Vår tids minnesluckor (glapp)

Jag lever ett nytt liv. Det är inte så stort, det ryms till och med i fickan. Och det är bra när man startar ett nytt liv för då kan man leva det överallt, liksom vara med vad nu man önskar och leva det som för stunden passar bäst. Så har jag levt de senaste tre veckorna, och nu har jag också äntligen fått göra det magiska att stöta på en levande människa i den nya världen, gjort ett besök i hennes lilla stad. Flickan heter Puddle och vi har fångat insekter och fisk. Som sig bör i denna värld, för här finns inte mycket extremare aktiviteter än så. Här finns istället lugnet till att odla äppelträd och ta en varm kopp kaffe på muséet – och nöja sig med det, vara tvungen. Att tillåta sig själv att leva med nya, nästan gammeldags premisser, det är vad som krävs för att njuta av livet i denna värld, och klarar man det så har man hittat en lätt väg till att mysa. Hittar man dessutom en vän som är beredd att leva samma slags nya liv så lappas liven än smidigare ihop, vilket ökar trivseln och som den senaste tiden har lett till att personer omkring mig ibland knappt vet vilken värld jag pratar om.

Men så kommer glappet och visar på det nya livets skörhet. Det kommer då jag och Puddles alter ego sitter och spelar fem meter ifrån varandra och jag reser mig upp för att sätta igång en cd-spelare. Resultatet av denna harmlösa manöver blir att vår nya värld försvinner, den som vi just där och då delar och lever. De två små skärmarna är igång men är helt svarta och borta på min väns skärm står det att jag inte längre är där. Jag är borta. Och känner mig död. I nästan två timmar har vi levt där, haft roligt men också slitit, och nu är allt det borta. Någon har raderat levd tid ifrån mitt och min väns nya liv och vi sitter i en stunds tyst chock.

Det är inte första gången jag förlorar data i mitt liv, men det är första gången det har skakat om en hel värld på det här sättet. Den skörhet jag upplevde har påverkat mig djupt och fått mig att släppa en del av den naiva verklighetskänsla som tidigare infann sig i mitt nya liv, för nu vet jag att det är på låtsas, på riktigt. Jag har fått se buggen som gör att jag kan se Matrix och kan aldrig återvända tillbaka till min låtsasvärld med samma känsla, åtminstone inte förrän glömskan har gjort sitt. Jag har ännu en gång kunnat intyga för mig själv att det som existerar i datorer aldrig går att lita på, alltid behöver vara sekundärt. Inte ens min e-mail går just nu att lita på, och det gör nästan sorgligt ont att inse och behöva ta itu med dessa faktum.

Dragkampen (glapp)

Jag står på en gatufests mark för första gången. Samtidigt är det också stadsfestival och festen blir därför en suddig del av folkmassan. Polisen har en stund tidigare varit där och förhindrat en smärtfri play-tryckning och sedan, när festen väl börjat och hade kunnat anses farlig, har de begett sig där ifrån i jakt på viktigare insatser. Musiken och dansen har efter väntan fått börja, och därmed är nu gatan jag står på förändrad. Den har i större mängd blivit våran, allas som vill deltaga, och lite mindre någon annans. En intressant känsla.

Lite uttänkt blockerar alla festdeltagare stadens enda strippklubbs ingång, och efter några minuter av dans vecklas heller inte helt oplanerat en lång banderoll ut mellan de två små träden med texten "mot förtryck – bekämpa sexismen". Och då börjar luckan synas. Glappet som gör det möjligt för en berusad man i tjugoårsåldern, extremt benägen att inte släppa taget om samma banderoll, att säga att manifestationen "fötrycker kvinnor". Det skulle kunna vara skrattretande, lika skrattretande som en annan benägen mans kommentar att vi "förstör deras levebröd" hade kunnat vara, men efter att stripporna i raseri kommit ut från klubben och valt att välta en ställning(!) över ljudanläggningen och ett av träden så tas den möjligheten bort. Istället blir det hela absurt. Tragikomiskt. Än omöjligare blir situationen när de sedan börjar klä av sig, göra det de inte fick göra på den, på grund av oss, för kvällen stängda strippklubben – när de börjar röra sig till våra rytmer och tro att vi blir chockade. Och visst blir jag chockad, men jag känner ingen nakenchock. Istället reagerar jag på det starka bemötandet, på glappet mellan kvinnor (och män), hur den egentligen ganska oskyldiga manifestationen väcker sådant raseri, både hos stripporna och hos de män som valt att hjälpa vackra kvinnor i nöd. Hur feminism i någons ögon kan fötrycka mer än sexism.

Här börjar mitt spel

Jag är en långsam person, tidskrävande om man så vill. Jag vill inte göra någonting om tiden inte finns där, och slösar jag på tiden – vilket händer ibland – kan detta leda till att jag ställer in det jag för en stund sedan ville för att jag känner att jag inte längre hinner. Men lyckligtvis har också jag uppfunnit fenomenet "skjuta upp" och därför läggs mycket som inte hinns med på en omfattande väntelista, varje punkt med sina egna krav för genomföring. Vilket leder oss fram till idag.

