Det satt en samurajduva på min balkong och det var dags för en fortsättning (Jim Jarmusch-resan, del fyra)

Foto är nog den konstform som bäst kan förkroppsliga och förhärliga tråkighet. Att läsa en bok som handlar om människor som inte gör någonting fungerar inte, en sådan bok skulle nämligen vara väldigt tråkig och därför skulle ingen orka med att läsa klart den, fast att det kanske händer någonting väldigt intressant på slutet som tar användning av den tristess som byggts upp. Musik som är tråkig har en viss charm, i alla fall för mig, då den genom sitt repetetiva mönster kan lägga sig bakom allting annat och på så sätt bli en stämningsförhöjare mer än en ren njutning i sig, då man kanske lätt skulle bli rastlös av de milslånga dronerna utan hörbara stegringar.

Men foto är alltså det som gäller enligt mig, och Jim Jarmusch använder sig av foto. Manusen, med mycket annat, är hans egna kreationer, och med genombrottsfilmen Stranger Than Paradise som jag precis sett förstår jag varför. Det här skulle aldrig kunnats ha gjorts som någonting annat. Det här är Film. Det skulle i och för sig kunna vara fotografier, men kraften hade aldrig blivit lika stark då, för när tristessen visas framför en måste man uppleva på ett helt annat sätt. Den blir verklig.

De vackraste fotografierna tycker jag är på människor som inte gör sig till, utan är precis så tråkiga och oglada som de är, om de nu är det. Jag vet att Stranger Than Paradise är ett skådespel, men ändå känner jag att de bilder jag får se är sådär naturligt vackra. Det här är film, men det är också långt ifrån, nästan en antifilm, om nu inte slutet blivit så händelserikt vill säga.

Det händer att jag tycker filmer är tråkiga, speciellt gamla svartvita filmer, men Stranger Than Paradise är inte en sådan film trots många likheter, för Jarmusch vet på något sätt vilket tempo man kan hålla och hur man ska göra för att hålla intresset uppe. Jag tror att det är en av anledningarna till att Jarmusch blivit så rosad, speciellt för den här filmen; en film om Willie (spelad av John Lurie, ett namn du snabbt kommer komma i kontakt med genom Jarmusch, och en av dem som också gjort musiken till filmen), hans ungerska kusin Eva och vännen Eddie som möts, har tråkigt tillsammans, tittar på TV, röker och lever i ett USA som aldrig varit så vackert som det visats. Det här är verkligheten, och i verkligheten finns mest skit. Här är de flesta roadtrips inte eufori och händelse på händelese, utan sömn och blickar som tittar rakt fram, mestadels i mörkret. Det är en hård miljö, det är en tråkig miljö, men hos mig är den rolig, intressant och vacker. Det är en bedrift.

An exercise in minimalist hipster cool that entertains less because of its nothing-happens plot than its comic, avant-garde style, Stranger Than Paradise (1984) also ranks high on the list of the late twentieth century's most influential and historically important films, representing an early example of the low-budget independent wave that would dominate the cinematic marketplace a decade later.
– All Movie Guide om Stranger Than Paradise