Jäklar! jag hade glasögon så det låg ett barn i graven

Det började någon gång när jag var tonåring och har fortsatt sedan dess. Att minnas något gjort och drömma sig tillbaks. Att slåss med pinnar i skogen, att spela bandy ute på gatan med killarna i klassen (och så Malin förstås), att sitta fem i en soffa och vara den som får styra i Lemmings. Minnen som lyser av färg och glädje för att vara i stunden. En liten pojken som bara var där och nu har vuxit upp och blivit en ung man som är här men också där, och det glöms inte bort i första taget. Det är vuxet att minnas.

När jag flyttade upp till Stockholm i augusti och satte upp min dator på den äldre datorns plats var det inte de senaste spelen min nya boendekamrat Karl-Michael ville prova. Han ville återuppleva sin barndom med att spela Zelda 2. När vi sedan skaffade bredband var det inte Lost han ville ladda ner, han ville ladda ner Ducktales. Det talar lite för vad som är viktigt, vad det är man kan dras till; minnen tenderar redan i tjugoårsåldern att bli en stor källa till fascination och ges stort utrymme, så stort att det nästan gör mig rädd för att bli gammal på riktigt. Det är allmänt känt att gamla människor lever väldigt mycket i dåtid, och det är väl också då man känner sig gammal, när det hela tiden läggs reflektioner och tid på sånt som redan gjorts, vilket i sin tur leder till att man inte hinner med något nytt. Nedfryst i det förgångna, och inte mycket som kan få en varm igen.

Morfar är sina minnen, det har jag vetat sedan länge. Det var först nu som jag förstod varför. Han vill inte ha fler, det räcker. Han vill inte se sig omkring mer, för det är stora berg han inte kan ta sig över där. Det är fullt. Han kommer inte längre.

Det är mina ord ifrån juli. Min morfar hamnade på sjukhus igår. Han har tvingats in i verkligheten precis som mormor, tvingats lägga till hårda fakta om kroppar som faller. Jag hoppas att jag kommer få ha hans och mormors sällskap i jul, det börjar mer och mer kännas som ett lotto. Men det är inte det jag vill säga. Det jag vill säga är att han är så långt mer gången än jag, men att vi ändå färdas på samma vatten. Han känner sig klar med sin resa och summerar, jag fortsätter resa och summerar det jag vill minnas. För det är ju så, roliga minnen ställer fötterna hårdast i marken, roliga minnen återkommer när man behöver dem.

Mycket handlar om minnen just nu. Den senaste retroboomen i mitt liv måste börjat med att jag köpte den gamla åttiotals-animeserien Starzinger på DVD för något år sedan, och sedan dess har den hållit i sig. Starzinger dyker fortfarande upp i mitt huvud ibland och får mig varm, och för några veckor sedan laddade jag därför ner tre stycken japanska Starzinger-avsnitt, avsnitt som verkar utspela sig innan de svenskdubbade versionerna tar sin början. Allt tal var på japanska och jag fattade 1% av allt som sades. Det var inte så givande. Men detta tror jag framför allt beror på att känslorna från en svunnen tid i mitt liv bara går att frammana om jag tittar på samma avsnitt som jag gjorde när jag var mindre. (Om du undrar varför jag inte laddade ner de textade avsnitten som du själv har, svarar jag att du ska dela med dig så fort du bara kan. Rariteter!)

Den retrospektiva upptäcktsfärden har sedan fortsatt med serier såsom Doktor Snuggles, tidigare nämnda Ducktales (jag fastnade bara för en vecka, förmodligen för att de hundra nedladdade avsnitten var på engelska), och så den mest tidskrävande retrojakten jag tagit mig an: att hitta avsnitt av den ännu äldre animeserien Cyborg 009, en serie jag minns som den mest våldsamma och häftigaste tecknade serie jag kunde få tag på. Heimans storebrorsa hade the goods, och än idag funderar jag på att plinga på hos dem när jag är hemma i Sölvesborg och fråga om jag får köpa originalkassetterna av både Starzinger och Cyborg 009. Jag har ännu inte vågat. Relationer blir inte alltid bättre med åren.

Det konstiga är att man som barn minns helt andra saker. Namnet Cyborg 009 var inte en självklarhet förrän för några månader sedan. Före dess hade jag inte ett namn på serien, utan bara lite lösa fakta om karaktäkterna och handlingen i avsnitten. ”Dom är cyborgare… ganska många och så typ slåss de, bland annat mot ett lejon.” Den lösa faktan fick sedan en titel och nu sitter jag här med 20 rippade avsnitt från VHS och fattar ingenting.

