Idiotin som fick en ny innebörd

Det första jag ser är en man som på något sätt hamnar i damernas duschrum på ett badhus. Han ställer sig i duschen och en kvinna drar ner hans badbyxor; han reagerar knappt. Men mannen har stånd, och jag blir osäker på om min tanke att han är mentalt handikappad faktiskt stämmer.

Tre dagar senare, idag, bestämmer jag mig för att titta från början till slut, försöka förstå det jag inte förstod genom att titta på någon minut mitt i filmen. Nu efteråt förstår jag. Jag känner mig till och med upplyst.

En sjuk, men väldigt intressant livsåskådning har nämligen framträtt. Den handlar om att hitta idioten inuti sig. För mig handlar den också om barnet, för att låtsas vara mentalt och fysiskt handikappad är en barnslig sak, något som vuxna inte gör, i alla fall inte då andra kan se. För mig har också att vara mentalt handikappad många likheter med barnets psyke; gränserna för vad man får/ska göra är inte tydliga, och behandlingen man får av andra tenderar att vara lika nedsättande som mot barn. Kolla bara på hur David Brent behandlar den ende rullstolsbundne på kontoret i The Office*; som hon vore en liten sak utan egen talan, gulligull och min åsikt är viktigare än din.

– Varför gör de det?
– De söker efter sin inre idiot, Karen. Vad är meningen med ett samhälle som blir rikare och rikare när det inte gör någon lyckligare? I stenåldern så dog alla idioter, så behöver det inte vara nu. Att vara en idiot är en lyx men också ett steg framåt. Idioterna är framtidens människor.

Med livsåskådningen öppnar sig en ny tanke i mitt huvud. För tänk om de har rätt, tänk om all denna energi på att vara en tänkande människa, den som för mig inneburit att förkasta religionen och öka cynismen, var helt meningslösa – för när var vi egentligen som lyckligast? När vi var barn, tänker jag. När vi togs om hand. När vi fick göra vad vi ville. Kollektivet i Idioterna gör verkligen vad de vill, och de gör det när de släpper de olika idioterna inom dem fria. Hur de rättfärdigar det? Det gör de inte, men de har aldrig varit så lyckliga.

Filmen – som genom Dogma 95-reglerna, de raka nakenscenerna och dokumentärsgreppet inte känns som en film utan som något mycket sannare – ger ett synsätt som gör scener som den första jag såg och den ångestladdade slutscenen logiska i sin ologiskhet.

Jag känner mig väldigt öppen, som en ny religion har uppenbarat sig och kommit in i mig, en religion som jag fascineras över men också vet är på låtsas. Men tankarna är sanna. De går utanför filmen och sätter mig på en plats. Där känner jag: Jag skulle kunna tänka mig leva i en värld full av idioter. Det verkar roligt. Där tänker jag: Kanske är vi för smarta för vårt eget bästa. Kanske är lyx ett begrepp som används på fel sätt.

Lars von Triers Idioterna hade premiär på Cannes filmfestival 1998. Läs en massa intressant om filmen här.

* Serien fick ett slut hos mig i förrgår och jag sörjer. Nu vårdar jag ömt visdomen och alla pinsamma och nervösa skratt de fjorton avsnitten gett. Karaktärer jag aldrig kommer glömma i överflöd.