torsdag, april 27, 2006

Tomtar kan inte spridas genom luften



Till synes utan anledning pratar vi lite om trädgårdstomtarnas befrielsefront och jag kan inte låta bli att tänka och nämna Amelie från Montmartre, vad hennes pappas tomte fick följa med på för äventyr. Detta gör jag helt utan koll på dagens stora händelse. Några minuter senare dyker en stor neongul tomte upp på kontoret och jag får då höra talas om en invasion som jag verkar ha missat helt under min väg till kontoret.

Klistermärket på tomtens mage löd They-do-exist.com, och snart la alla sina arbetssysslor vid sidan för att med hjälp av den nyfunna adressen ta reda på tomtens varifrån, varför och hur. Visst luktade det reklam lång väg, men detta talade hemsidan isåfall tyst om. Däremot visade den att tomtar dykt upp också i Malmö, Göteborg, Belgien, Holland och Luxemburg av alla ställen.

Efter arbetsdagens slut hade mitt behov av att själv få ta hand om en av dessa tomtar blivit så stort att jag tog en omväg hem för att leta upp någon eftersläntrare som kunde tänkas finnas kvar i den urbana miljön. Tomtar tenderar att bli bortförda/befriade ganska fort så mina chanser att lyckas fånga en bedömde jag var ganska små. Och mycket riktigt så var det så klart så. De få tomtar som fanns kvar satt på höga, nästan heliga platser. Alla utom en...

En timme senare står det en nyskrubbad, neongul tomte på fjärde våningen och tittar ut över sina grannar i huset bredvid. Det känns bra, både att den står där och att den har en så pass levande och billig historia bakom sig, men som vanligt känns en stunds lycka inte alls värd ett utrymme som detta när det egentligen finns viktigare saker i mitt huvud som tar lika stor plats. Så istället tänker jag mig alla dessa neongula tomtar som en tjugoårsspresent till världens ödligaste stad. De hade nog passat bra tillsammans med all radioaktiv kommunistkitsch och tysta samtal. Grattis Tjernobyl.

onsdag, april 19, 2006

I den här scenen bär Muhammed en hjälm till familjepappan


Will the cartoon be allowed to appear uncensored? Will Family Guy be destroyed??? Will television executives fight for free speech?
(Or will Comedy Central puss out?)
Jag har precis bevittnat den andra och avslutande delen i Matt Stone och Trey Parkers cliffhanger "Cartoon Wars", ett avsnitt som sändes för första gången i amerikansk teve för drygt en vecka sedan, och som jag såhär efteråt vill hävda var en av de viktigaste 20 minuter humor jag sett i hela mitt liv. Nog för att jag redan innan visste att South Park gått och blivit en av våra roligaste samtidsröster (seriens snabba process från idé till färdig tevekonsumtion är bara några veckor), men nu på senare tid har den också gått och blivit en av våra viktigaste. South Park är våran spegling i Lustiga Huset, innan synlig med bara barnets blick. När ögonen nu blickar in i spegeln finns där också en uttalad vilja; de fyra barnen i South Park har växt mer än vad man kan tro.

Matt och Trey har sedan länge axlat rollerna som gränsöverskridare, och när nu en av gränserna gjorts så tydlig i och med Muhammed och yttrandefriheten var det bara en tidsfråga innan profeten skulle dyka upp på allvar i South Park – men i Family Guy. Det finns en metanivå i South Park som tidigare bara använts för att förhöja humorn eller för att ytterligare få oss att förstå poängen, en nivå som i dessa två episoder verkligen har ställts på sin spets. Avsnitten handlar om hur Fox trots stora protester tänker sända ett Family Guy-avsnitt som innehåller en avbildning av Muhammed, ett avsnitt Cartman gör allt för att förbjuda. Det första South Park-avsnittet avslutades med ett antal spänningshöjande frågor (se citat), och om man inte förstått att det egentligen handlat om South Parks egen rätt och problematik kring att få visa Muhammed, gjorde man det då.

