Du kan skymta den på bilden (Jim Jarmusch-resan, del fem)

Broken Flowers hade premiär igår, och för en gångs skull känns en av mina Jim Jarmusch-texter aktuella, och med det så tävlar jag med alla de som redan sett filmen, pressvisnings-style. Men jag vet ingenting om vad dessa män och kvinnor skrivit, ofärgade ögon känns bra när man ändå, oavsett betyg, hade gått och sett filmen.

Det är en speciell känsla att komma ifatt det man fattat tycke för, att äntligen få känna sig som en av de där som följt med ett tag och på så sätt inte bara kan sätta in filmen i ett perspektiv (och därför har rätt att tycka) utan också få ut mer av upplevelsen genom att gå och längta, veta ungefär vad för slags film det är som väntar.

Så jag antar att jag skulle kunna tycka nu. Det hela känns dock lite poängslöst då jag innan jag ens sett filmen visste att jag skulle tycka om den, till och med innan jag ens förstått vad den skulle handla om. Så jag väljer att rikta in mig på detaljer istället. Men inte som i de andra texterna, då jag hyllat Jarmuschs känsla för detaljer och bilder, utan på en så liten sak som en logotyp.

Fredy Perry-joggingdressar verkar i princip vara den enda ickeformella klädsel huvudpersonen Don Johnston äger, och genom den första kvarten känns det som det är det enda jag tänker på, Fred Perry. "Hm, vad fick Jarmusch för all den exponeringen?" "Hm, vad behöver Jarmusch de pengarna till?" "Hm, vems var egentligen beslutet?" "Hm, är det bara jag eller är alla andra också förhäxade av den där lilla loggan?" och så vidare. Som tur var försvann joggingdressarna när Don gav sig ut på vägarna för att undersöka vem mamman till hans påstått tjugoåriga son (som han aldrig tidigare hört talas om) är, och därmed kunde jag börja koncentrera mig på filmen. Reklamen först, filmen sedan.

Reklam finns alltid i filmer, reklam finns i princip överallt; två sanningar jag accepterar och därför på något sätt kan lägga bakom mig. Bakom, som i bakhuvudet och därav inte tar något fokus ifrån det jag för tillfället har för mig.

Det finns två anledningar till varför jag kände framför (in your face") och inte bakom under tiden jag levde i Broken Flowers. Den ena är Jarmuschs bildspråk, som är ganska dröjande och stillastående, och att då ha någon som i princip bara sitter gör att ögat istället åker runt och fastnar...vid detaljer. Till exempel en logga. Den andra anledningen, och som är en desto mer fördomsfull sådan, är den här stämpeln Jarmusch har som independentfilmare. Är det något som klingar dåligt med någon som ses som oberoende så är det väl multinationella företag. Okej att loggan inte påverkar handlingen i filmen, att Jarmusch haft fria händer, men det påverkar mig som tittare. Att en sådan liten sak som reklam satte käppar i hjulet för att njuta av en så bra film som Broken Flowers faktiskt är, känns för mig väldigt onödigt. Jag hade klarat mig utan den, förhoppningsvis inte Jarmusch.

Broken Flowers hade premiär den 21 oktober. Den vann "grand prize of the jury" på årets filmfestival i Cannes.