Jäklar! jag hade glasögon så det låg ett barn i graven

Det började någon gång när jag var tonåring och har fortsatt sedan dess. Att minnas något gjort och drömma sig tillbaks. Att slåss med pinnar i skogen, att spela bandy ute på gatan med killarna i klassen (och så Malin förstås), att sitta fem i en soffa och vara den som får styra i Lemmings. Minnen som lyser av färg och glädje för att vara i stunden. En liten pojken som bara var där och nu har vuxit upp och blivit en ung man som är här men också där, och det glöms inte bort i första taget. Det är vuxet att minnas.

När jag flyttade upp till Stockholm i augusti och satte upp min dator på den äldre datorns plats var det inte de senaste spelen min nya boendekamrat Karl-Michael ville prova. Han ville återuppleva sin barndom med att spela Zelda 2. När vi sedan skaffade bredband var det inte Lost han ville ladda ner, han ville ladda ner Ducktales. Det talar lite för vad som är viktigt, vad det är man kan dras till; minnen tenderar redan i tjugoårsåldern att bli en stor källa till fascination och ges stort utrymme, så stort att det nästan gör mig rädd för att bli gammal på riktigt. Det är allmänt känt att gamla människor lever väldigt mycket i dåtid, och det är väl också då man känner sig gammal, när det hela tiden läggs reflektioner och tid på sånt som redan gjorts, vilket i sin tur leder till att man inte hinner med något nytt. Nedfryst i det förgångna, och inte mycket som kan få en varm igen.

Morfar är sina minnen, det har jag vetat sedan länge. Det var först nu som jag förstod varför. Han vill inte ha fler, det räcker. Han vill inte se sig omkring mer, för det är stora berg han inte kan ta sig över där. Det är fullt. Han kommer inte längre.

Det är mina ord ifrån juli. Min morfar hamnade på sjukhus igår. Han har tvingats in i verkligheten precis som mormor, tvingats lägga till hårda fakta om kroppar som faller. Jag hoppas att jag kommer få ha hans och mormors sällskap i jul, det börjar mer och mer kännas som ett lotto. Men det är inte det jag vill säga. Det jag vill säga är att han är så långt mer gången än jag, men att vi ändå färdas på samma vatten. Han känner sig klar med sin resa och summerar, jag fortsätter resa och summerar det jag vill minnas. För det är ju så, roliga minnen ställer fötterna hårdast i marken, roliga minnen återkommer när man behöver dem.

Mycket handlar om minnen just nu. Den senaste retroboomen i mitt liv måste börjat med att jag köpte den gamla åttiotals-animeserien Starzinger på DVD för något år sedan, och sedan dess har den hållit i sig. Starzinger dyker fortfarande upp i mitt huvud ibland och får mig varm, och för några veckor sedan laddade jag därför ner tre stycken japanska Starzinger-avsnitt, avsnitt som verkar utspela sig innan de svenskdubbade versionerna tar sin början. Allt tal var på japanska och jag fattade 1% av allt som sades. Det var inte så givande. Men detta tror jag framför allt beror på att känslorna från en svunnen tid i mitt liv bara går att frammana om jag tittar på samma avsnitt som jag gjorde när jag var mindre. (Om du undrar varför jag inte laddade ner de textade avsnitten som du själv har, svarar jag att du ska dela med dig så fort du bara kan. Rariteter!)

Den retrospektiva upptäcktsfärden har sedan fortsatt med serier såsom Doktor Snuggles, tidigare nämnda Ducktales (jag fastnade bara för en vecka, förmodligen för att de hundra nedladdade avsnitten var på engelska), och så den mest tidskrävande retrojakten jag tagit mig an: att hitta avsnitt av den ännu äldre animeserien Cyborg 009, en serie jag minns som den mest våldsamma och häftigaste tecknade serie jag kunde få tag på. Heimans storebrorsa hade the goods, och än idag funderar jag på att plinga på hos dem när jag är hemma i Sölvesborg och fråga om jag får köpa originalkassetterna av både Starzinger och Cyborg 009. Jag har ännu inte vågat. Relationer blir inte alltid bättre med åren.

