Man ger och man får, men inte så ofta med främlingar

Jag lyssnar på radion, hör om Morgan i Christer som är i Mumbai. Han uppmärksammar mig för ett koncept som trots sin kanske något ruttna vinstfaktor ändå fyller mig med värme. Jag vet inte hur det stavas, men framför mig ser jag en restaurang som heter Baba McDoom. Bry dig inte om Baba:t, fantisera istället om vad det här McDoom egentligen står för. Sätt ihop ordet med hemlösa och du får ihop en mängd frågor om denna kanske inte alls snabbmatskedja. Men, på riktigt nu. Baba McDoom eller hur det nu stavas är en restaurang för de allra fattigaste, för dem som inte har råd att köpa men köar i alla fall, i långa långa led. De köar för maten de inte har råd med men så gärna vill ha, maten som först blir deras när någon annan har pengarna. På Baba McDoom är det förbjudet att köpa mat till sig själv, hela konceptet går nämligen ut på att de rika köper maten och de fattiga sedan äter den. Morgan har åkt taxi en lång bit för detta ändamål, att vara köpare. Väl där lämnar han fram en summa pengar till personalen motsvarande hundra kronor, och vips så får femtio människor äta sig mätta. Han och en vän spenderar åtta hundra kronor på detta sätt. Restaurangen går med vinst och fyra hundra människor får ett varsitt värdigt mål med mat på två västerlänningar som förstått värdet i att ge också till främlingar.

Det kommer kanske inte som en chock för någon att våra pengar faktiskt kan vara värda så mycket något annanstans, men att kunna se det här hända framför ens ögon, se den lilla glädje som kommer av att ha fyllt en del av en människas behov för en dag, känner i alla fall jag är en väg att gå, just på grund av vägens synlighet. För att många människor ska våga och vilja hjälpa andra måste vi kunna ges ett kvitto (inte nödvändigtvis en nota för 400) på att det vi önskar åstadkomma med vår insats faktiskt också händer. Det är i alla fall därför jag hellre ger en cigarett till en uteliggare än pengar, då jag genom det åtminstone vet vad det jag ger går till.

Igår impulsköpte jag pommes frites ur ett sådant där litet gatukök. Ingen kö och i luckan en man som i Sverige blev en sån som står i luckan i ett gatukök med snö på taket och säljer pommes frites. Nyfiken som jag är på att hela tiden testa gränser (även om det här inte är höjden av gränsförflyttning) så regisserar jag mina femton kronor till att ligga i en förslutbar låda och ber om att få ketchupen vid sidan om. Han ger mig två små ketchupförpackningar. Hela tiden är han ett steg före mig, och jag anar redan från början att det här är en man som gillar att göra människor nöjda, kanske även glada. Så jag tar mig nästan vatten över huvudet och frågar: Kan jag få en feferoni också? Han mumlar ett ja och efter friteringen är klar lägger han upp sju feferonis på toppen. Jag mumlar ett överraskat tack tillbaka och är lite rörd. Och då har jag ännu inte sett att mitt val av låda tillsammans med hans givmildhet gav en större mängd strips än förra gången, och som därför gjorde en improviserad maträtt för två möjlig.

Det känns inte som att det tillhör det vanliga att be om något extra i Sverige, att vara sådär jobbig som jag kände mig och ofta känner mig när jag ber eller frågar folk om saker. Men jag kan inte hjälpa det, och jag vill inte hjälpa det, för det ger mig så mycket, den värmen jag kände från den där mannen i gatuköket. Jag kan bli upprymd i flera dagar efteråt av att främlingar eller nästanfrämlingar är snälla mot mig. De ger mig det oväntade, tar det väntade och gör någonting unikt av en annars död tid i mitt liv – och förhoppningsvis gör jag det samma också för dem.

Som för tre veckor sedan, då jag var tvungen att gå en timmes promenad för att hämta ut ett paket ända från USA. Jag hade aldrig varit på just den här poststationen förut, inte ens i området. Så jag går och blir osäker och drar mig lite men frågar ändå den där ganska unga kvinnan som kommer emot mig om hon möjligtvis vet åt vilket håll eller tunnel jag ska gå åt för att hamna vid mitt paket. Hon säger att hon också är förvirrad (nyinflyttad) men tror ändå att hon vet och att hon dessutom själv är på väg dit. Hjälp, tänker jag, för jag har aldrig varit med om att jag frågar om vägen och att personen också ska gå åt det hållet. Jag snabbar på stegen för att lägga ett avstånd mellan mig och henne och hamnar helt fel för plötsligt går jag i hög motorvägsgrå snö och blir tvungen att korsa den trafikerade motorvägen för att kunna fortsätta. När jag gör det ser jag henne igen. Hon har gått på rätt sida av vägen och hon har sett att jag varit på fel. Jag försöker fortsätta gå självständigt men allt jag väljer fortsätter bli omvägar. Till slut hamnar jag så alldeles bredvid henne, försöker inte längre kämpa emot och pratar. Vi pratar mest om vägen, paketet jag är på väg att hämta och hur lite jag förstår vart jag egentligen ska, och både hon och jag accepterar varandras närvaro. Vi går där och all nervositet av att gå bredvid en främling är nästan borta, kvar finns bara en varm känsla av vilken tillfällighet detta är.

Vi kommer in i det lilla samhället och snart är vi framme vid lägenheten där hon själv eller någon hon känner bor. Vi säger adjö och ler åt varandra när våra blickar för en sista gång möts. Det är ett bra avslut på en välvilja och värme i ett annars ödsligt och kallt klimat. Och så är hon borta för alltid. Trodde jag. För efter att jag hämtat mitt paket och tryckt ner det i min för lilla väska och är på väg hem samma väg jag kom, så är hon där igen. Vi känner varandra nu, och jag pekar på mitt paket och ler. Hon ler tillbaka. Jag känner mig lite fånig med mitt leende och pekande, men också väldigt mänsklig. Jag vet var hon bor och hon vet att jag har hämtat ett paket. Det är hemskt roligt att veta och jag myser. Men nu efteråt fryser jag lite när jag tänker på hur unik händelsen egentligen var, hur sällan det oväntade sker. Med tanke på hur många främlingar det finns och hur mycket jag egentligen kan påverka (dem) borde jag kanske inte frysa, utan bara sträcka ut handen och värma mig. Oftare är ett bra ord.