Det är ingen jag känner men jag känner

Idén med en konstutställning är väl att man ska komma och titta på den? Och om man skriver om den, gör man det då inte för att ge den publicitet? Det var till exempel så jag upptäckte Liljevalchs retrospektiva utställning om Helen Chadwick förra helgen; genom sofistikerad upplevelseupplysning. Men vad händer med alla de utställningar vi inte hinner upptäcka, eller dom som vi inte har vilja och pengar för att kunna ge en chans? Efter ett tag försvinner de bort, och alla verken skickas tillbaka där de kom ifrån. Med Ydessa, The Bears And Etc. visar Agnès Varda att det inte behöver vara så.

I den 44 minuter långa filmen närmar sig Varda en för henne väldigt stark upplevelse, Ydessa Hendeles "Partners (The Teddy Bear Project)", en utställning nästan helt ägnad åt teddybjörnar. Och denna film har jag alltså fått ta del av ikväll, via en stor filmduk på Filmhuset. En utställning, med tillhörande intervjuer och analys, på en biograf, dessutom på franska. Det måste låta hemskt tråkigt.

Men det var det inte! Genom Vardas fascinerade ögon fick jag ta del av något jag inte visste fanns; Ydessas extrema intresse för teddybjörnar, med speciellt fokus på gamla svartvita foton från tidigt 1900-tal. Innebörden i Teddy Bear Project, som jag antar fortgår, är att varje bild har en teddybjörn i sig, vilket kan låta väldigt svårt att hitta då det inte togs så många fotografin på den tiden, speciellt inte med accessoarer. På utställningen visar Ydessa upp över tusen sådana bilder. Hon har till och med samlat så många att hon kunnat göra små serier av dem, teman i temat. Som de små barnen som riktar vapen mot björnarna. Som idrottslagsbilderna. Som mjuk(djurs)porren.

Många av bilderna är som du förstår väldigt privata, nästan så privata att det är förbjudet. Och de sitter så tätt och högt i den gamla nazistmuseumlokalen i München att ögat svindlar när det försöker insupa alla liv, alla teddybjörnar som finns där. Bilderna bryts sedan av med riktiga teddybjörnar, några av dem som visas på fotografierna.

Denna närhet, privathet, som Vardas pratar om i slutet av filmen har jag dock redan upplevt. Den handlar som i Ydessas fall inte om pengar att kunna köpa dessa fotografier och teddybjörnar, utan om något så simpelt som att hitta, endast hitta. Och hitta kan man bara göra om man letar, i det här fallet utan något speciellt tema i bakhuvudet.

Found Photos är inte en genomtänkt konstutställning, något en filmare såsom Agnès Varda skulle vilja eller kunna göra en film om, utan det är en hemsida med en simpelt lockande idé: Det finns många människor där ute som av misstag eller mening delar ut sina privata bilder i olika fildelningsprogram. Någon hittar dessa bilder och lägger ut de mest intressanta så att allmänheten också kan få beskåda.

Efter en liten rundsurfning på sidan märker jag till min glädje att det faktiskt lagts till något genomtänkt också, teman i temat som antagligen har kunnat skapas efter en lång tid av samlande, precis som Ydessas fall. Internet är inte långt efter, kanske till och med före?

Found Photos är helt gratis, förmodligen olagligt, och väldigt fängslande. Ydessas utställning finns inte längre i München, kanske finns den inte längre överhuvudtaget, och hade den funnits så hade det säkert inte gjort någon större skillnad för mina chanser att få uppleva den på riktigt. Men det gör inte så mycket, ibland är på riktigt ganska meningslöst.

Ydessa, The Bears And Etc. är en av de tre kortfilmerna i Cinévardphoto från 2004.
Helen Chadwicks konstverk kan du se på Liljevalchs konsthall fram tills den 27 november.