Det konstiga är att man som barn minns helt andra saker. Namnet Cyborg 009 var inte en självklarhet förrän för några månader sedan. Före dess hade jag inte ett namn på serien, utan bara lite lösa fakta om karaktäkterna och handlingen i avsnitten. ”Dom är cyborgare… ganska många och så typ slåss de, bland annat mot ett lejon.” Den lösa faktan fick sedan en titel och nu sitter jag här med 20 rippade avsnitt från VHS och fattar ingenting.

Cyborg 009 får här symbolisera ett dåligt minne, hur människor och smaken förändras, varför liket kan se för jävligt ut när man drar upp det ur graven. Den svenska versionen av Cyborg 009 är skräp. Det smärtar att döda ett romantiskt minne med en sån mening, men jag gör det igen. Den svenska versionen av Cyborg 009 är skräp! Det här är en serie så dålig att du bara måste skratta åt den – eller vad sägs om att alla röster är gjorda av samma kille, manuset översatt till svenska av någon som inte kan svenska och därför bland annat döper de onda till ”dom nya svarta spöken” och att killen dessutom inte ens kan hålla ett sätt att prata till samma karaktär? (resultatet är förvirring på hög nivå) – för om du inte skrattar så vill du bara spöa upp översättningsteamet, som förmodligen bara är en person och som förmodligen också redan tagit livet av sig på äkta japanskt skamvis. Så det vore ju för taskigt att spöa någon som redan ligger ner. Nej, garva och var glad istället. Inombords gråter jag dock över att ha lurat mig själv i ungefär tio års tid att det här skulle vara bra på riktigt och inte av tvivelaktiga anledningar såsom obskyrhet och våld.

Minnen finns där för att sätta in oss själva i ett sammanhang, och när man lurar sig själv att försvara och bygga upp en identitet kring saker som inte ens är som de var, tycker i alla fall jag att det känns korkat. Hela resonemanget att sätta in sig själv i ett sammahang utifrån saker är ju egentligen absurt, för medan vi utvecklas så fortsätter de skapade sakerna att vara som de är. Vilket innebär att när vi utvecklas så måste vi finna nya saker att isåfall sammankoppla oss med. Slit och släng, liksom. Visst finns det ikoner som till exempel Mario som faktiskt håller när man är vuxen också, men ibland blir krocken mot ens tidigare smak för stor. Det lilla barnets omdöme är inte alltid det bästa. Speciellt svårt blir det att tänka så när det är man själv som är barnet.

Barndomen igen. Denna höjd av minnen. Dessa luddiga små bollar av glädje som, om man kunde, inte skulle behöva dras i smutsen genom att bli återupplevda i vuxen ålder. Cyborg 009 kunde fått stanna kvar som ett luddigt minne, men mänsklig som jag är så måste jag prova och se, och krossar den äggsköra bollen mot en vuxen verklighet där en dålig dubbning kan förstöra allt. Och hur mycket jag än vill lappa ihop mitt fina minne skapat av populärkultur så går det inte. Det är då jag tackar alla utom gud för att allt inte går att återuppleva, att det är kört, att barndomen är förbi. Jag vill inte befläcka den med mina glasögon. Och det är det som är halva grejen med minnena som går att återuppleva, varför de kan förstöras när man rör vid dem vid en senare tidpunkt – man är inte den man var, och man är inte där och då, utan här och nu. Varför minnet att spela Lemmings fem i en soffa finns kvar i min hjärna var inte Lemmings, utan Lemmings tillsammans med allt runt. I mitt minnes fall två-tre av klassens flickor, vilket var en sällsynt kombination med TV-spel (jag har fortfarande minnen av i princip alla stunder då jag spelat TV-spel med tjejer, vilket talar för sällsyntheten).

