Dragkampen (glapp)

Jag står på en gatufests mark för första gången. Samtidigt är det också stadsfestival och festen blir därför en suddig del av folkmassan. Polisen har en stund tidigare varit där och förhindrat en smärtfri play-tryckning och sedan, när festen väl börjat och hade kunnat anses farlig, har de begett sig där ifrån i jakt på viktigare insatser. Musiken och dansen har efter väntan fått börja, och därmed är nu gatan jag står på förändrad. Den har i större mängd blivit våran, allas som vill deltaga, och lite mindre någon annans. En intressant känsla.

Lite uttänkt blockerar alla festdeltagare stadens enda strippklubbs ingång, och efter några minuter av dans vecklas heller inte helt oplanerat en lång banderoll ut mellan de två små träden med texten "mot förtryck – bekämpa sexismen". Och då börjar luckan synas. Glappet som gör det möjligt för en berusad man i tjugoårsåldern, extremt benägen att inte släppa taget om samma banderoll, att säga att manifestationen "fötrycker kvinnor". Det skulle kunna vara skrattretande, lika skrattretande som en annan benägen mans kommentar att vi "förstör deras levebröd" hade kunnat vara, men efter att stripporna i raseri kommit ut från klubben och valt att välta en ställning(!) över ljudanläggningen och ett av träden så tas den möjligheten bort. Istället blir det hela absurt. Tragikomiskt. Än omöjligare blir situationen när de sedan börjar klä av sig, göra det de inte fick göra på den, på grund av oss, för kvällen stängda strippklubben – när de börjar röra sig till våra rytmer och tro att vi blir chockade. Och visst blir jag chockad, men jag känner ingen nakenchock. Istället reagerar jag på det starka bemötandet, på glappet mellan kvinnor (och män), hur den egentligen ganska oskyldiga manifestationen väcker sådant raseri, både hos stripporna och hos de män som valt att hjälpa vackra kvinnor i nöd. Hur feminism i någons ögon kan fötrycka mer än sexism.