Cyborg 009 får här symbolisera ett dåligt minne, hur människor och smaken förändras, varför liket kan se för jävligt ut när man drar upp det ur graven. Den svenska versionen av Cyborg 009 är skräp. Det smärtar att döda ett romantiskt minne med en sån mening, men jag gör det igen. Den svenska versionen av Cyborg 009 är skräp! Det här är en serie så dålig att du bara måste skratta åt den – eller vad sägs om att alla röster är gjorda av samma kille, manuset översatt till svenska av någon som inte kan svenska och därför bland annat döper de onda till ”dom nya svarta spöken” och att killen dessutom inte ens kan hålla ett sätt att prata till samma karaktär? (resultatet är förvirring på hög nivå) – för om du inte skrattar så vill du bara spöa upp översättningsteamet, som förmodligen bara är en person och som förmodligen också redan tagit livet av sig på äkta japanskt skamvis. Så det vore ju för taskigt att spöa någon som redan ligger ner. Nej, garva och var glad istället. Inombords gråter jag dock över att ha lurat mig själv i ungefär tio års tid att det här skulle vara bra på riktigt och inte av tvivelaktiga anledningar såsom obskyrhet och våld.

Minnen finns där för att sätta in oss själva i ett sammanhang, och när man lurar sig själv att försvara och bygga upp en identitet kring saker som inte ens är som de var, tycker i alla fall jag att det känns korkat. Hela resonemanget att sätta in sig själv i ett sammahang utifrån saker är ju egentligen absurt, för medan vi utvecklas så fortsätter de skapade sakerna att vara som de är. Vilket innebär att när vi utvecklas så måste vi finna nya saker att isåfall sammankoppla oss med. Slit och släng, liksom. Visst finns det ikoner som till exempel Mario som faktiskt håller när man är vuxen också, men ibland blir krocken mot ens tidigare smak för stor. Det lilla barnets omdöme är inte alltid det bästa. Speciellt svårt blir det att tänka så när det är man själv som är barnet.

Barndomen igen. Denna höjd av minnen. Dessa luddiga små bollar av glädje som, om man kunde, inte skulle behöva dras i smutsen genom att bli återupplevda i vuxen ålder. Cyborg 009 kunde fått stanna kvar som ett luddigt minne, men mänsklig som jag är så måste jag prova och se, och krossar den äggsköra bollen mot en vuxen verklighet där en dålig dubbning kan förstöra allt. Och hur mycket jag än vill lappa ihop mitt fina minne skapat av populärkultur så går det inte. Det är då jag tackar alla utom gud för att allt inte går att återuppleva, att det är kört, att barndomen är förbi. Jag vill inte befläcka den med mina glasögon. Och det är det som är halva grejen med minnena som går att återuppleva, varför de kan förstöras när man rör vid dem vid en senare tidpunkt – man är inte den man var, och man är inte där och då, utan här och nu. Varför minnet att spela Lemmings fem i en soffa finns kvar i min hjärna var inte Lemmings, utan Lemmings tillsammans med allt runt. I mitt minnes fall två-tre av klassens flickor, vilket var en sällsynt kombination med TV-spel (jag har fortfarande minnen av i princip alla stunder då jag spelat TV-spel med tjejer, vilket talar för sällsyntheten).

Jag vet inte om det märkts, men minnen är viktiga för mig. ”Minnen är allt jag har” har en god vän en gång sagt med en helt annan innebörd, men det är ju så. Jag vårdar mina minnen ömt, försöker skriva ner och minnas så mycket jag kan och orkar, för minnen är allt jag har i slutändan. Och genom tankar på Cyborg 009, men också Mats Jonssons minnesbok Pojken I Skogen, har jag kommit underfund med att det är bättre att skriva om minnen, försöka få gamla minnen till liv på det återberättande viset än att faktiskt försöka återuppleva dem. Däri ligger min rädsla att ta mig an Final Fantasy VII en gång till, och däri ligger varför jag får ut så mycket mer av att höra om min barndom än att faktiskt få den till liv, till exempel genom ett videoband.

Det otydligas nya skarphet kan visa innehållets platthet, ta bort minnets ludd, och är det något jag försöker undvika så är det just det. Det är svårt, de fina minnena lockar mig tillbaka. Ändå lyckas jag sätta mig vid gravstenen och minnas vad man faktiskt gör där – sörjer något som gått en förbi.