Jag vet inte om det märkts, men minnen är viktiga för mig. ”Minnen är allt jag har” har en god vän en gång sagt med en helt annan innebörd, men det är ju så. Jag vårdar mina minnen ömt, försöker skriva ner och minnas så mycket jag kan och orkar, för minnen är allt jag har i slutändan. Och genom tankar på Cyborg 009, men också Mats Jonssons minnesbok Pojken I Skogen, har jag kommit underfund med att det är bättre att skriva om minnen, försöka få gamla minnen till liv på det återberättande viset än att faktiskt försöka återuppleva dem. Däri ligger min rädsla att ta mig an Final Fantasy VII en gång till, och däri ligger varför jag får ut så mycket mer av att höra om min barndom än att faktiskt få den till liv, till exempel genom ett videoband.

Det otydligas nya skarphet kan visa innehållets platthet, ta bort minnets ludd, och är det något jag försöker undvika så är det just det. Det är svårt, de fina minnena lockar mig tillbaka. Ändå lyckas jag sätta mig vid gravstenen och minnas vad man faktiskt gör där – sörjer något som gått en förbi.

Den identitetslösa musiken finns verkligen! Ja Victor, jag hör den!

Den identitetslösa musiken. Hade den också haft ett kön så har jag nog raderat det. Fast inte med flit, det går liksom inte att bortse med flit. Jag ska glömma dig och så minns jag allting så tydligt, allt det jag vill glömma. Du är där.

Den identitetslösa musiken. Glöm mig inte! Vattnet som porlar. Musiken som jag nu lyssnar på är enkel att ta reda på, det står i Winamp, det står i en mapp. Det står Aoki Takamasa - Indigo Rose. Det är fyllt med namn, med betydelser. Japanskt. Häftigt. Lyssnar du på sånt? Ja.

Den identitetslösa musiken. På en liten kassett står det en massa namn jag tror på, men de är fake. Jag har raderat dem utan att jag visste om det. Glömt att skriva dit något nytt. Det som finns där har inga namn, de finns ingenstans utan där, som musik. Sambassadeur, visst, men mer? Jag vet inte.

Den identitetslösa musiken. Det bästa idag, det som satte stämningen. Jag känner basen, någon slags glitch får mig att vilja gå robot. Jag är robot. Inget namn. Kom med mig och jag ska dansa något som inte är. Jag är ingen.

Den identitetslösa musiken, och jag är där i 2000-talet, roboten som laddar ner och pluggar in direkt i hjärnan. Bra_musik. Vet_inte_mer. Musik som jag glömt bort att notera namnet på, men bara har, någonstans. I vissa fall på en kassett. Ingen möjlighet till att veta, bara försöka minnas. Out_of_memory.

Den identitetslösa musiken. Jag kan inte tipsa någon om den, för den finns bara där. Den är jävligt bra. Typ electronica. Här, ta mina hörlurar. Du har dem redan. Sånt man har. Sånt som finns. Vem bryr sig om resten?

Den identitetlösa musiken. Så nära bara musik man kan komma. Helt utan en tanke på att skapa den. Minnet är min vän. Out_of_memory. Helt okej.

I sängen hör någon dig vråla fast att du sover

Igår handlade om helhet. Ifrån att jag gick ner i den kreativsprängda källaren till att jag gick upp fyra timmar senare. Jag hade glömt bort att de fanns, lokalerna man får besöka som inte bara är tillfälligheter utan som faktiskt är där för att stanna; en Uggla som vet hur den hittar hem gav mig intryck. Lågt snirklande rör i taket. Dagstidningsbeklädda väggar med skottsår. Ett förvirrande otradionellt buddhistrum med källarens enda fönster, persiennen nerdragen men uppvinklad. En trappa som leder till en igenspikad dörr. Zebraklädsel. Modern konst. Bollar i taket. Speglar med oro om andra världar, se mig och det är jag som kan döda dig. En känsla av att det finns inget nytt det finns inget gammalt – allting flödar samman och det är Ugglan som vet om det. Lukten är inte bara där för syns skull.

