Mumintrollets styckning till våra egna behov

Det finns möjligheter i elektronikan. Det är möjligheterna som gör kopplingen med konsten så logisk, för där det inte finns några tydliga begränsningar kan vad som helst uppstå, och det är därför jag håller musiken varmt men mekaniskt dunkande i min öppna hand. Där vad som helst kan uppstå händer så klart intressanta saker, och där intressanta saker kan uppstå vill konsten gärna vara. It all fits.

Det finns möjligheter i Tensta Konsthall. När jag tog av mig mina ytterplagg kunde jag välja mellan hundratals krokar, ett helt rum med krokar. Tensta konsthalls möjligheter verkar överstiga en vanlig konsthalls, för igår förvandlades den till världens kanske första leopardmönstrade endagsfestival. No Hay Banda var, i all sin tydlighet, en exemplarisk morphning mellan konst och elektronisk musik. Festivalen tog utrymmet och gjorde gränsen för konst så otydlig som jag alltid vill att den ska vara; en pixelering som dolde alla ursprung och måsten.

Jag vet inte riktigt vad festivalens titel – det finns inget band – vill säga, men som du kanske förstått gör det ibland ingenting saker är suddiga för mig, jag är trots allt för den identitetslösa musiken.

Det gick åt en hel del tankeverksamhet när två svarta lådor med titthål för de sminkade ansiktena plockade upp sina syntar och började spela. Var den svarta lådan till vänster med böjda öron en man eller kvinna? Rösten och kroppsformen talade för det sista, men hade jag inte läst att det var två bröder? Det suddiga roar, och är det något jag gillar med att leva på 2000-talet så är det att inte veta, och framför allt att inte behöva bry sig. Det är klart att det är intressant att veta hur musiken görs eller vem som har gjort den, men poängen är att det egentligen inte är viktigt. Det viktiga är resultatet, det som faktiskt finns där och upplevs.

Med det informationsflöde vi har tillgänglighet till idag har förmågan att veta allt slutat att existera och istället ersatts med förmågan att kunna veta allt. Det enda som behövs nu är att veta vad vi söker efter. Min tro säger att vi aldrig har kunnat skapa så intressanta avtryck som nu, för desto mer saker vi kan få tag på desto mer speciellt kan det vi skapar också bli, influenserna kan komma ifrån vem som helst var som helst. Morphning handlar ju om att något nytt skapas när två saker möts, och nu finns det oändliga möjligheter att välja vad som ska blandas.

När jag tänker efter var det nog därför de två VJ:sen i Galpòn 6 fascinerade mig mest denna kväll. Min första verkliga kontakt med videojockeys var nämligen en smältdegel för populärkultur. De två unga tjejerna från Tokyos specialitet i denna obegränsade genre bestod av att använda sig av två overhead-apparater – den tråkstämplade apparatens projiceringsteknik kan inte bara användas till screentryck och kalkera, den kan användas till videokonst också! Deras utbud av vad de kunde lägga på och visa, och i vilka konstellationer, var enormt; de verkar båda vara flitiga samlare. Det här är konst som inte skulle finnas utan dagens gytter av bilder och ord, och vi är medvetna om det – och vi gillar det. Det säger trots allt en hel del om våra liv.

Det finns en stor fascination i att se ett två meter stort mumintroll i gelé få sitt huvud avlägsnat och ersättas med ett Hello Kitty-huvud som därefter fortsätter misshandlas med skalpellen och andra vassa redskap; sätts på solglasögon, får sina ögon utstuckna, magen uppskuren och ges ett hjärtformat hål fyllt med röd vätska så här i alla hjärtans dag-tider för att sedan massakreras till oigenkännlighet. Det är vackert, brutalt och talande på sitt alldeles egna populärkulturella vis.

De två overhead-apparaterna lämnar mig efteråt med den stora frågan för kvällen: Vem har sagt att man själv måste skapa för att skapa? Och med ett tillhörande svar: Det finns redan så mycket vi kan använda oss utav, saker som finns där att greppa och göra till något alldeles eget. Mer än någonsin har vi möjligheterna och elektronikan är en våra senaste, med en intressant lång bit kvar innan begränsningarna är dragna. So let's push the button. Let's push things forward ->

Är du intresserad av artisterna på festivalen kan du läsa mer om dem här.
Har du vägarna förbi Tensta är det lätt att svänga inom konsthallen. Den ligger precis vid tunnelbanestationen. Läs mer om aktuella händelser här.