De båda avsnitten var alltså egentligen inget annat än ett kittlande test för Matt och Treys egen yttrandefrihet, en frihet som de genom framför allt Kyle försöker propagera för i det andra avsnittet. Kyles tal till chefen för Fox blir ett tal från Matt och Trey till chefen (eller cheferna) för Comedy Central, och vi som tittare får beskåda hela denna process, göra en egen bedömning av vad som är rätt och fel, vem som gör det rätta beslutet; om yttrandefriheten sträcker sig över religion och förlöjligande (dock inget förlöjligande i South Park, allt Muhammed gör är nämligen att ge familjepappan en fotbollshjälm med en fisk på). Om yttrandefriheten sträcker sig över religion och förlöjligande.

Comedy Central-chefens svar på frågan?
Nej, det gör den inte. Cartman får rätt.

Fox-chefens svar?
Ja, det gör den. Kyle får rätt.

Resultatet av dessa olika svar på ett och samma utrymme blir en komediserie med en censurerad Muhammed lagd över en handling om en komediserie där Muhammed till slut tillåts visas. Terroristernas hämnd på denna handling blir att göra samma sak, fast värre, tillbaka: en komisk sketch med syfte att göra den västerländska kulturen till åtlöje. Människor som står på en amerikansk flagga med dollarbyggnader i bakgrunden bajsar på varandra, George W Bush och Jesus bajsar på varandra. Allt skulle kunna vara kontroversiellt, på gränsen, men ställs sedan i kontrast till Muhammed. Ingen censur. Inte ens i närheten.

Sex South Park-säsonger tidigare, i ett avsnitt kallat "Super Best Friends", finns redan Muhammed. Han är ocensurerad och ofarlig, och jag tänker att kanske var det här också en del av meningen för Matt och Trey, att visa på förfallet. Att visa att människor och censuren glömmer det ena för det andra – för sen när blev det okontroversiellt att på detta sätt göra narr av Bush och Jesus i Amerikansk teve? Det måste ha känts skönt för Matt och Trey att i alla fall få veckla ut ett av sina finger mot solen. Ett långt finger som säger: "Titta, det här är okej!"

Läs mer om avsnitten och censuren på en sida med en mycket mer bestämd och övertygad åsikt än min här och här.

tisdag, april 04, 2006

Electronica for dummies (intervju med Andreas Tilliander)



Jag gillar verkligen när världen känns liten, när avstånden krymper och jag bara behöver sträcka ut min hand för att kunna komma i kontakt. Det blir nämligen så mycket enklare att leva då, när främlingarna som är prickarna som är massan som är hyenorna och gamarna som cirkulerar och kommer närmare och närmare, visar sig vara något helt annat. Kanske människor som vill mig väl. De tuggar inte, sväljer inte heller. På sin höjd kanske de är intresserade av varför min kropp inte rör sig, men mer än så vill jag inte låta mig tro (även om jag skriker, gång på gång). Det här är en trevlig värld och jag är liten, men hey! det är också världen. Så av någon anledning får jag en kommentar på någon slags kommentar jag skrivit på en spelning först och främst ihågkommen med hjälp av adventsljusstakar.

Att gilla att världen känns liten innefattar definitivt att gilla att Andreas Tilliander (och alla andra som bara behöver nämnas med ett namn) känns små. För det innebär ju att de inte är större än mig, åtminstone inte mer än på utsidan. Har jag fått litenhetsvansinne? Jag hoppas inte, för jag passade på att fråga Andreas om jag skulle kunna få fråga honom en massa saker om att börja skapa elektronisk musik, med utgångspunkten att också jag kan lyckas och gå att uppleva. Han svarade ja, och resultatet på frågorna och svaren som sedan följde ser du här under. Oavsett vad som händer med denna information/kunskap i framtiden så har jag i alla fall slagit, eller närmat mig att slå, ett första dumdristigt slag på mjukvarusynten, förhoppningsvis kanske inte bara för mig själv. Alla har vi ju tio fingrar att skapa med. (I och för sig har min morfar bara nio, men det är en annan historia.)