När börjar det?

Vi slussas in i något som jag tror är en fortsättning på intryck. Det blir mer en början på något nytt. ”Ställ er här i gruset så tänder vi lampan” och jag tror först att det är konstverk i tidningspapper, stora blommor den där åldrigt uppklädde mannen lägger i en hög framför oss vid glödlampan som i sin ensamhet hänger från det låga taket i lokalen som ekar, men högen med tidningspapper börjar röra sig. Den skriker igelkott över sig. Mannen kommer tillbaks och han gör det genom en dörr precis bakom den levande högen och dränker oss för en stund i lite andra sidan-ljus. Det finns ingen scen, det finns bara vi som står vid en glödlampa och tittar på en hög med tidningspapper, i mörker i grus. Det börjar bli varmt, vi är under jorden i jorden, det ryker och det här är Ambulerande Amfiboli så vi leds vidare.

Får vi sitta ner nu?

Musiken spär på förvirringen, små ljudmattor som känns lika slumpmässiga som vår positionering inför nästa scen. Jag blir en av två som står upp. En ny glödlampa tänds och en död kanske levande hund dras i gruset av en åldrigt uppklädd kvinna. Hon ska strax skratta tills hon inte gråter längre och min hjärna ska inte bry sig om det egentligen var tvärtom. Jag förstår inte mer än orden och hon leker med hunden, hon älskar den hunden. Hon gräver ner den hunden, man kan göra högar av gruset. Och en utmärglad man i en för stor kostym pratar om sina testiklar och vill skära av dem, jag vet inte om han lyckades. En monstersaxofon dränker oss i oljud och läten som inte borde gå att få fram.

Vem vill dansa?

Hon så klart. Allting cirkulerar och vi leds att göra en 180 graders vändning, det regnar inomhus fast jag en gång skrivit att det inte gör det och jag får sitta ner, någon annan får stå upp. Ljuden sätts i fokus och krattorna som drar sig upp och ner längs väggarna talar inte sitt tydliga språk men de låter i alla fall. Mannen och kvinnan fortsätter att ambulera, nya glödlampr tänds och vi följer efter dem. De sista lamporna vi får se är inte glödlampor, sover du så lever du. Det återkommande kaoset i ljuden visar om inte puls så åtminstone att det finns liv där inne. Hon skulle kunna ha klökts. Vi lämnar gruset och värmen, och jag förstår inte vad det är jag fått uppleva.

Jag måste gå upp ur källaren för att det ska sluta, men jag vill inte för det finns sköna soffor blandat med performancekonst kvar att kännas vid. Sten Hanson, enligt utsago ”urfader” för denna konst, bekräftar min reflektion om att elektronisk utrustning blandat med konst grundar sig på upprepning. Han säger till mig att ”det är förbjudet” och att jag inte ska tveka för mycket innan jag är död. Ett pistolskott hade varit väntat. Absolut Ondska ger mig sedan en sovande haka i ryggen och det är dags att möta luften utanför igen. Ugglan, en logisk fortsättning i natten på namn såsom Kning Disk och Ideal Recordings.

Mina hörlurar är dina hörlurar

I tunnelbanan är vi alla lika. Klasstillhörighet, ålder och etnicitet föses undan när vi föses samman, ställs trångt ihoppackade i det sterila ljuset och är beredda att, efter dörrarna öppnas, gå lite snabbare än alla andra för att försöka få någon slags obefintlig marginal till nästa tåg som måste hinnas med för att vi ska slippa vänta. Men under de minuter vi faktiskt står där, på perrongen eller i tåget, så finns det tid. För gratistidning, för att titta runt på all reklam, för att titta ut genom de svarta fönsterna och märka att det faktiskt finns något mycket intressantare där i rutan: en spegling som visar okända människor.

