Vissa saker är mer riktiga än andra

Det är svårt att vara snäll, verkligen snäll. Hur gärna du än vill innebär det inte att du också kommer att lyckas. Du kan aldrig vara säker på hur handlingen kommer att tas emot, för det är så mycket som kan gå fel på vägen, så många led där din önskan kan förvrängas, studsa emot och brytas av. I värsta fall kan den till och med bli till motsatsen.

Jag har misslyckats idag. Det börjar redan vid frukostbordet med att jag inte lyckas berätta mitt innersta på ett sådant delikat vis att det faktiskt verkar som mitt innersta. Jag lyckas inte fylla det jag säger med riktig mening. När jag sedan står i hissen på väg bort gör jag det med en vilja att berätta, hur det som i hennes sömndruckna ögon var ett försök till att visa intresse för mina väl valda ord (vara en god lyssnare) blev något annat när jag inte fick den tyngd jag alltid vilar på då jag berättar det jag brukar hålla hemligt. På tunnelbanan till min arbetsplats skriver jag så ett sms som har som mål att få henne att förstå min tyngdfixering, men det enda jag lyckas med är att ge henne skuld för att jag blivit ledsen. Mitt försök blir, precis som hennes, någonting annat när det väl kommit fram, helt utan mening.

Sammanhanget och personernas egna sinnestillstånd är extremt viktiga för att den goda handlingen ska kunna bevara sitt värde, kanske till och med upphöjas till något ännu större. Och som jag redan antytt har jag misslyckats idag, dagen som fortsatte till ett jobb.

Som ung och fortfarande ny med att befinna mig på en arbetsplats är omställningen från ledig tid inte helt enkel. Det har varit svårt att hitta tillbaka till mitt mer offentliga jag, rollen som ignorerar nivåskillnaden mellan att vara snäll och verkligen snäll. Idag fixade jag inte den övergången. Det blev en svår dag, för många ifrågasättanden för att låta bli att se det ur ett större perspektiv och en oro ifall jag inte skulle hitta tillbaks.

När jag går upp för trappan, blir ledig och kommer ut i fukten är jag tillbaka, fast besluten att inte misslyckas mer. Jag försöker att möta allas blickar som vanligt och hindra mig ifrån att ge den bit jag egentligen vill. Jag är övertygad att mitt leende kommer att uppfattas som en gliring, ett hånflin. Så jag ler inte. Jag tittar lite på dem, men mest stirrar jag i marken. Det blir enklast så, omöjligt att feltolka.

För at kunna laga mat när jag kommer hem går jag in i en mataffär utan att veta vad jag ska köpa . Jag väljer ut fyra varor. I kassan ställer jag mig bakom en asiatisk man som verkar snäll. När han sedan glömmer att plocka sina växelmynt kan jag inte låta bli att göra det. Jag går två steg fram, plockar upp mynten och sträcker mig över rullbandet för att ge honom dem. Jag tror mig höra ett "thank you" och ser ett litet leende hos kassörskan. Hur mannen uppfattade min handling vet jag inte, men jag hoppas att han såg att jag gjorde mitt sista försök för dagen att vara snäll, verkligen snäll. Jag vill tro på att jag fick vara på riktigt.