Enorm

Det har varit en vecka, och jag har varit i en säng. I sängen har jag hört en låt om och om igen, säkert upp emot hundra gånger. Det är en lugn låt, nästan drömsk, och säger väldigt lite om vad som döljer sig bakom den, mer än ändlös fascination och beundran. Mer ändlös fascination och beundran.

Angelo Badalamenti var i mina öron tills de blödde. Upp längs dom blodfläckarna, in i mina öron, så djupt in det inte finns djupare, tog sig David Lynch. Han tog sig en liten plats och han utförde ritualer där. Slet i mig, förvandlade mig till slav för sina egna mentala nycker.

Resultat: Det har funnits en arbetsgivare för mig denna veckan. Dess namn är Twin Peaks, och min hjärna har arbetat så flitigt den förmår. Nu är jobbet avslutat, med Fire Walk With Me som sista fasen för tre timmar sedan, men tankarna är långt ifrån över. Många har arbetat och slitit med att få ut sina Bobs, färre har lyckats. För David Lynch, Robert Engels och Mark Frosts värld är en sådan komplex och utstuderad skapelse att om bibeln hade varit en DVD-box så hade Twin Peaks stått precis bredvid. Haha. Nej, jag skojar inte. Twin Peaks är allvar.

Tack vare sina 34 timmar av speltid kan Twin Peaks gå så mycket djupare än vad någon film kan göra, och vad någon annan TV-serie har gjort. Serien är därför den mest fulländade filmupplevelse jag någonsin fått ta del av. Det behövdes inte en andra gång för att komma underfund med det.

Ugglorna vilar nu.

Twin Peaks visades på TV för första gången den 8 april 1990.
Jag har varit arbetslös sedan slutat av augusti.