På andra sidan glaset

Vad som helst går att blanda. Det är en svindlande känsla. Ta till exempel en spade, måla sedan en tavla och häng spaden där bredvid. Du får då en tavla som blivit konst mer än mellan fyra kanter. Konstverket har på grund av blandningen gått utanför tavlan och blivit intressantare, mer unik – men inte nödvändigtvis bättre konst. För det finns misslyckade blandningar också, fruktansvärt många. Det är det här som gör blandningar så fascinerande, att den perfekta blandningen sällan sker. Men när den väl lyckas göra det kan magi uppstå, besvärjelser väl värda alla försök.

Att blanda är bra på många sätt. Det finns en stor mening med att beblanda sig med människor, att möta barn, gamlingar som sakta håller på att falla in i kistor, att ta sig själv och föra fram nya perspektiv och ingredienser och hoppas på det bästa. Chansen finns ju att en specifik blandning blir total, att det går att leva på den. Eller med den. En annan människa är den blandning vars livslängd med lite tur kan vara ett helt liv. Det är också den svåraste, för då en människas förändring aldrig slutar kan blandningen när som helst frångå det perfekta. Den perfekta blandningen är här lika skör som den är fascinerande, eller kanske fascinerande just därför.

Man kan också skapa med andra människor, låta blandningen ge ett synligt resultat. För de flesta blir ett barn det yttersta resultatet av den mixningen, men många väljer att skapa mer än så av sina relationers möjligheter. Ett exempel på detta fick jag ta del av igår, då jag såg Dziga Vertovs dokumentära film Man With A Movie Camera. Att se en sovjetisk film från 1929 är inte något man får för sig varje dag, men på grund av en blandning öppnades det valet upp för mig.

Med hjälp av Cinematic Orchestras vilja att blanda sig med Man With A Movie Camera fann jag en väg tillbaka till en film och tid som varken jag eller de själva levt. Cinematic Orchestras musik till Vertovs annars stumma film är den starkaste förening av olika tidsåldrar jag fått uppleva så här långt. Den tonsatta filmen har på något märkligt vis sammanfogat fram en egen tid, nästan som framtid fast ändå inte. Den sedan länge döde Vertov känns konstigt nog medverkande till det här resultatet, som att han själv hjälpt till och inte bara blivit utvald av Cinematic Orchestra. Jag antar det är så det känns när man blandar in en pionjär i en tid då allting talar för att det var här han/hon egentligen skulle ha levat.

Läs om Cinematic Orchestras skiva här (som för övrigt inte de enda som tonsatt Man With A Movie Camera) eller läs om själva filmen här. Eller varför inte ladda ner hela paketet här?