Hej Andreas. Som jag kommit att se på den elektroniska musiken så särskiljer den sig ifrån allt annat, för genom datorn och förmågan att prova sig fram kan man skapa musik utan att egentligen veta mer än vad man själv tycker om. Genom detta synsätt har jag kommit fram till att jag själv skulle kunna göra lyssningsvärd musik trots okunskap. Har jag gått på en myt, eller är det verkligen så här det är? Och är du själv musikaliskt begåvad, eller skulle du inte klara dig utan en dator?

Hej Hampus. Jag levde verkligen med uppfattningen att det är hur enkelt som helst att göra elektronisk musik. De flesta av mina vänner håller på med musik på en professionell nivå, de flesta av dem med just elektronisk. Då är det naturligtvis lätt att inbilla sig att det verkligen bara är att trycka på den där knappen alla pratar om. Såklart är det lättare att sätta igång med elektronisk musik än att köpa en gitarr, hitta bandmedlemmar, replokal etc. Nuförtiden kan ju vem som helst dra hem ett crackat program och göra någonting som låter. Jag får väldigt många demos av någon anledning. Ibland är det verkligen helt fantastisk musik av någon jag aldrig hört talas om tidigare men många gånger är det verkligen så att någon tankat hem ett musikprogram, tryckt ut lite toner och sen spelat in och skickat. Det räcker inte. Du måste ha någon form utav talang fortfarande. Dessutom befinner jag mig själv i ett stadie just nu där jag totalt glömt bort hur man gör musik. Jag har haft ett längre uppehåll och istället fokuserat på att jobba med andras musik i drygt ett halvår. Nu sitter jag och försöker komma på hur man sätter ihop en vettig basgång eller får till ett snyggt ljud på den där synten eller vad det heter. Jag är nybörjare igen och det är fan inte lätt. Jag klarar mig utan dator, jobbar faktiskt mer utan datorn igen. Mitt fokus ligger ju som bekant på elektronisk musik men jag kan spela lite annat också. På det sättet jag vill.

Hela spektrat av vad man egentligen kan använda sig av känns jävligt suddig för mig, och jag fattar inte riktigt sambanden mellan allt. Skulle du kunna förtydliga och förklara lite?

Man kan väl använda sig av precis vad man vill egentligen? Det vanligaste nu är förstås att sitta med enbart en dator och några musikprogram. Nuförtiden behöver ju professionell utrustning inte kosta så mycket. De skivor jag själv gjort är verkligen inspelade på de mest enkla sätten. Själv har jag valt att sitta med en dator och en massa syntar. I perioder har jag bara använt datorn och ibland tvärt om. Det finns ju till och med de som knappt använder sig av elektroniska instrument men ändå av någon anledning hamnar i electronicafacket. Kanske är det de mer utforskande artisterna som klumpas ihop? Jag vet inte, jag tror inte jag kallat min musik för electronica en enda gång och jag har definitivt aldrig kallat mig för varken electronicaexpert eller ens electronicalyssnare. Jag gillar musikstilen men vet inte riktigt vad det är. Jag gillar också väldigt mycket techno och en del house men har knappt lärt mig skilja på vad som är vad. Lika lite som jag vet vad som är pop eller rock. Pet Shop Boys är ju såklart pop och inte rock. Stone Roses då, är de pop eller rock? Happy Mondays pratade ju alltid om acid house och så men de var aldrig något annat än fantastiskt bra pop i min bok.

Electronica är en genre med enorm frihet, och jag har förstått att alla musiker skapar på sitt egna sätt, men vilka är egentligen de viktigaste valen när man börjar, som ju alla en gång gör? Och hur ska man göra för att undvika att satsa på teknik som sedan inte visar sig vara det man söker?

