Verkligheten försvinner aldrig (Jim Jarmusch-resan, del sex)

Det är något speciellt med att vara på samma nivå som filmkaraktärer, att inte veta mer än de vet, vara sådär verklighetstroget närvarande i det som händer i filmen att det nästan blir äckligt. Jun och Mitzuko får mig att känna så när de med nyfikna, japanska rockabillyögon hoppar av på Memphis järnvägsstation och inte kan bestämma sig för om de ska besöka Graceland eller Sun Studios först. De bär runt sin röda resväska, dekorerad med två handavtryck – ett svart och ett vitt – och råkar, efter att de bestämt sig för att bege sig till Graceland först, hamna precis utanför Sun Studios. De har ingen aning, jag har ingen aning, och tempot är som vanligt så långsamt hos Jim Jarmusch att jag, istället för att som i vissa filmer vilja greppa handlingen så fort som möjligt, tar mig tiden att tänka över situationen och staden i mänsklig takt, i en där levandes takt. Jag kan inte jämföra med Yokohama, men efter en rundvandring och en incheckning på ett av stans skabbigare hotell (som tydligen kommer att bli mittpunkten i en film med mig själv i) så känner jag att staden är lika spöklik som den ständigt närvarande men döda Elvis; det finns ett bäst före-datum också på exploatering. Och Memphis är exploatering.

Tillbaka: Stockholm. Oktober, November. På biografen Sture visas alla Jim Jarmuschs filmer i en retrospektiv. Jag och två vänner väljer måndag som Mystery Train. Allting känns rätt – en rätrospektiv! Vem kunde ana att min resa enbart skulle kunnat ha utspelat sig på en biograf? Men jag väljer med omsorg, inte för mycket på en gång. Två Jarmusch-biofilmer inom loppet av två veckor känns lagom. Ett hopp på sexton år i en filmkarriär som varat så länge jag har funnits. Han är bra uråldrig Jarmusch.

Det går inte att undgå att tänka på Lost In Translation när jag, såhär tillbaka i Stockholm, uppmärksammar likheterna och den omvända alienationen. Två amerikanare i Japan. Två japaner i Amerika. Båda ägnar tid åt hotellrum och sevärdigheter, bara med den enkla skillnaden att Memphis stannat kvar i något slags wannabe 50-tal och Tokyo inte vet när årsräknaren ska sluta; för oss västerlänningar lever Japan i framtiden.

Nöjet i Memphis har inga som helst kvaliteter. Det närmaste man får se i filmen som påminner om nöje är en rökig pub med jukebox som inte ens Mitzuko och Jun verkar besöka. Memphis har inget mer att ge än en tid som inte längre är. I Tokyo är det annorlunda, och med mer att hitta på så kommer också möjligheten att det kan hända fler spännande eller intressanta saker i filmen. I Memphis händer ingenting, så folk skjuter med pistol och dricker sprit. Det är ganska roligt att kolla på. Det är ganska tråkigt att uppleva i verkligheten. För folk skjuter ju, dom gör ju det. Och Juns och Mitzukos ganska innehållslösa – men för den skullen inte meningslösa – tillvaro blir ingen riktig story; den får bli en början och ett slut, ögonen som glorifierar våra suckar och de trötta cigarrblossen.

Jarmusch försäkrar mig om att han vet hur mycket som krävs av verkligheten för att man ska vara där och vilja vara där, och han lyckas att porträttera ett utanförskap från de andras sida, som bara det är en bravur, men genom sitt vapeninslag visar han också på en intressanta skillnad mellan USA och Japan: Att fast att japaner är intressanta så måste det ändå till lite amerikansk verklighet för att det ska kunna sammanfogas till ett filmiskt möjligt drama. Deras verklighet är mer film än japanernas – vilken paradox.

Mystery Train hade premiär den 17:e november 1989.