I stressen över att flytta och hinna med så mycket som möjligt innan dess upplever jag några få sekunder av perfektion

Jag står i köket och skär ihop en sallad medan grytan står och puttrar på spisen. Ur högtalarna från rummet intill lyssnar jag för andra gången på min enda hittade skiva i år: Gäddan Och Braxens CD-R-skiva. Jag fann den på den stora stenen utanför effektförvaringen på Emmaboda. Den bara låg där, mitt på stenen, och i mitt festivalrus utan eftertanke kände jag att den var menad för mig att ta hem och lyssna på. Så jag tog den. När jag nu står i köket och skär tomaten har jag hunnit komma till spår nummer sex, "Gäddhäng". Det är en glad låt som med sin bitpop och solen utanför fönstret ger en känsla av välbehag. Men så lyssnar jag vidare.

Från grannens trädgård hör jag hunden skälla, inte sådär jobbigt som jag tyckte den skällde igår och som jag försökte stänga ute genom att stänga dörren, utan på ett sätt som jag på grund av musiken sammankopplar med min första arkadupplevelse hemma; hunden i Duck Hunt. En spänningshund. Och vips står jag inte längre och tänker på flytt, död och hunger; jag står och tänker tillbaka, får en blandning av hörselintryck som blir några sekunder av lycka, just för att jag inte väntade den och för att jag glömmer. Vad händer sedan? Glassbilen kör förbi med sin jingel. Och jag tror inte att det är sant.

För hur stor är chansen att jag hittar en blipblopskiva på Emmaboda som jag dessutom ville få tag på, spelar den när jag står och skär ihop en sallad i solskenet (då grytan ännu inte börjat koka och jag därför inte behöver använda fläkten = inga störande ljud), hör grannens hund skälla – som inte ens är grannens hund utan deras son Johans och som för tillfället är bortrest så de passar den – och att då glassbilen kör förbi? Lyckligt liten.

För en större ljudmedvetenhet läs Tor Billgrens text ”Det är ju bara ljud…” här.
Och till dig som äger skivan jag tog: Tack för lånet. Du kan få tillbaka den nu.