Jag tror det viktigaste är att lära sig den utrustning man har istället för att hamna i ett evigt sökande efter nya sätt att jobba på. I min tonår hamnade jag ofta i situationer där jag var missnöjd med vad jag presterade och istället för att lära mig att jobba med de saker jag hade så skyllde jag allt på utrustningen. Det är nog därför jag återigen köpt på mig en massa syntar. Mitt tips skulle vara att ge sig på programmet Reason från Propellerheads. Det är ett program för både Mac och PC och det kräver verkligen ingen fantastisk dator för att fungera. Du får i stort sätt begränsat antal syntar, trummaskiner, samplers och effekter samt en sequencer för en månadspeng. Det är på alla sätt ett professionellt program och faktiskt väldigt lätt att lära sig. Mitt album World Industries är nästan helt gjort i Reason, vilket många verkar ha svårt att tro. Det handlar ju bara om att du ska lära dig ett program och forma det till att låta som du vill. Jag använder en massa olika sätt att göra musik men i slutändan låter det mesta ändå som om det är jag som gjort det. Ett annat bra program är Jeskola Buzz. Det är gratis och verkligen jättespännande. Det tar lite mer tid att lära sig och är nog inget program för de där indiekidsen som vill börja göra elektronisk musik. Det är inte lika lätt att hålla reda på ackord och toner i programmet men du är inte lika begränsad som du kanske är i ett program som till exempel Reason.

Den här friheten gör att electronican kan låta i princip hur som helst, och det är väl också det som gör den så spännande. Friheten öppnar upp för att skapa sig ett alldeles eget sound, och min personliga åsikt är att detta är bland det viktigaste, det vill säga att ha det där lilla extra, gärna avvikande. Hur ser du på det, och vad gör du själv för att utmärka dig ifrån alla andra, göra din musik egen/unik?

Jag tror man får ett visst sound efter ett tag. Även om det mest är maskiner som låter i musiken så är det ändå en människa som satt ihop alla rytmer och melodier. Än så länge går det inte att tanka hem idéer, kreativitet eller talang och det är ju trots allt ändå de egenskaperna som färgar hur musiken blir i slutändan. Jag har inte gjort något alls för att utmärka mig från andra. Jag gör aldrig musik i förhållande till andras musik. När jag sitter i studion gör jag det till exakt hundra procent för att jag tycker det är så oerhört kul. Naturligtvis lyssnar jag på mycket musik och vet vilken musik en viss label släpper just nu och så vidare. Det skulle vara ganska lätt att kopiera ett visst sound och sedan släppa musiken just på den etiketten men det överlåter jag åt andra. Det har hänt att jag försökt kopiera en viss stil ibland, mest för att lära mig något. Det är inget jag skulle släppa dock. Musiken jag släpper är inte alla gånger banbrytande på något sätt utan mer något jag själv gillar och tydligen någon annan eftersom den blir utgiven. Jag inser att ett par av mina skivor ses som tämligen unika dock, vilken förstås är kul.

För att undvika kostnader kan man ladda ner det man behöver och bara använda mjukvara. Det är ju bra om man saknar pengar, men hur begränsad blir man egentligen av att göra allting via program? Och hur ser du på hela den här biten, mjukvara kontra hårdvara? Vad tycker du att fördelarna och nackdelarna är med de olika metoderna?

I princip blir man inte det minsta begränsad genom att bara använda mjukvara. Du kan såklart inte få till ett fantastiskt gitarrljud eller en naturtrogen sångröst än så länge men om det är strikt elektronisk musik du vill jobba med så finns det få begränsningar med mjukvara. En uppenbar fördel med mjukvara är att det är så lätt att ha allt samlat på en plats, i en bärbar dator eller så. Du har heller inga direkta begränsningar för hur många olika ljud du kan använda i en låt. Jag sitter med förhållandevis mycket hårdvaruutrustning men är ändå begränsad till viss mån. Om jag skulle vilja använda tio olika reverb till något jag gjort i en dator så är det bara att ladda in tio olika reverb. Om jag skulle göra samma sak med hårdvara så måste jag äga tio olika reverb. En stor nackdel med att sitta i mjukvara är att de flesta verkar tanka hem en massa olika syntar men inte lära sig en enda. Det är lättare att sitta och bläddra igenom färdiga ljud istället för att lära sig synten och göra egna ljud. Det leder såklart till att en stor del av det personliga i musiken försvinner. Jag sitter mestadels på analog utrustning där det inte ens är möjligt att spara mina inställningar. Då blir musiken också mer karaktäristisk. Det finns större chans att ljuden jag jobbar med inte har hörts tidigare om jag inte utgått från en fabriksinställning i en mjukvarusynt som precis alla andra också jobbar med.

