Här börjar mitt spel

Jag är en långsam person, tidskrävande om man så vill. Jag vill inte göra någonting om tiden inte finns där, och slösar jag på tiden – vilket händer ibland – kan detta leda till att jag ställer in det jag för en stund sedan ville för att jag känner att jag inte längre hinner. Men lyckligtvis har också jag uppfunnit fenomenet "skjuta upp" och därför läggs mycket som inte hinns med på en omfattande väntelista, varje punkt med sina egna krav för genomföring. Vilket leder oss fram till idag.

Idag har varit en typisk "bocka av från listan"-dag. Jag har begett mig till Arbetsförmedlingen, besökt en efterlängtad konstutställning, lånat två noga utvalda böcker men framför allt har jag begett mig hem med något jag planerat i lite drygt ett år – ett Nintendo DS Lite. Just nu ligger den lille i mitt knä och laddar sig för första gången. Känslan av att än en gång ha köpt en ny lekkamrat, i detta fall en som kan leka överallt, maler på med sin speciella glädje nånstans i mitt inre.

Det intressanta med att köpa en teknikpryl är att den, till skillnad mot en bok, blir gammal väldigt fort; det finns ett diffust "bäst före"-datum att hålla reda på. Många tekniska manicker jag haft på väntelistan (på grund av tid eller pengar) har blivit strukna när jag insett att det lurar någonting mycket intressantare och bättre alldeles runt hörnet. Och denna ständiga jakt på det perfekta tillfället att ta del av samtidens små under har med tidens gång mer och mer fått mig att ställa foten utanför den plats jag en gång satte det mesta av min tid på. Jag är inte längre lika intresserad av att snappa upp det senaste direkt när det kommer, även om mitt habegär håller sig ständigt latent. Jag är nu en andra klassens prylbög.

Säga vad man vill om nyversioner av redan släppt teknik, men företagen har faktiskt fattat en del av grejen. För att vi konsumenter ska våga satsa på gammal teknik krävs idag inte bara en prissänkning utan också ett förtroende. Med förtroendet blir vi trygga och förstår att tillverkaren tror på det den skapat, vi ges en garanti på att den nygamla produkten fortfarande har ett värde som berättigar ett köp. Hade Nintendo inte släppt Lite-versionen av sin DS hade jag förmodligen aldrig köpt någon. Istället hade jag väntat på nästa pryl, förhoppningsvis en riktig fullträff. Men nu förstod alltså Nintendo. De förstod att det finns många andraklassare där ute som inte lockats, som inte riktigt hann med när det begav sig eller som tyckte konsolen var för ful och klumpig, samma personer som de nu kan snappa upp genom fördelarna med att köpa efter alla andra: lägre priser, mer genomtänkt design, ett större utbud och tryggheten i att inte köpa en flopp.

Nintendo och andra företag har lärt sig och nu inkluderat i sina företagsstrategier att det finns en andra våg köpare som behöver sina specifika lockelser för att dras med ner i djupet. Det är en logisk följd av ett allt snabbare tempo i en bransch som med hjälp av denna insikt kan förlänga dagens teknik livslängd avsevärt, förhoppningsvis med ökad koncentration på spelupplevelsen som följd. Insikten gör också att min egen insikt av att vara en del av den konserverande men ändock förnyande andra klassen så mycket enklare att acceptera. Det finns inte längre någon nackdel med att vara sen, för genom nyversioner börjar allting om igen. Då kastas ordningen om och jag får vara med utan att bli förväxlad med reaköpare, tredje klassens teknikkonsumenter.

Och nu har den visst laddat klart. Dags att spela!