Att uppleva livet som den enda upplevelsen

Femte inledningen säger mig att jag måste börja där jag sitter, när jag fick sätta mig. För det är inte enkelt att hitta i Solna en regnig och blåsig natt med lungor som vill ha mer luft än vad de får, både genom mun och näsa. Det är så svårt att hitta att, om du är riktigt duktig (som jag), hamnar där du började. Trots två, säkert korrekta, vägbeskrivningar. Värdelös? Värdelös.

Sedan fem dagar tillbaka har jag varit utanför mitt nya tillhåll i livet två gånger. Det kunde ha blivit noll. Halsen har hållit ett stryptag om verkligheten och därmed fått den overklig. Solna har inte varit en stad och Solna har inte legat i Stockholm. Solna har varit en lägenhet där man kan titta på en teveskärm och en datorskärm och ligga i en säng gärna länge. Och det är sådant här som gör att jag börjar fundera på var en upplevelse egentligen slutar. När börjar min nästa, den som inte går att innefatta i Stockholm + nyinflyttad + sjukdomsdegel + desorienterad?

Egentligen är ju bara saker som att kolla på David Lynchs The Grandmother och bila i åtta timmar underrubriker till en mycket mer omfattande upplevelse. Och fast att dessa underrubriker i min värld förtjänar helt egna berättelser så kan jag inte ge dem det, för jag kan inte tänka på det lilla nu. Det är stora rörelser runt dem, och i min förvirring tar jag en taxi till mitt nya hem och skiter i allt.