Om man som i mitt fall inte kan så mycket om musik och vill använda sig av ljudupptagningar, ha möjlighet att förändra ljuden till nästintill oigenkännlighet och dessutom få till feta beats, vad behöver man då? Finns det givna val för att skapa olika slags elektronisk musik?

Om du vill jobba med rytmbaserad musik vill jag återigen rekommendera Reason. Jag vet att Fruity Loops också är populärt och det är ett program jag själv sneglat på mer än en gång. Fruity Loops är dock lite svårare att komma igång med men har också fler möjligheter än Reason. Ett av mina viktigaste vapen är också Native Instruments Reaktor. Där kan du bygga dina egna maskiner men även komma åt andras patcher via Native Instruments hemsida. Reaktor har i princip alla möjligheter till att påverka ditt ljud och behandla det till oigenkännlighet. I den mer akademiska sfären är Cycling74's MAX/MSP väldigt använt. Mycket av de där drone- och field recordings-artisterna använder sig av det programmet. Jag är dock lite för trög för det och insåg snabbt att jag hellre gör musik än sitter och skriver kod.

De två sista frågorna hör inte riktigt till, men jag bara måste ställa dem… När jag var på Idealfestival den 11 mars hade nästan varenda artist med laptop (det vill säga i princip alla) ett lysande Äpple på scen. Stör inte du också dig på all denna smygreklam som förekommer? Kort sagt, är du en Mac- eller PC-användare?

Jag har både en PowerBook och några PC-laptops. Det enda jag stör mig på är att Mac-användare brukar vara extrema snobbar och konstant hävdar att Mac är totalt överlägset PC på alla sätt. Jag har som sagt jobbat i båda miljöerna och vet att PC fungerar sjukt mycket bättre för mig rent prestandamässigt. Just i livesammanhang försöker jag lämna datorn hemma. De senaste spelningarna har varit totalt hårdvara. Innan dess har jag kombinerat med en dator och i vissa fall till och med använt en iPod som ljudkälla. Eftersom min sampler inte har obegränsat med utrymme har jag tidigare kört varannan låt hårdvara och varannan från Ipod kombinerat med hårdvara. Nu försöker jag hålla nere samplingstiden och det har resulterat i att jag klarar av att göra spelningar enbart med en MPC-sampler och en Monomachine.

Jag blir inte riktigt klok på det här. Envist har jag skrivit electronica, men efter att jag börjat lyssna på Ström och läst lite på eran hemsida så har jag nu tappat min uppfattning och pendlar av och till mellan att skriva och uttala C och K. Finns det något fel och rätt här, och är elektronika egentligen bara en försvenskning av electronica? Isåfall kan jag sluta pendla och känna mig trygg...

Det är jag helt fel person att fråga. Faktum är att Håkan och Mats, de andra på Ström, hade åsikter om detta och dividerade med de på Sveriges Radio om vad som är rätt eller fel. Sveriges Radio hade tydligen en bestämd uppfattning om hur man stavar det inom Sveriges Radios ramar. Håkan och Mats stavade det tydligen på ett annat sätt. Jag vet inte vilken stavning det blev, Ströms eller Sveriges Radios. Du får tyvärr leva vidare i din osäkerhet, precis som vi andra.

Andreas Tilliander har utöver sitt vanliga namn släppt skivor under namnet Mokira. Han är också en fjärdedel av Minimalistic Sweden och en tredjedel av Bulgur Brothers som nu är aktuella på skivbolaget Karat med tolvan "Jaffa". Besök Andreas hemsida här.