Jag är en sån som tittar. I fönsterrutan om jag vill titta mer, rakt på personen om jag bara är nyfiken. Och det finns massor att bli nyfiken på, att uppmärksamma. Idag har varit en speciellt intensiv dag för denna slags uppmärksamhet, för idag har jag hittat mycket. Det hela känns lite som en avancerad men outtalad variant av en den där leken man brukar leka när man åker bil, den när man försöker hitta så många kor eller röda bilar man bara kan, som förvandlar varje ny, slumpmässig upptäckt till en triumf. Fast jag tävlar inte mot någon nu, och jag har inget förutbestämt som jag letar efter. Kriteriet för att få min uppmärksamhet är istället att det ska ha något med mig att göra.

Hittills har mina nyinköpta hörlurar en obesegrad förstaplats, för nästan varenda dag jag rör mig i tunnelbanan så ser jag någon som har dem runt sina öron – mina hörlurar. Idag såg jag dessutom inte bara två stycken som hade mina hörlurar, utan också två som hade de hörlurarna jag bytte mot de som nu går under benämningen "mina hörlurar". Personerna förvandlas ifrån inga alls till personer som går runt med mina returnerade hörlurar; de får ett värde och uppmärksamhet av en anledning som de aldrig kommer att få reda på.

Det är en speciell känsla att se på en sak som används och tänka "den har jag också", och ännu mer speciellt är det att möta någon och faktiskt ha saken på sig. Det har hänt flera gånger att jag tycker känslan är så absurd att jag inte har kunnat hålla mig för skratt. Känslorna brukar sedan pendla: Den ena delen av mig tycker att det är roligt att vara en del av någonting, för med samhörigheten får jag någon slags trygghet. Det är som att någon ljudlöst utbrister "bra köp" och därmed bekräftar mitt val. Är det sedan någon som jag gillar att känna samhörighet med så känns det ännu bättre, för då vet jag att valet sammankopplar mig med "rätt" sorts människor. Mina returnerade hörlurar kändes inte som jag, och mycket riktigt så är det inte sådana som jag vill sammankopplas med som jag sett ha dem heller.

Den andra delen av mig vill inte veta av att någon kunnat köpa samma sak som jag, att det egentligen inte alls går att bygga någon slags individuell känsla i det andra också kan tillgå. Jag vill vara "originalet" som jag ser mig själv vara, därför blir det en krock att se någon annan ha samma sak, för vems är då rätten att få vara originalet? Det funkar inte med den klassiska "jag köpte den först, härmis!" som man använde när man var liten, för vad är det som säger att det inte är jag själv som härmas?

Lösningen för många kallas för mode. Det mode gör är att mynta en samhörighet som gärna får ha en utmärkande stil (höga stövlar och jeans verkar vara populärt just nu), men för att kunna sälja ett mode så måste det finnas väldigt många olika saker att köpa, för gud bevare den som kommer i exakt samma kläder som någon annan. Valfriheten gör att folk härmas lagom mycket, inte så att man kan tänka härmis utan bara så att man kan tänka mode – på så sätt har många båda mina delar på samma gång.

Tunnelbanan igen. Ett par hörlurar. Jag tittar på dem och en känsla av att vara nära infinner sig, för en del av min värld är också en del av deras värld, och så länge deras värld inte är mer än en del av min så är det okej, då finns det ingen risk för mig att försvinna, fast att det kanske känns så. Jag har ingen ensamrätt och jag har inget att bevisa för ett samhälle som bygger på att ge mig valfrihet, en valfrihet så äckligt utbredd att jag blir fascinerad och konfunderad varje gång jag ser någon som har något jag också har.

