Mina hörlurar är dina hörlurar

I tunnelbanan är vi alla lika. Klasstillhörighet, ålder och etnicitet föses undan när vi föses samman, ställs trångt ihoppackade i det sterila ljuset och är beredda att, efter dörrarna öppnas, gå lite snabbare än alla andra för att försöka få någon slags obefintlig marginal till nästa tåg som måste hinnas med för att vi ska slippa vänta. Men under de minuter vi faktiskt står där, på perrongen eller i tåget, så finns det tid. För gratistidning, för att titta runt på all reklam, för att titta ut genom de svarta fönsterna och märka att det faktiskt finns något mycket intressantare där i rutan: en spegling som visar okända människor.

Jag är en sån som tittar. I fönsterrutan om jag vill titta mer, rakt på personen om jag bara är nyfiken. Och det finns massor att bli nyfiken på, att uppmärksamma. Idag har varit en speciellt intensiv dag för denna slags uppmärksamhet, för idag har jag hittat mycket. Det hela känns lite som en avancerad men outtalad variant av en den där leken man brukar leka när man åker bil, den när man försöker hitta så många kor eller röda bilar man bara kan, som förvandlar varje ny, slumpmässig upptäckt till en triumf. Fast jag tävlar inte mot någon nu, och jag har inget förutbestämt som jag letar efter. Kriteriet för att få min uppmärksamhet är istället att det ska ha något med mig att göra.

Hittills har mina nyinköpta hörlurar en obesegrad förstaplats, för nästan varenda dag jag rör mig i tunnelbanan så ser jag någon som har dem runt sina öron – mina hörlurar. Idag såg jag dessutom inte bara två stycken som hade mina hörlurar, utan också två som hade de hörlurarna jag bytte mot de som nu går under benämningen "mina hörlurar". Personerna förvandlas ifrån inga alls till personer som går runt med mina returnerade hörlurar; de får ett värde och uppmärksamhet av en anledning som de aldrig kommer att få reda på.

Det är en speciell känsla att se på en sak som används och tänka "den har jag också", och ännu mer speciellt är det att möta någon och faktiskt ha saken på sig. Det har hänt flera gånger att jag tycker känslan är så absurd att jag inte har kunnat hålla mig för skratt. Känslorna brukar sedan pendla: Den ena delen av mig tycker att det är roligt att vara en del av någonting, för med samhörigheten får jag någon slags trygghet. Det är som att någon ljudlöst utbrister "bra köp" och därmed bekräftar mitt val. Är det sedan någon som jag gillar att känna samhörighet med så känns det ännu bättre, för då vet jag att valet sammankopplar mig med "rätt" sorts människor. Mina returnerade hörlurar kändes inte som jag, och mycket riktigt så är det inte sådana som jag vill sammankopplas med som jag sett ha dem heller.

Den andra delen av mig vill inte veta av att någon kunnat köpa samma sak som jag, att det egentligen inte alls går att bygga någon slags individuell känsla i det andra också kan tillgå. Jag vill vara "originalet" som jag ser mig själv vara, därför blir det en krock att se någon annan ha samma sak, för vems är då rätten att få vara originalet? Det funkar inte med den klassiska "jag köpte den först, härmis!" som man använde när man var liten, för vad är det som säger att det inte är jag själv som härmas?

Lösningen för många kallas för mode. Det mode gör är att mynta en samhörighet som gärna får ha en utmärkande stil (höga stövlar och jeans verkar vara populärt just nu), men för att kunna sälja ett mode så måste det finnas väldigt många olika saker att köpa, för gud bevare den som kommer i exakt samma kläder som någon annan. Valfriheten gör att folk härmas lagom mycket, inte så att man kan tänka härmis utan bara så att man kan tänka mode – på så sätt har många båda mina delar på samma gång.

Tunnelbanan igen. Ett par hörlurar. Jag tittar på dem och en känsla av att vara nära infinner sig, för en del av min värld är också en del av deras värld, och så länge deras värld inte är mer än en del av min så är det okej, då finns det ingen risk för mig att försvinna, fast att det kanske känns så. Jag har ingen ensamrätt och jag har inget att bevisa för ett samhälle som bygger på att ge mig valfrihet, en valfrihet så äckligt utbredd att jag blir fascinerad och konfunderad varje gång jag ser någon som har något jag också har.