I tid och rum, kroppsdelar

Det är för stort, för högt till taket för runda bord, notpapperna slängs på golvet och jag hade helst velat att de skulle ha legat där hela tiden; för mycket notpapper. Datorerna sköter repeteringen [människan] ska vara där och känna av vad som behövs tillföras, livet som gör att det också behövs människor som tar till sig och avgör gränserna, unika [öron] som gör att ljuden inte bara försvinner upp i intet, ett steg bakåt, eller att ljuden aldrig kom till. Det räcker inte bara med knapptryckningar [händer] som gör vad ett notpapper säger, jag gäspar.

Färgskiftningar, och solen övergår sakta till att lysa fram en regnbåge. Det är kanarier i ett kråkbo, spinnande cirklar som frigör luften [fötter] håller sig lite lättare. Ljuden håller allt snabbare på att göra sig fria från papperna, datorerna sköter repeteringen men skapar också kaoset, reglagen är improviserade i sin längd. Midaircondo meets Alter Ego, och det finns ingen tvekan om vad som är vad fast att jag har en säng, jag gäspar bara lite.

Jag får en stol, jag har fått ett par öronproppar [ansikten] börjar grimasera, jag håller masken när jag för första gången vill dämpa för att kunna njuta. För jag vill det, för första gången är det ett aktivt val och jag älskar och är i black lodge, med röda draperier, tunga veck som bit för bit döljer verkligheten och öppnar upp sig för ett inre, ridån går upp (till taket) och öppnar för syndablodfloden, väller över [kroppar] som inte längre kan låtsas. Ren elektronik med Vainio/Väisänen/Rylander, ingen gör den andra rädd och de som vill knulla i sina vanliga liv kan gå ut nu, jag gäspar inte längre.

Vackrare än fyrverkerier, nästan vackrare än fyrverkerier. Små sprängningar är en takt som jag själv alldeles innan, nästan ännu längre, försökt skapa konst av, eller bara vara konstig. Skillnaden ligger i att inte vara ensam, frysa till en skugga på solen. Det är varmt här, jag står alldeles rätt för att vara någon annan, med nytt blod jag pumpar täpper till för att få vara ett organ. Too far away from the city, we never heard it's noise; jag har kommit utifrån. Noise har redan varit i [magar] fylls med Alva Notos basgångar som lever i en takt det går att drömma att det här skulle vara meningslöst, tappat från igenkänning, inte ännu ett steg närmare jordbävningarna som till slut kommer att dränka oss i sprickor vi en gång reste oss ifrån, jag går hem för att inte sova.

Stockholm New Music, Place And Space, hade festivalfinal på Nalen igår.