Att minnas sitt förflutna och att därigenom se ett mönster

Jag har skrivit, alltså kan jag få spela lite. Jag har spelat, alltså ska jag diska lite. Jag har jobbat, alltså kan jag få ta det lugnt lite. Resonemanget finns runt mig hela tiden, och jag har kommit på att det är ett av de få tankesätt som jag bygger upp mina dagar kring, därmed också mitt liv.

Som idag, då jag började dagen med att sova till klockan halv ett, för att jag dagen innan gått upp klockan sju. Efter sovmorgonen åt jag frukost och tog det sista av yoghurten (det går aldrig att få en lagom dos av om man inte vill lämna lite, och jag är inte den typen) som jag inte ätit av alls tidigare. Alltså har jag rätt att ta den sista yoghurten. Därefter bad jag om att få använda datorn till att skriva lite, då en av mina två kollektivkamrater satt och spelade. Synsättet går till och med igen på andra människor; han hade spelat ett tag, och därför kunde jag få använda datorn, speciellt då jag skulle utföra någonting "jobbigt". Efter att jag skrivit, skickat iväg ett mail och känt mig allmänt nöjd över att ha gjort något, så kunde jag sedan spela lite själv. Och efter ett ivägskickat mail till så sitter jag här och skriver och försöker känna mig allmänt nöjd ännu en gång, för efter nöjd kommer nöje. Kanske kommer jag titta på ett av de där nya South Park-avsnitten jag laddade ner för två dagar sedan, eller så kommer jag spela lite till. Förhoppningsvis hinner jag göra båda, för då känns det mycket bättre att laga mat och kanske läsa lite i min nya kurslitteratur jag införskaffat. På så vis kan jag ge över datorn utan rester av behov. Under en fredag eller lördag blir nöje så klart ofta mer, men jag ljuger inte om jag säger att jag längtar efter några nöjd också under kvällens lopp. Det handlar om legitimitet; jag är min egen dörrvakt.

Tankesättet var något jag på allvar först uppmärksammade när jag igår, i mörker och kyla begav mig ut för att se Levande Slottet på bioduk. I min MiniDisc hade jag stoppat i en av mina första skivor jag gjorde till den för mer än fyra år sedan. Skivan innehåller bland annat Håkan Hellström, Kent, Oasis och The Cranberries, och hade det inte bara varit jag som hört musiken så hade jag tyckt det varit pinsamt. Jag har nämligen väldigt svårt för att släppa bandarmentaliteten, en mentalitet som baserar sig på hur okända, ganska alternativa människor bedömer en utifrån det som hörs. Antingen spelar du uppenbart ironisk musik, eller så spelar du i princip osläppt indie. Du spelar aldrig något som kan sammankoppla dig med 14-åriga pandapoppare – det vill säga min bland-MD. Skam isåfall.

Men nu var det inte så, utan jag var alldeles ensam med hörlurar, och då kom istället det där synsättet som gjorde det legitimt för mig själv, gjorde att jag helt fullt kunde njuta av att vara tillbaks i delar av min yngre ungdom, uppleva musiken helt utan indiebarriärer: Det var okej, för precis innan hade jag lyssnat på Susumu Yokota, Fennesz, Shining och Juana Molina. Sorgligt, men sant.

Men det här handlade inte bara om att jag lyckades komma förbi indiebarriären, att ha dessa anonyma åhörare tillsammans med mig själv inuti huvudet, att jag kunde trycka ut dem och bara vara jag. Nej, utan det handlade framförallt om att det också var väldigt skönt att lyssna på sånt som jag lyssnat på väldigt många gånger innan, sånt som faktiskt har texter (på svenska dessutom), om att det ibland är väldigt tillfredställande – inte pinsamt – att minnas sitt förflutna och komma på att allt inte var helt åt helvete, att musiken faktiskt har kvaliteter, att det faktiskt finns en anledning till varför artister såsom Håkan Hellström aldrig kunde fortsätta vara indie, om han nu så hade velat. Komma på att jag faktiskt inte behöver bevisa någonting, i alla fall inte för mig själv.

