger: "Titta, det här är okej!"

Läs mer om avsnitten och censuren på en sida med en mycket mer bestämd och övertygad åsikt än min här och här.