En text inspirerad av svaren jag fick i ett forum, för jag använder aldrig forum

Det måste ha varit för några månader sedan, då jag var på Soulseek och pratade med en av själsfränderna, som jag först hörde talas om det. Han, jag vet inte vem, nämnde och gjorde mig nyfiken. Kunde det verkligen finnas ett community helt ägnat åt nedladdning av indiemusik, var det verkligen sant? Jag fick addressen och någon minut senare var jag vid Indietorrents port. Jag skriver port, för jag fick inte komma in. "Pysen, du känner ingen, så stick!" kände jag efter att det hade gått upp för mig att jag inte fick vara med, att jag var tvungen att bli inbjuden. Några tjuriga veckor följde. En obekväm känsla infann sig då jag skrev mitt livs första kontaktannons. Förnedring. Utesluten. Okänd. Välj ett ord.

Tydligen annonserade jag på rätt ställe, för jag fick napp. En själsfrände till en annan. Ett stort tack till Greger, han som till slut bjöd in mig, och efter många problematiska försök också skapade kontot åt mig. yah blev till slut mitt användarnamn, och nu är jag innanför. The gate is open! och jag tror aldrig jag blivit så lycklig över att logga in på en hemsida innan. Ett märkligt lyckorus. Men så är jag heller inte intresserad av att besöka Spy Bar. Kanske inte så märkligt ändå...

Grejen med torrents är att du, i teorin, aldrig behöver vänta på att få börja ladda ner. Alla hjälper varandra att få 100 % och så länge någon ansluten till torrentfilen har alla 100 så är det grönt – då fungerar torrentsystemet och Internet är himmelen. Då är allt du önskar bara några klick iväg.

På världens största bittorrentsida, svenska The Pirate Bay, skulle man kunna tro att himmelen infinner sig. I verkligheten hamnar man som användare i limbo; ena dagen i helvetet, andra bland molnen. Vissa torrentfiler är helt omöjliga att ladda ner (det vill säga de som inte så många laddar ner), andra går alldeles utmärkt. Och detta beror inte på fildelningsprotokollets brister, utan – som alltid – på människan. Folk bryr sig helt enkelt inte. När deras 100 % kommit ner stänger de av och, som i mitt skräckexempels fall, lämnar resten av användarna hängande med en procentsiffra som blir helt värdelös. Därför älskar jag Indietorrents.

Indietorrents handlar om respekt. Indietorrents handlar om att sprida den musik man älskar, och göra det som det är tänkt: seeda (benämningen när man laddar upp till andra) länge och till hur få intresserade det än kan tänkas vara. Denna respekt infinner sig när man uppskattar och ser sin roll i systemet, förstår att det finns människor bakom den irriterande siffran 99.9 % (mitt skräckexempel) och när man håller sig till det klassiska mottot "behandla andra såsom du själv vill bli behandlad". Sedan gör det ju också sitt till att man är en registrerad användare, för på så vis kan moderatorerna sparka ut en ifall man missköter sig. Vi verkar behöva lite poliser, någon som kan stå och se farlig ut, för att vi ska förstå.

Nu såhär efteråt, då jag vant mig vid att jag inte ska missköta min ratio (benämningen för siffran som, om du skött dig exceptionellt, ska ligga på över 1.0 och som baseras på det du laddar ner och upp) är jag tillfreds med att vara övervakad, för så länge jag gör det jag ska göra, det vill säga vara aktiv i båda riktningar (likt i ett bra förhållande), är det ingen som klagar. Folk kontinenter över har fått smaka på mina svenska favoriter från i år, och jag själv har fått tillbaka jag vet inte hur mycket.

Så tack ni som gav mig den halvsunkna med ack så kärleksfulla road movie-dokumentären om Mates Of State. Fantastiskt att kunna komma över! (Nästa steg måste bli Vosotros) Tack ni som gjorde den jag-måste-ha-hela-skivan-på-sekunden-känslan jag fick av The Animal Collectives peppande video och låt "Grass" till några få minuters väntan och lycka. Vi sitter ihop! Tack ni som snart kommer ha gjort att jag har sett en livespelning med The Lightning Bolt. Ni vet vad som väntar mig! Tack ni som fått mig att upptäcka Murcof, Gutevolk och andra band jag aldrig visste fanns. Ni är mina fränder utan att veta om det! Men framför allt, tack Indietorrents för att ni gav mig det unika attributet "too small?", ni har fattat vad det handlar om. Det är de små sakerna som får en att älska.

Indietorrents lyder under RIAA och därför är man som upp- och nerladdare av musik på Indietorrents inte fullt så olaglig man kan verka. Att det man först och främst laddar upp inte finns med i RIAA "unsafe"-register blir också ett kriterium som gör att musiken håller sig liten och svår att få tag på. Inte ett ställe för folk som tycker Bright Eyes är svaret på alla indiefolks drömmar, med andra ord.