Framför min båt låg dimman, sa han

För 60 år sedan var han tjugofyra, min morfar. Mormor var nitton. Det är den tillbakaresan jag gjorde, kom dit för att fira; sextio år av giftermål. Diamantbröllop kallas det, men vem bryr sig vad någon bestämt att det ska heta, som morfar uttryckte sig när han inte mindes vad det hette och mormor (som glömt att det skulle bli ett speciellt antal år) påmint honom, precis innan jag lämnade dem med kramar.

"Vi måste ses igen."

Det var mina ord, väldigt osäkra ord. Bestämda ord.

Och allting spolas tillbaka, jag kliver ur en bil och ser en stor del av släkten framför mig, någon håller en blomma i händerna. Den blomman ska användas till fotografering. Folk ler mot kameran, det är klart nu och vi går in för att fira med mat och dryck.

Det är ingen förrätt, och man får lite mat.
Fokuset kommer att ligga på servitören, inte diamanthjärtat.

För andra gången i mitt liv pratar jag om döden med morfar, nu på hans bröllopsdag. "Så får man inte säga", säger min syster när morfar säger något om att han väntar på döden nu. Jag förstår honom, men jag förstår honom inte så bra som jag vill göra. Det är svårt att förstå morfar, han berättar oftast bara berättelser om sånt som varit. Jag frågar honom något, och han berättar.

I mitt huvud: En fiskebåt glider framåt i det mörka vattnet, det har den alltid gjort. Bakom den ligger ett hav, det är där fiskebåten har varit. "Kölvattnet är hela ditt liv". Framför fiskebåten står ett berg, tornar ett berg upp sig över vattenytan. Det går inte att komma runt berget, det är det enda som finns där, och det är så högt att det inte heller går att ta sig över. Jag måste gå igenom det.

Morfar är sina minnen, det har jag vetat sedan länge. Det var först nu som jag förstod varför. Han vill inte ha fler, det räcker. Han vill inte se sig omkring mer, för det är stora berg han inte kan ta sig över där. Det är fullt. Han kommer inte längre.

Och han vill äta på ett annat ställe när han är 100 år. Min morfar, med 40 procents lungkapacitet vill bli hundra år. Förra gången vi pratade om döden sa han att han inte hade brytt sig om han dött där och då, att det inte spelade någon roll.

Och jag vill bara leva, uppleva så mycket jag kan.
Jag tror inte min morfar vill så mycket.

Det är mycket död just nu, många. Kontraster. Det gamla börjas suddas ut och det nya vecklas ut. Dimman lättar, bit för bit, och jag ser vägar i vattnet. Jag vet att jag kommer att bli ledsen, och jag vet dom som är ledsna. De är överallt. Överallt har de olika sätt att bearbeta den, för det är det man gör när man lever och andra dör. Bearbetar.

Jag tror jag är förberedd inför min morfar.
Mormor är ett annat kapitel.

(Men när jag tänker på hans glansiga ögon som tittar på mig så vill jag bara gråta. Kanske är jag inte alls förberedd.)

Arovane fungerar att skriva om döden till. Kanske Loscil, Tsukimono och Colleen också.