Idag har varit en typisk "bocka av från listan"-dag. Jag har begett mig till Arbetsförmedlingen, besökt en efterlängtad konstutställning, lånat två noga utvalda böcker men framför allt har jag begett mig hem med något jag planerat i lite drygt ett år – ett Nintendo DS Lite. Just nu ligger den lille i mitt knä och laddar sig för första gången. Känslan av att än en gång ha köpt en ny lekkamrat, i detta fall en som kan leka överallt, maler på med sin speciella glädje nånstans i mitt inre.

Det intressanta med att köpa en teknikpryl är att den, till skillnad mot en bok, blir gammal väldigt fort; det finns ett diffust "bäst före"-datum att hålla reda på. Många tekniska manicker jag haft på väntelistan (på grund av tid eller pengar) har blivit strukna när jag insett att det lurar någonting mycket intressantare och bättre alldeles runt hörnet. Och denna ständiga jakt på det perfekta tillfället att ta del av samtidens små under har med tidens gång mer och mer fått mig att ställa foten utanför den plats jag en gång satte det mesta av min tid på. Jag är inte längre lika intresserad av att snappa upp det senaste direkt när det kommer, även om mitt habegär håller sig ständigt latent. Jag är nu en andra klassens prylbög.

Säga vad man vill om nyversioner av redan släppt teknik, men företagen har faktiskt fattat en del av grejen. För att vi konsumenter ska våga satsa på gammal teknik krävs idag inte bara en prissänkning utan också ett förtroende. Med förtroendet blir vi trygga och förstår att tillverkaren tror på det den skapat, vi ges en garanti på att den nygamla produkten fortfarande har ett värde som berättigar ett köp. Hade Nintendo inte släppt Lite-versionen av sin DS hade jag förmodligen aldrig köpt någon. Istället hade jag väntat på nästa pryl, förhoppningsvis en riktig fullträff. Men nu förstod alltså Nintendo. De förstod att det finns många andraklassare där ute som inte lockats, som inte riktigt hann med när det begav sig eller som tyckte konsolen var för ful och klumpig, samma personer som de nu kan snappa upp genom fördelarna med att köpa efter alla andra: lägre priser, mer genomtänkt design, ett större utbud och tryggheten i att inte köpa en flopp.

Nintendo och andra företag har lärt sig och nu inkluderat i sina företagsstrategier att det finns en andra våg köpare som behöver sina specifika lockelser för att dras med ner i djupet. Det är en logisk följd av ett allt snabbare tempo i en bransch som med hjälp av denna insikt kan förlänga dagens teknik livslängd avsevärt, förhoppningsvis med ökad koncentration på spelupplevelsen som följd. Insikten gör också att min egen insikt av att vara en del av den konserverande men ändock förnyande andra klassen så mycket enklare att acceptera. Det finns inte längre någon nackdel med att vara sen, för genom nyversioner börjar allting om igen. Då kastas ordningen om och jag får vara med utan att bli förväxlad med reaköpare, tredje klassens teknikkonsumenter.

Och nu har den visst laddat klart. Dags att spela!

En dimma i öppenhet

Bara några enstaka gånger har jag visat den totala sårbarheten offentligt. Det har, av förklarliga skäl, alltid varit utan min mening. De möjliga blickarna och utsattheten har gjort dessa tillfällen till starka varningsskyltar till minnen. Det är hemskt att vara den som brister, den som andra kan suga in och sedan spotta ut som skvaller, inte få mer än iakttagande tystnad av dem som ser. Och är det något som klingar fel med sån här slags offentlig öppenhet så är det likgiltighet. Det spär liksom bara på förnedringen, kontrasterna.

Igår var jag blind. Jag vaknade upp och såg mig inte tydligt i spegeln, tänkte att det var meningslöst att kämpa emot och blev icke seende. Därefter blev dagen komplicerad, för jag hade en resa framför mig, men lyckligtvis åkte jag den inte ensam. I det offentliga försökte jag anpassa mig så gott jag kunde till mitt nya handikapp, det som i andras ögon förmodligen inte var ett sådant utan bara en sårbarhet – för jag grät. Utåtriktade tårar rann från mina ögon, och till en början, då jag tjuvkikade ganska ofta, grät jag mer.

Ur vilken vinkel man än vill se det var jag sårbar, ett kläckt skal med rinnigt inuti. Visst gjorde det ont, men utsatt kände jag mig inte. Jag var den som hade övertaget. De som såg mig kunde omöjligt veta hur det stod till, om det var emotionella tårar de skymtade eller bara plågsamma. Jag var sårbar, men på mina villkor och mer på deras bekostnad än min egen. Jag var sann men ändå falsk, och hade för första gången lyckats uppleva ett sårbart tillfälle jag skulle slippa skämmas för tillbaka till i min ensamhet.

På hemvägen går jag trygg med blundande ögon, låter mig ledas fram till en matvarubutik och får vänta utanför, som en hund och med en hund. Vi lyssnar på Gary Moore från en väntande bil. Jag hör allt, ser inget och är inte ett dugg sårbar. Jag bara är, som om det här är mitt är. Otroligt skönt, att släppa ett sinne. På riktigt, om så bara för en dag.