I sängen hör någon dig vråla fast att du sover

Igår handlade om helhet. Ifrån att jag gick ner i den kreativsprängda källaren till att jag gick upp fyra timmar senare. Jag hade glömt bort att de fanns, lokalerna man får besöka som inte bara är tillfälligheter utan som faktiskt är där för att stanna; en Uggla som vet hur den hittar hem gav mig intryck. Lågt snirklande rör i taket. Dagstidningsbeklädda väggar med skottsår. Ett förvirrande otradionellt buddhistrum med källarens enda fönster, persiennen nerdragen men uppvinklad. En trappa som leder till en igenspikad dörr. Zebraklädsel. Modern konst. Bollar i taket. Speglar med oro om andra världar, se mig och det är jag som kan döda dig. En känsla av att det finns inget nytt det finns inget gammalt – allting flödar samman och det är Ugglan som vet om det. Lukten är inte bara där för syns skull.

När börjar det?

Vi slussas in i något som jag tror är en fortsättning på intryck. Det blir mer en början på något nytt. ”Ställ er här i gruset så tänder vi lampan” och jag tror först att det är konstverk i tidningspapper, stora blommor den där åldrigt uppklädde mannen lägger i en hög framför oss vid glödlampan som i sin ensamhet hänger från det låga taket i lokalen som ekar, men högen med tidningspapper börjar röra sig. Den skriker igelkott över sig. Mannen kommer tillbaks och han gör det genom en dörr precis bakom den levande högen och dränker oss för en stund i lite andra sidan-ljus. Det finns ingen scen, det finns bara vi som står vid en glödlampa och tittar på en hög med tidningspapper, i mörker i grus. Det börjar bli varmt, vi är under jorden i jorden, det ryker och det här är Ambulerande Amfiboli så vi leds vidare.

Får vi sitta ner nu?

Musiken spär på förvirringen, små ljudmattor som känns lika slumpmässiga som vår positionering inför nästa scen. Jag blir en av två som står upp. En ny glödlampa tänds och en död kanske levande hund dras i gruset av en åldrigt uppklädd kvinna. Hon ska strax skratta tills hon inte gråter längre och min hjärna ska inte bry sig om det egentligen var tvärtom. Jag förstår inte mer än orden och hon leker med hunden, hon älskar den hunden. Hon gräver ner den hunden, man kan göra högar av gruset. Och en utmärglad man i en för stor kostym pratar om sina testiklar och vill skära av dem, jag vet inte om han lyckades. En monstersaxofon dränker oss i oljud och läten som inte borde gå att få fram.

Vem vill dansa?

Hon så klart. Allting cirkulerar och vi leds att göra en 180 graders vändning, det regnar inomhus fast jag en gång skrivit att det inte gör det och jag får sitta ner, någon annan får stå upp. Ljuden sätts i fokus och krattorna som drar sig upp och ner längs väggarna talar inte sitt tydliga språk men de låter i alla fall. Mannen och kvinnan fortsätter att ambulera, nya glödlampr tänds och vi följer efter dem. De sista lamporna vi får se är inte glödlampor, sover du så lever du. Det återkommande kaoset i ljuden visar om inte puls så åtminstone att det finns liv där inne. Hon skulle kunna ha klökts. Vi lämnar gruset och värmen, och jag förstår inte vad det är jag fått uppleva.

Jag måste gå upp ur källaren för att det ska sluta, men jag vill inte för det finns sköna soffor blandat med performancekonst kvar att kännas vid. Sten Hanson, enligt utsago ”urfader” för denna konst, bekräftar min reflektion om att elektronisk utrustning blandat med konst grundar sig på upprepning. Han säger till mig att ”det är förbjudet” och att jag inte ska tveka för mycket innan jag är död. Ett pistolskott hade varit väntat. Absolut Ondska ger mig sedan en sovande haka i ryggen och det är dags att möta luften utanför igen. Ugglan, en logisk fortsättning i natten på namn såsom Kning Disk och Ideal Recordings.