Framtiden, den tål att tänkas på

I framtiden kommer kyrkan fyllas av värme igen. Dess tomma men välplacerade lokaler kommer bli de små, utdöende städernas samlingspunkter. Ytan kommer i sin flexibilitet rymma allt den behövs till, den kommer vara länken mellan det nya och det gamla och vara precis det medborgarna önskar sig, natt som dag. Religionen kommer i sin avklädda roll samla och hjälpa.

I framtiden kommer vi att få människor som genom sin välfärd kommer göra framtidens motsvarighet till dagens skönhetsimplantat: Intellektuella implantat, som förhöjer den betalandes förmåga och som gör henne allt mindre mänsklig. Från människa till cyborg, från cyborg till robot. Bit för bit kommer vi kunna plocka bort det som hämmar oss och ersätta med framtidens senaste implantat eller kroppsdelar. När vi till slut kan föra över innehållet i våra hjärnor till en ny kropp, kommer vi i teorin kunna leva för evigt. Framtiden kommer att vimla av förmögna supermänniskor, världens intellektuella som har mer likheter med robotar än människor – superrobotar som aldrig kan dö och som bara blir fler och fler desto längre tiden går. Vi som däremot inte har råd kommer bli underlägsna dessa människor, men förhoppningsvis inte lidande av att vissa av oss gått över till det andra släktet. För tänk om Jesus uppenbarar sig igen, en ny Mahatma Gandhi? Redan givna superrobotar.

I framtiden kommer jag inte behöva skriva ner det här, utan med hjälp av teknologin inom mig, och som jag därför inte behöver någon annan energikälla än maten jag äter för att använda, kommer tanken också kunna vara handlingen. Mitt och många andras fysiska arbete kommer om inte utföras tankestyrt – vilket gör komplexa manövreringar såsom kirurgi och att styra ett flygplan mer precist – så av mindre intelligenta robotar som utför det fysiska bättre och snabbare än mig. Ett led i processen skalas bort, och därför också en möjlighet till mänskligt fel. I framtiden, faktiskt bara om cirka tre månader, kommer datorn ha raderat ut steget i dataprocessen som för tillfället är mina arbetsuppgifter. I framtiden kommer jag, för ett berättigande av min egen existens skull, vara tvungen att ägna mig åt något unikt för människan. Jag kommer isåfall ägna mig åt det jag egentligen vill göra, vara kreativ. Jag är fast besluten att använda min kreativitet, för precis som med alla andras kreativitet gör den mitt liv lite bättre och mer spännande att leva, lite mera mänskligt. Jag inbillar mig att robotar har väldigt svårt för att tänka fritt, fantisera, och därför kunna ta den saken ifrån oss.

I framtiden kommer vi kunna uppleva datorförstärkta drömmar och vi kommer aldrig vilja vakna igen. Lucid dreaming blir den nya modeflugan alla samtalar om, och drogerna, som människor för länge sedan lärde sig att älska, kommer i jämförelse framstå som patetiska. Vi kommer med hjälp av de datorförstärkta drömmarna en gång för alla inse kraften och värdet inom oss själva och sluta upp med att mata oss med massproducerad underhållning. Vi kommer ta fantasin tillbaka, och därmed också sova. När vi sedan utsövda vaknar är steget inte långt ifrån att ta rollen som uttryck istället för intryck. I framtiden frodas fantasin.

I framtiden kommer vi att tänka effektivt och energisnålt, vi kommer anpassa oss så att spillet blir så litet som möjligt. I hemmen kommer detta visa sig i att vi kommer att börja bära heltäckande, snyggt designade dräkter som täcker och håller kroppen varm. Vi kommer på så sätt kunna sänka värmen åtskilligt och på köpet sluta och bry oss om mer än ett klädesplagg. Detta faller helt logiskt då kropparna mer och mer utsluts ur sammanhangen. Vi kommer inte längre ha någon anledning att försöka imponera på andra med hjälp av yttre attribut, och med hjälp av den nya matchningsteknik som finns tillgänglig i alla sammanhang då vi försöker skapa nya möten, behöver vi heller inte ha dem då vi ska visa upp vår identitet, vilka vi är. De avatars och den information vi delger varandra via de virtuella världar vi rör oss i kommer istället vara av större betydelse för vår självrepresentation.

I framtiden kommer kollektiven vara tillbaka. Vi kommer inte ha tid, lust eller bostadsmöjlighet att bo själva längre. Vi kommer mer eller mindre bli tvungna att hjälpas åt med det vi är i behov av, och genom databaser med flera tusen olika sammansättningar av människor kommer vi finna just den kollektiva boendemiljö vi söker. Kollektiven kommer sedan kopplas ihop, integreras i varandra och kommer därför ge oss en trygghet och närhet alla generationer innan oss saknat. Vi kommer genom att känna tillhörighet till varandra lättare kunna hjälpas åt att påverka våran vardag, och därför skapa ett dynamiskt och politiskt handling- och kunskapskraftigt samhälle ingen skulle kunna tänka sig att vilja ställa sig utanför. Genom detta kommer också kärnfamiljerna upplösas, och vem som älskar vem eller vilka kommer vara lika oväsentligt som kläderna eller hudfärgen vi bär.

Utställningen Fiction Hotel på Kulturhuset i Stockholm är nu nästan dåtid. Men idéerna består och behövs bara förverkligas. Det här var mina tankekedjor utifrån det jag fick ta del av.