Det finns jävligt mycket krav där ute

Allting behöver inte vara högkvalitativt, en tanke och en mening som sagts ett flertal gånger denna veckan. Mina krav på mig själv är långt ifrån låga, därför känns en sådan tanke ganska bra att tänka just för att jag ska komma ihåg. Det känns inte som jag stött på någon som gett mig mer prestationsångest än mig själv, för till skillnad från Emil Jensen har jag inte fått en förfrågan av Mikael Wiehe att göra en berörande, stark text om flodvågens offer med en glad och hoppfull känsla på slutet till en stödgala som hölls i vintras, eller hur nu formuleringen var som Emil citerade.

Ibland är övergångar jävligt tråkiga och konstruerade och tar alldeles för mycket tid för att jag ska orka med att skriva och hitta på dem, så jag skiter i en snygg övergång till den öppna scenen för poesi som jag tog del av igår och fortsätter min tanke som inte riktigt är utarbetad ännu men den kommer nog.

Ett bra betyg har ganska länge varit det viktigaste för att jag ska vilja uppleva. Det finns ingen mening i att se en sunken collegefilm som man kan sitta och spy galla över när man kan se en bra film istället som kommer sitta kvar och bli en film som man tänker på med värme. Jag är en sån som vägrar nöja mig, utan vill hela tiden ha något bättre, något som ger mig mer, något som inte känns som att det slösar på energi och tid. Jag vill hellre bli inspirerad och exalterad än irriterad och... någonting annat dåligt. Därför är det konstigt att jag ägnade över två timmar åt att höra på poesi och musik som jag till största delen inte alls kände något inför. Konstigt, därför att jag i själva verket tyckte ganska bra om det.

Ett stort antal män och kvinnor i fyrioårsåldern och uppåt hade med sig block och egenutgivna böcker och stod och läste på den lilla plätten som utgjorde scenen. En meter därifrån satt jag och tittade på dem, lyssnade och uppskattade. Men varför ogillade jag inte, varför tyckte jag om det? Hade de varit unga som jag och framfört samma saker hade jag ju dömt ut dem direkt och velat gå där ifrån.

Jag har alltid varit intresserad av världar. Fantasylitteraturen var min tidiga ungdom, när jag var liten pojke var det mindre men desto färggladare världar i serietidningar och leksaker, och fortlöpande finns TV-spelen som ständigt ger nya ingångar. Desto vuxnare jag blivit desto mindre intressanta har de fiktiva världarna tett sig, då jag börjat inse att den världen som ändå är mest intressant och har mest möjligheter, mest lycka och mest sorg, är våran egen.

Den öppna scenen på Tellus var en egen värld. Där fanns inga kritiker som bedömde de nyfrälsta poeterna (de flesta var eller hade varit med i Tellus skrivargrupp), inga förlag som refuserar och inga ostsmörgåsar som mindes vem som beställt dem. Alla lös med den kraft de förmådde, och var den inte bländande så gjorde det inte så mycket. Det var kravlöst och därför skönt, för de minskade på så sätt mina egna krav. Som en andningspaus och någon som sa: Allting behöver inte vara högkvalitativt.

Men Tellus var inte verkligheten. Emil Jensen är verkligheten, för han håller var han än står. Det är den världen jag vill vara en del av, jag vill växa så att jag syns över hustaken, och därför gick jag ut ifrån Tellus biocafé med ungefär samma krav som jag kom in med. Men där inne, då jag var en åskådare och de var poeterna, tyckte jag om utöver kraven och gillade den där runda mannen som på den grovaste brytning jag någonsin hört inom poesiuppläsning (som inte brydde sig om att han stod så nära vårt bord att jag nästan fick nackspärr när jag skulle titta honom i ansiktet) och den lilla finska tanten med kryckor som läste sin poesi ifrån där hon satt, gillade dem bra mycket mer än de skitnödigt hippa skribenterna i Nöjesguiden.