En parentes (före del sju)

För femton minuter sedan. Balkongdörren är öppen. Karl Michael vill att jag ska resa mig från soffan, lägga ifrån mig min bok och se någonting på balkongen. Jag förstår inte. Vad kan visas där jag inte sett förut? Jag ställer mig vid dörren så att jag kan titta, men han insisterar på att jag ska kliva ut med mina fötter. Jag vill inte för det kommer vara kall sten, men okej. Lågmäld, som för att inte störa, pekar han under våra plaststolar. Nu ser jag det han har sett. Två duvor i skuggan. Stilla, tätt tillsammans. Det känns så självklart.

För det började ju så för två månader sedan. Redan då var det självklart, som en del av upplevelsen. Självklart skulle det sitta en samurajduva från förra Jarmusch-filmen när jag skulle ta del av nästa. Applicera det på att jag hela kvällen tänkt att jag kanske skulle fortsätta med del åtta, och Jarmusch finns där igen. Eller i alla fall en av hans karaktärers duvor.

Vår balkong har nu blivit ett hem. Ett rum för två. Ett rum för tre. Man kan stå där och inkräkta och röka utan att skrämma. Min första ciggarett puffande från vår balkong sedan hösten, för jag var tvungen att prova. Och kände en tillhörighet.

Bara för mig är de samurajduvor, och bara för mig är de en fortsättning. Film, direkt ur livet. Alla scener fullkomligt logiska.

Hade jag kunnat hade jag avslutat denna texten med en duvas mysiga läte. Du får nöja dig med det här.