En dimma i öppenhet

Bara några enstaka gånger har jag visat den totala sårbarheten offentligt. Det har, av förklarliga skäl, alltid varit utan min mening. De möjliga blickarna och utsattheten har gjort dessa tillfällen till starka varningsskyltar till minnen. Det är hemskt att vara den som brister, den som andra kan suga in och sedan spotta ut som skvaller, inte få mer än iakttagande tystnad av dem som ser. Och är det något som klingar fel med sån här slags offentlig öppenhet så är det likgiltighet. Det spär liksom bara på förnedringen, kontrasterna.

Igår var jag blind. Jag vaknade upp och såg mig inte tydligt i spegeln, tänkte att det var meningslöst att kämpa emot och blev icke seende. Därefter blev dagen komplicerad, för jag hade en resa framför mig, men lyckligtvis åkte jag den inte ensam. I det offentliga försökte jag anpassa mig så gott jag kunde till mitt nya handikapp, det som i andras ögon förmodligen inte var ett sådant utan bara en sårbarhet – för jag grät. Utåtriktade tårar rann från mina ögon, och till en början, då jag tjuvkikade ganska ofta, grät jag mer.

Ur vilken vinkel man än vill se det var jag sårbar, ett kläckt skal med rinnigt inuti. Visst gjorde det ont, men utsatt kände jag mig inte. Jag var den som hade övertaget. De som såg mig kunde omöjligt veta hur det stod till, om det var emotionella tårar de skymtade eller bara plågsamma. Jag var sårbar, men på mina villkor och mer på deras bekostnad än min egen. Jag var sann men ändå falsk, och hade för första gången lyckats uppleva ett sårbart tillfälle jag skulle slippa skämmas för tillbaka till i min ensamhet.

På hemvägen går jag trygg med blundande ögon, låter mig ledas fram till en matvarubutik och får vänta utanför, som en hund och med en hund. Vi lyssnar på Gary Moore från en väntande bil. Jag hör allt, ser inget och är inte ett dugg sårbar. Jag bara är, som om det här är mitt är. Otroligt skönt, att släppa ett sinne. På riktigt, om så bara för en dag.