Att minnas sitt förflutna och att därigenom se ett mönster

Jag har skrivit, alltså kan jag få spela lite. Jag har spelat, alltså ska jag diska lite. Jag har jobbat, alltså kan jag få ta det lugnt lite. Resonemanget finns runt mig hela tiden, och jag har kommit på att det är ett av de få tankesätt som jag bygger upp mina dagar kring, därmed också mitt liv.

Som idag, då jag började dagen med att sova till klockan halv ett, för att jag dagen innan gått upp klockan sju. Efter sovmorgonen åt jag frukost och tog det sista av yoghurten (det går aldrig att få en lagom dos av om man inte vill lämna lite, och jag är inte den typen) som jag inte ätit av alls tidigare. Alltså har jag rätt att ta den sista yoghurten. Därefter bad jag om att få använda datorn till att skriva lite, då en av mina två kollektivkamrater satt och spelade. Synsättet går till och med igen på andra människor; han hade spelat ett tag, och därför kunde jag få använda datorn, speciellt då jag skulle utföra någonting "jobbigt". Efter att jag skrivit, skickat iväg ett mail och känt mig allmänt nöjd över att ha gjort något, så kunde jag sedan spela lite själv. Och efter ett ivägskickat mail till så sitter jag här och skriver och försöker känna mig allmänt nöjd ännu en gång, för efter nöjd kommer nöje. Kanske kommer jag titta på ett av de där nya South Park-avsnitten jag laddade ner för två dagar sedan, eller så kommer jag spela lite till. Förhoppningsvis hinner jag göra båda, för då känns det mycket bättre att laga mat och kanske läsa lite i min nya kurslitteratur jag införskaffat. På så vis kan jag ge över datorn utan rester av behov. Under en fredag eller lördag blir nöje så klart ofta mer, men jag ljuger inte om jag säger att jag längtar efter några nöjd också under kvällens lopp. Det handlar om legitimitet; jag är min egen dörrvakt.

Tankesättet var något jag på allvar först uppmärksammade när jag igår, i mörker och kyla begav mig ut för att se Levande Slottet på bioduk. I min MiniDisc hade jag stoppat i en av mina första skivor jag gjorde till den för mer än fyra år sedan. Skivan innehåller bland annat Håkan Hellström, Kent, Oasis och The Cranberries, och hade det inte bara varit jag som hört musiken så hade jag tyckt det varit pinsamt. Jag har nämligen väldigt svårt för att släppa bandarmentaliteten, en mentalitet som baserar sig på hur okända, ganska alternativa människor bedömer en utifrån det som hörs. Antingen spelar du uppenbart ironisk musik, eller så spelar du i princip osläppt indie. Du spelar aldrig något som kan sammankoppla dig med 14-åriga pandapoppare – det vill säga min bland-MD. Skam isåfall.

Men nu var det inte så, utan jag var alldeles ensam med hörlurar, och då kom istället det där synsättet som gjorde det legitimt för mig själv, gjorde att jag helt fullt kunde njuta av att vara tillbaks i delar av min yngre ungdom, uppleva musiken helt utan indiebarriärer: Det var okej, för precis innan hade jag lyssnat på Susumu Yokota, Fennesz, Shining och Juana Molina. Sorgligt, men sant.

Men det här handlade inte bara om att jag lyckades komma förbi indiebarriären, att ha dessa anonyma åhörare tillsammans med mig själv inuti huvudet, att jag kunde trycka ut dem och bara vara jag. Nej, utan det handlade framförallt om att det också var väldigt skönt att lyssna på sånt som jag lyssnat på väldigt många gånger innan, sånt som faktiskt har texter (på svenska dessutom), om att det ibland är väldigt tillfredställande – inte pinsamt – att minnas sitt förflutna och komma på att allt inte var helt åt helvete, att musiken faktiskt har kvaliteter, att det faktiskt finns en anledning till varför artister såsom Håkan Hellström aldrig kunde fortsätta vara indie, om han nu så hade velat. Komma på att jag faktiskt inte behöver bevisa någonting, i alla fall inte för mig själv.