Kulturhuset sexchockar med hästporrskupp, och det enda jag tänker på är hoppet

Där kulturen finns där finns hoppet, tänker jag och minns. Det känns som det är därför jag "tagit mig i kragen" idag och faktiskt begett mig ut i Stockholm med två konstutställningar som mål. Men fyra timmar senare är jag hemma igen, utan konst och med mindre hopp. Inte för att jag inte kunde hitta, som vore den logiska anledningen när det handlar om mig, utan för att det inte fanns några konstutställningar där längre. Jag tröstar mig med att jag fick lyssna på Windsor For The Derby, Efterklang, Deaf Center och Piano Magic till fotsteg och nya miljöer, att jag kom hem med ett Galago-paket för 25 kronor. Jag tröstar mig med att helgen faktiskt innebar lite kultur för min del och att den kulturen var upphovet till hoppet, det som jag nu idag försökte fylla på med ytterligare mening. Hoppet uppstod på en kulturfestival.

Fyra små delar blev min Stockholms Kulturfestival. Det räckte; jag är en liten man, eller så var det helt enkelt stor konst. Vanligt liv som blev ovanligt var ett återgående tema för de fyra nu när jag tänker på det såhär i efterhand, och kanske var det precis det jag behövde. Komma utanför mitt eget vanliga, gå och hänga lite i det där trädet där borta med alla de andra som gett upp och allt det där, ja ni vet.

Det första jag hade siktat in mig på var en sådan där gammal kultfilm som man vill se men inte riktigt orkar eller kan få tag på och därmed lätt glömmer bort. Rymdinvasion I Lappland på Kulturhusets bakgårdsbiograf var precis så ofarlig som den låter, med en wannabe-King Kong som det elaka men snälla monstret vars styrka kan välta...kåtor. Och vars sammankoppling med rymdinvasionen – ett fult rymdskepp med skygga utomjordingar som inte rör sig mer än några meter under hela filmen – aldrig förklaras. En av många luckor i en film som inte blev vad den kunde ha blivit, och som därför visades för mig där och då drygt 50 år efter premiären.



Senare på kvällen utökade jag mina sedda kultiga rymdfilmer med nästan 100% genom att ta del av "en fransk live-musik-ljudsättning av en rysk rymdfilmsklenod: Aelita – Drottningen Från Mars", som definititvt kommer in på min lista över unika filmupplevelser (jag hade ingen innan, men nu har jag), kanske till och med toppar den. Blandningen av stumfilm och Cinemix breda och ofta passande blandning av hiphop, dub, klassisk filmmusik och andra genrer jag glömt bort, är tillsammans med valet av film helt lysande. Oftast tycker jag att gamla filmer kan bli tröttsamma på grund av sitt låga tempo och sparsmakade ljud, men här fanns det varken lågt tempo eller lite ljud – stumfilm tenderar att gå ganska fort. Rysk propaganda från 1924 i en rymdtappning nästan lika iögonfallande som Barbarella och med feta beats i bakgrunden höll mig kvar trots huvudvärken. Om bara Leni Riefenstahl valt att göra sådana här propagandafilmer.

Extra Ordinary är en utställning som stället frågor om design, om vår vardagsmiljö och hur vi förhåller oss till tingen omkring oss. Kan de saker som vi tar för givna i hemmet ta sig an andra ansvar än att hjälpa oss med våra dagliga sysslor, och vad skulle de vara i sådana fall? Objekten i extra ordinary utmanar på ett lekfullt sätt vår syn på vad som egentligen är funktionellt. De visar på en nyfikenhet om hur design även kan innehålla upplevelser utöver de estetiska eller de traditionellt nyttiga. I utställningen deltar ett tjugotal internationella designers och konstnärer som visar föremål med poetiska, irrationella och surrealistiska inslag. Föremål som inte underlättar utan även berikar eller kanske till och med besvärar vår vardag.

Att besöka Extra Ordinary var lite som att se in i en frigjord, nästan galen hjärna med en beslutsam målmedvetenhet att faktiskt genomföra de uttänkta föremålen. För den här konstutställningen var högst verklig, jag kunde ta, till och med vara interaktiv med många av föremålen. Som minidiskot för en, där musiken och diskobelysningen först sätts på när dörren stängs och man får vara ifred (hade det inte känts så konstigt och fånigt ur ett utanförperspektiv så hade jag vågat dansa, nu mest flyttade jag fötterna). Som den ljudskygga lampan som minskar sitt ljus beroende på ljudnivån och därför inte gillade mina provsteppsteg. Som den projicerade mattan vars mönster förändras där man går på den.



Många av föremålen var idiotiska, nästan banala, och det var den känslan som gjorde utställningen så intressant för mig. Att ha ett dörrstopp vid 45 graders vinkel är ett skämt, att göra bestick med hål och defekter för att försvåra för en snabbätande användare är också ett skämt, men framförallt är de ett hån mot ett av våra honnörsord idag: effektivitet. (Av precis samma anledning gillar jag dataspelet Darwinias bakåtsträvan; det mest effektiva sättet är inte alltid det roligaste.) Extra Ordinary visade mig att dagens teknologi inte behöver innebära ytterligare ett tråkigt vapen. Dagens teknologi kan innebära ett täcke för mörkrädda barn. Och självklart är det japanen som är galnast/mest seriös av alla. 26 nonsensmaskiner utifrån en fisk och frågan "Vem är jag?". Tråkigt nog, eller ska jag säga realistiskt nog, bara visade på film.

Jag tittade också på en fotoutställning med hästar från hela världen med deras oftast väldigt karismatiska ägare. Väldigt vackra djur, väldigt vackra bilder. Men varför två bilder med erigerade hästkukar? Hästporr för finsmakare? Jag förstod inte.

Hoppet försöker leva vidare.

Läs en nästan för beskrivande recension på Rymdinvasion I Lappland här.
Läs mer om Aelita: Prinsessan Från Mars här.
Extra Ordinary hålls fram tills 16 oktober på Kulturhuset i Stockholm.