Verkligheten försvinner aldrig (Jim Jarmusch-resan, del sex)

Det är något speciellt med att vara på samma nivå som filmkaraktärer, att inte veta mer än de vet, vara sådär verklighetstroget närvarande i det som händer i filmen att det nästan blir äckligt. Jun och Mitzuko får mig att känna så när de med nyfikna, japanska rockabillyögon hoppar av på Memphis järnvägsstation och inte kan bestämma sig för om de ska besöka Graceland eller Sun Studios först. De bär runt sin röda resväska, dekorerad med två handavtryck – ett svart och ett vitt – och råkar, efter att de bestämt sig för att bege sig till Graceland först, hamna precis utanför Sun Studios. De har ingen aning, jag har ingen aning, och tempot är som vanligt så långsamt hos Jim Jarmusch att jag, istället för att som i vissa filmer vilja greppa handlingen så fort som möjligt, tar mig tiden att tänka över situationen och staden i mänsklig takt, i en där levandes takt. Jag kan inte jämföra med Yokohama, men efter en rundvandring och en incheckning på ett av stans skabbigare hotell (som tydligen kommer att bli mittpunkten i en film med mig själv i) så känner jag att staden är lika spöklik som den ständigt närvarande men döda Elvis; det finns ett bäst före-datum också på exploatering. Och Memphis är exploatering.

Tillbaka: Stockholm. Oktober, November. På biografen Sture visas alla Jim Jarmuschs filmer i en retrospektiv. Jag och två vänner väljer måndag som Mystery Train. Allting känns rätt – en rätrospektiv! Vem kunde ana att min resa enbart skulle kunnat ha utspelat sig på en biograf? Men jag väljer med omsorg, inte för mycket på en gång. Två Jarmusch-biofilmer inom loppet av två veckor känns lagom. Ett hopp på sexton år i en filmkarriär som varat så länge jag har funnits. Han är bra uråldrig Jarmusch.

Det går inte att undgå att tänka på Lost In Translation när jag, såhär tillbaka i Stockholm, uppmärksammar likheterna och den omvända alienationen. Två amerikanare i Japan. Två japaner i Amerika. Båda ägnar tid åt hotellrum och sevärdigheter, bara med den enkla skillnaden att Memphis stannat kvar i något slags wannabe 50-tal och Tokyo inte vet när årsräknaren ska sluta; för oss västerlänningar lever Japan i framtiden.

Nöjet i Memphis har inga som helst kvaliteter. Det närmaste man får se i filmen som påminner om nöje är en rökig pub med jukebox som inte ens Mitzuko och Jun verkar besöka. Memphis har inget mer att ge än en tid som inte längre är. I Tokyo är det annorlunda, och med mer att hitta på så kommer också möjligheten att det kan hända fler spännande eller intressanta saker i filmen. I Memphis händer ingenting, så folk skjuter med pistol och dricker sprit. Det är ganska roligt att kolla på. Det är ganska tråkigt att uppleva i verkligheten. För folk skjuter ju, dom gör ju det. Och Juns och Mitzukos ganska innehållslösa – men för den skullen inte meningslösa – tillvaro blir ingen riktig story; den får bli en början och ett slut, ögonen som glorifierar våra suckar och de trötta cigarrblossen.

Jarmusch försäkrar mig om att han vet hur mycket som krävs av verkligheten för att man ska vara där och vilja vara där, och han lyckas att porträttera ett utanförskap från de andras sida, som bara det är en bravur, men genom sitt vapeninslag visar han också på en intressanta skillnad mellan USA och Japan: Att fast att japaner är intressanta så måste det ändå till lite amerikansk verklighet för att det ska kunna sammanfogas till ett filmiskt möjligt drama. Deras verklighet är mer film än japanernas – vilken paradox.

Mystery Train hade premiär den 17:e november 1989.